Två veckor i Ghana
Kategori: Allmänt
Hej igen!
Förlåt att det dröjt. Två veckor i Ghana förlåt snabbt (och samtidigt, så långsamt…)
Jag mår bra; jag har mat på bordet och sover gott om natten. Samtidigt ska jag kanske inte påstå att jag stormtrivs.
Jobbet är ganska meningslöst om jag ska vara ärlig. Journalistiken här nere går inte att jämföra med vår hemma. Här finns knappt någon undersökande journalistik över huvud taget, utan vad som skrivs är hyllningsreportage till den nya presidenten och hans regering, eller återgivningar från presskonferenser som de blivit inbjudna till. Alltså knappt något kritiskt ifrågasättande eller avsöjande. Nyhetsvärderingen är mycket märklig. Hela veckan har "vi" skrivit om kungens mamma som dött och igår hade vi, förutom tre artiklar om begravningen i den vanliga tidningen, en drygt 20 sidor lång extrabilaga i hennes ära. Lite, lite märkligt eller?
Förra veckan följde jag på tisdagen med en kille som heter Emmanuel till Högsta Domstolen för att skriva om något fall. Byggnaden den låg i var absolut den finaste (eller renaste) jag sett sen jag kom hit. Totalt tog besöket nästan fyra timmar, varav 20 min spenderades med att behandla fallet vi skulle skriva om. Jag överdriver inte när jag skriver att jag inte förstod mer än 1/100. När vi kom tillbaka satte Emmanuel mitt namn på artikeln trots att jag inte bidragit med ett ord. Efter jobbet tog jag taxi till Accras enda köpcentrum och mötte upp Nickie och en annan tjej från Broby (!!!) som också bor här. Vi åt middag på en lite finare restaurang och sedan tog jag taxi hem.
Onsdag och torsdag följde jag med en kvinna som heter Doreen på hennes uppdrag. Att försöka ingå en dialog med henne är som att prata med en vägg. Hon är verkligen totalt ointresserad i vem jag är eller vad jag vill. Hur som helst, jag var tacksam för att jag fick följa med. Ena dagen var vi på en presskonferens där kvinnliga kakaobönder fick ny utrustning av någon fond och andra dagen var vi hos något underorgan till FN som indirekt bad om mer pengar för att kunna hjälpa kvinnor med fistula. När vi kom tillbaka fick jag skriva en egen artikel samtidigt som Doreen med tanken om att vi sedan skulle slå ihop dem. Ena dagen öppnade hon inte ens min artikel och dagen därpå kopierade hon in cirka en mening från min upplaga, som dessutom bara rörde ren fakta. På fredagen fick jag följa med Emmanuel igen men till typ tingsrätten. Denna gång överdriver jag ännu mindre när jag skriver att jag inte förstod ett endaste skit. Alltså inget. Noll. Jag uppfattade inte ett ord av vad domare sa, vilket förmodligen är en kombination av att hon pratade tyst, hade tre högljudda fläktar framför sig och bara tittade ned i sina papper. När vi äntligen var klara sa Emmanuel att jag skulle skriva artikeln så kunde han bara fylla i lite och fråga om vilken vinkel jag skulle ha. Då ville jag nästan börja gråta. Jag kände mig som världens trögaste person. På väg till trotrosen blev vi upplockade av en man i ganska fin bil. Jag antog att det var en tidningens chaufförer som fått låna någon ny bil (sätena var fortfarande inplastade). Han började fråga mig om var jag kom ifrån och eftersom få verkar veta vad Sverige är, så frågade jag om han visste något om Sverige. Då fnyste han och det blev lite pinsam tystnad. I ett desperat försök att vända samtalet till att handla om honom, frågade jag om han jobbat som chaufför länge. Då vände sig Emmanuel om från framsätet och stirrade på mig:
– Vet du inte vem den här mannen är Lisa?! Det är ju koncernchefen!!!
Jag ville sjunka genom stolen, ner på gatan och bli överkörd av en långtradare. Så kändes det. Hade det inte varit för att jag redan hade en skitdag kanske jag hade kunnat skratta åt det, men nu var det för sent. Resten av dagen satt jag själv i ett hörn och prata inte med någon. Egentligen var jag inte ett dugg sugen på att hänga med de andra ut på kvällen, men bestämde mig ändå för att följa med en stund. Först var vi en trumföreställning på något konstställe som var himla fräckt. Sedan tog vi taxi till Purple Pub som är ett hål i väggen längs en väg med massa plaststolar och matstånd utanför. Där var nästan känslan av gatufest. Väldigt mycket dans och väldigt mycket svett blev det. På lördagen satt jag och (försökte) plugga hela dagen, till Simones stora förfäran. Herre Jesus, vilken jobbig liten ung dam hon är! På kvällen gick vi till en restaurang i närheten av vårt hus och käkade innan vi tog en trotro mot Krokobite för reggaefest. En ny kille från Japan som knappt kan någon engelska flyttade in under dagen så han följde också med. Det var ganska kul. Egentligen klickar jag inte så bra med någon i gruppen av volontärer som är här för tillfället, men jag försöker göra det bästa av situationen. En kul grej var att shotsen på festen kostade 2 kr/st. Det tyckte Japanen också som helt plötsligt var kalasberusad. Då åkte jag och mina roomies hem.
