lisaxelsson.blogg.se

Tjenaretjenare säger vi från ett regnigt Christchurch!
Till att börja med vill jag förvarna angående följande inlägg: farmor och farfar - stirra inte upp er. Allt var hela tiden under kontroll. Hehe.

Vår promenad upp i Abel Tasman var mysig, fast bäst var nog faktiskt båtfärden till utgångspunkten av rundan. Under den fick vi se både sälar och en söt liten pingvin. Vår uppladdning hade inte varit riktigt optimal tyvärr. Vår relativt hemtrevliga stuga bombarderades vid 19 tiden av två gäng tyskar (99% av alla turister här är tyskjäklar) som ockuperade köket och demolerade våra planer med att sno de andra sängarnas lakan som täcke till natten. Täcke ingick nämligen inte i priset och det var ju en kostnad vi ville undkomma. Nu verkade vi dock inte ha något val.. Med besvikna steg gick jag tillbaka till allt-i-allocentret för att betala. Men ack - det var stängt. Detta resulterade i att jag och Carro fick erfara vår förmodligen värsta natt under får resa so far. Trots att vi till slut trängdes båda två i en liten 90cm säng så vaknade vi båda med blåa läppar. Usch.
Promenaden tog sedan ganska exakt tre timmar borträknat ett litet bananstopp vid en av stränderna. Naturen påminde inte alls om resterande nya Zeeland utan var mer en blandning av djungel och Kroatientorra grusstigar. Det blev mycket träningssnack och jag och Carro har nu bestämt att vi ska springa Göteborgsvarvet nästa år. Det kan ni väl skriva upp och påminna mig om jag av någon anledning skulle förtränga det...
Sedan skulle vi ta bussen till Golden Bay. Goda 20 minuter i förväg på plats vid "busskuren" lyckades vi ändå missa vår ride. Tur nog för oss fick en kvinna på informationscentret/mataffären/hostelet tag i chauffören som halvvägs upp på berget fick komma tillbaka och hämta upp oss. Sådär glad var han.
Runt 18-19 var vi framme i Golden Bay och snubblade nog mest av tur in på ett hostel som hette Barefoot. En höjdare! Hostelet bestod av ett vanligt enplanshus, ett garage och några husvagnar och drevs av en kvinna som hette Henriette och hennes man. Vi lagade lite kvällsmat och började lite halvdistant kolla på en film i "uppehållsgaraget" innan vi drog oss till bingen, lagom utslagna.
Morgonen efter bjöds vi på GRATIS müsli! Hallelujah! Sedan fick vi låna GRATIS mountainbikes (vanliga cyklar menar Carro - jag tycker mountainbikes låter coolare, vi var ju faktiskt i bergen och kunde trampa baklänges). Jippie! Vi cyklade till en laxfarm och fiskade där upp vår alldeles egna fisk. Jag fick den stora äran att döda den med en spik mellan ögonen. Jag fjollskrek bara litegrann. Ägarna rökte den till oss och ute på terrassen åt vi den med vitlöksbröd och coleslaw. 5/5 fiskspön.
På vägen tillbaka svängde vi ner på något vi trodde var en gratis minidjurpark. Där kelade vi med åsnor, nedbajsade kaniner och världens sötaste minigrisar innan vi blev utjagade av en livs levande människosugga som tydligen inte alls visste om att det var gratis inträde idag...
Sedan cyklade vi vidare och spelade in vår alldes egna nec nominate-film. Det är en fluga som varit här ett tag och nu kommit till Sverige där man på, helst, ett förnurligt sätt ska svepa en öl och sedan utmana tre kompisar att göra det samma. Egentligen helt meningslöst, jag vet, men lite roligt är det också. Så, jag och Carro la ner kropp och själ få till en rolig video där vi filmade varandra när vi cyklade fram och tillbaka supersnabbt i våra supersnabba cykelhjälmar. Sista scenen skulle vara när vi tillsammans svepte varsin öl. Sagt och gjort, vi satte upp kameran på en brunn, skålade och började klunka. Det var bland det vidrigaste jag gjort och efteråt hade jag faktiskt spyan i halsen. Det är då Carro upptäcker att minnet tagit slut på kameran och vår tappra uppoffring varit för ingenting. Jag ville nästan gråta.
Sedan var det dags gör Pot-Luck på hostelet vilket innebar att alla som ville fick laga varsin rätt som sedan placerades på köksbordet och så var det bara att välja och vraka. Roligt initiativ tyckte jag! Vi gjorde extra flottiga bananpannkakor med honung och olika kex med ost och tillbehör (inte speciellt kreativt eller avancerat - I know). Det var hur som helst väldigt uppskattat och vi fick smaka både lokala musslor, kinesisk äggröra, pavlova och lite annat.