På söndagen tänkte jag ta lite sovmorgon men blev istället väckt klockan sju av att Mrs Odonko började sin söndagsskola. Jag låg i sängen och var lite grinig medan Simone snarkade tyst. I samma sekund som jag ställde mig upp (så här är det varje morgon) slog hon upp ögonen, ställde sig blixtsnabbt och tassade efter mig till frukosten. Inte en vaken sekund har jag för mig själv. Jag var lite stressad eftersom jag var tvungen att skicka in min hemtenta och försökte komma in på Projects Abroads kontor för att få tillgång till internet (eftersom modemet jag köpte inte fungerar med Apple-produkter!?!?!?). Det visade sig efter en stund vara lönlöst. Då åkte jag och mitt bihang till ett internetcafé (jag satt vid en dator – Simone satt bredvid och tittade). Sedan tog vi taxi till ett ställe som hette Zen Garden där det skulle vara poesi- och akustisk musikkväll. Vi mötte upp med John från Projects Abroad och käkade lite pommes. Eventet var faktiskt över förväntan! Det var nog faktiskt bland de bästa spoken word-artisterna jag någonsin sett, trots att 18/20 dikter handlade om Gud (och 20/20 antingen inledde eller avslutade med hallelujah/amen.)
I måndags skulle jag intervjua en tjej som heter Poetra Asantewa som är poet/skribent. Vi skulle träffas på samma köpcentrum som jag mött Nickie och jag hade nog trott att jag skulle få ta taxi dit. Det fick jag inte av min ”handledare” utan blev inställt instruerad att ta mig till Cirle och därifrån ta en trotro till köpcentrumet. En dryg timme innan intervjun begav jag mig iväg. När jag kom till Circle var det det som vanlig kaos. Jag fick snabbt klart för mig att vad jag uppfattat som området enbart var en liten, liten den av vad det egentligen är. Medan jag trängde mig fram mellan bilar, människor, matstånd och sopor kände jag hur min puls ökade. Ljudnivån är brutal och folk visslar och skriker och tutar som om undergången var nära. Tillslut, efter väldigt många vägbeskrivningar från väldigt många män, hittade jag rätt trotro längt in i vimlet. Sedan tog det ytterligare en evighet att ta sig ut från Circle (behöver jag nämna att det ej finns någon AC?). När jag väl kom fram var jag 20 minuter sen och svetten rann. Poetra var väldigt förstående och verkade inte irriterad alls. Intervjun tog en dryg timme och efteråt var jag lätt om hjärtat. Jag tog en taxi hem (det tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt ut av) och gick sedan och satte mig på Projects Abroads kontor och skrev lite.
I tisdags fick jag följa med en tjej som heter Teresa till en skola för handikappade som hade renoverat killarnas sovsal. Under hela tiden pratade sa hon inte ett ljud till mig. På vägen tillbaka till redaktionen började fotografen prata lite med mig om Sverige. Då frågade Teresa om ”vi” trodde att vi var överlägsna svarta i mitt land. Sedan frågade hon vilket hotell jag bodde på. När jag förklarade att så låg det inte alls till och att jag minsann inte bodde på hotell såg hon förvånad och lite skeptisk ut. Först fick jag en brinnande lust att fråga ut henne om det var därför hon varit så oartig mot mig, men sedan orkade jag inte. Det kändes lönlöst. Känns lönlöst. De får väl tro att jag är en bortskämd viting som bara kommit hit för att pracka på dem den enda rätta sanningen. Strunt samma.
Igår var jag som vanligt näst först in på kontoret. En kille som heter Dominique frågade om jag ville följa med på en presskonferens hos något statligt betingföretag. Jag blev glad och hängde på. Först fick vi vänta på vår bil typ 15 min, sedan tog det en dryg timme att hitta stället, sedan fick vi vänta en och en halv timme på att grejen skulle dra igång (trots att vi själva varit 30 min sena) och när det sedan äntligen skulle dra igång (vi skulle åka omkring i någon bil), säger en av de ansvariga tjejerna att jag inte kan följa med, så då får jag ta en taxi själv tillbaka till redaktionen igen. Hur trött blir man? Resten av dagen satt jag och renskrev min artikel från i måndags. På kvällen var jag på synnerligen dåligt humör men bestämde mig ändå för att följa med roomisarna till en salsaklubb. Det var faktiskt kul. Jag dansade inget själv, men musiken var bra och det var kul att titta på.
Idag har ingen pratat med mig på hela dagen på kontoret. Jag har suttit själv vid min dator och pysslat med lite egna grejer, och inte riktigt ta tag i mig själv. Jag vet att det är synd. Om jag bara legat på kanske jag hade kunnat få kopiera några papper åtminstone. Funderar på att skylla på migrän och åka hem och lägga mig.
Imorgon ska jag hitta på något med Nickie och på lördag ska jag och roomisarna åka till Cape Coast och bo på hostel en natt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi ska göra där, men det ska bli skönt att komma bort lite.
Förlåt för lite gnälligt inlägg. Det går ingen nöd på mig. Ska försöka göra lite träning på golvet ikväll och hoppas på att endorfinerna kan kicka igång mig.
Ha det så bra, puss och kram.
(Tillägg torsdag kväll: var ute och sprang längs strandkanten i solnedgången med Tom. Massa barn samt griskultingar (!) som hejade på oss. Var kul och väldigt skönt!)