Igår var det dags att röra sig vidare. Det gick inga direktbussar från Golden Bay till Christchurch och vi fick då det geniala tipset av en tysk tjej att vi kunde testa att lifta, i alla fall en bit. Sagt och gjort, vi tog vårt pick och pack och ställde oss vid vägkanten. Det tog nog lite drygt 20 min innan vi blev upplockade men efter det gick det som smort! Vårt mål var att ta oss till Blemhiem, vilket hade varit halvvägs till Christchurch. Men när sista bilen plockade upp oss för sista sträckan visade det sig att de också skulle till Christchurch. Perfekt!! Det blev en vacker bilfärd längs kusten där vi fick bevittna flera sälar som gottade sig i solnedgången. När vi väl var framme hade klockan hunnit springa iväg till nästan 23 och chansen för att hitta ett öppet hostel var marginell (fast det sa vi inte till paret vi åkte med). Det blev ändå att de erbjöd oss sovplats hos dem och jag ska väl erkänna att vi var relativt tveksamma. Men vi hade ju inte mycket till val. Det visade sig vara helt harmlöst och vi bjöds på både kaffe och eget gästrum. Lyxigt.

Imorse forsade regnet ned och vi visste inte riktigt vad vi skulle ta oss till. Då erbjöd sig Roger och Joanne (låt inte luras av namnet - Joanne är en liten asiattjej hehe) att skjutsa oss till ett Mall i närheten. Liiiite konstigt kanske men vad tusan, vem pallar gå i regn med massa packning? Vi tackade och tog emot. Framme på köpcentrumet var det tack-så-himla-mycket-för-all-hjälp-ha-det-bra-hejdå och sedan åt jag och Carro en bauta frukost. Klara med den hade klockan hunnit bli 10.30 och vi hade ingen aning vad vi skulle hitta på. Vi strosade omkring en stund innan vi tog bussen till ett område där det skulle finnas ett hostel där vi hade tänkt lämna av ryggsäcken och hänga lite. Väl där fick vi ett tvärnej. Nähepp... Så stod vi där, mitt på gatan. Nu, fyra timmar senare, har vi lyckats ta oss 100 m upp på gatan och våldgästar ett burger King där vi tryckte i oss en äckligt stor hamburgare. Vi vet inte riktigt vart vi ska ta vägen i ärlighetens namn. Flyget till Sydney går 06 imorgonbitti så det är en del timmar att döda fortfarande. Suck. Lite synd att det skulle "sluta" såhär. Men men, vi är inte hungriga i alla fall.

Snart är vårt Nya Zeeland-äventyr och jag tror jag kan tala för både mig och Carro när jag säger att det varit alldeles, alldeles underbart. Nu väntar nya utmaningar i Aussie. Har ni några förslag på vart jag ska åka så hör gärna av er. Pyss och kramar!!
PS. Jag har piercat näsan. Förlåt, men jag rockar det. DS.

 

Gooood evening Sweden!
Mycket riktigt har det blivit dåligt med uppdateringar och jag är rädd för att kommande vecka inte kommer vara något undantag. Jag är för lat för att skriva något vackert och målande på mobilen.

Nu är jag och min vapenslagets i Abel Tasman. "Vad tusan är det?" kanske ni tänker då. Och det är väl ungefär vad jag och Carro tänker också. Fortfarande oklart men låt säga att informationscenter, mataffär, restaurang, busscenter, camping och allt annat som man kan tänkas behöva finns bakom samma disk. Praktiskt.
Vi kom hit via buss imorse efter tre nätter i Nelson där vi avslutade vår roadtrip med de andra brudarna. Vilken resa vi haft!! Efter några galna dagar i Queenstown fyllda med galej, bungyjumping (inte för min del, såklart) och mångskratt begav vi oss vidare mot Franz Josef som ligger precis vid en glaciär. Där var det tänkt att de andra skulle hoppa fallskärm men åter en gång satte vädret käppar i hjulet. Istället blev det en vääääldigt lugn kväll på hostelet vi hittat. Jag, Tove och Felicia hade fått nys om att det skulle finnas tillgång till en bastu vilket vi mycket artigt bad "dear"-receptionistsgubben sätta igång till oss. Bastun visade sig vara en pytteliten trälåda som vätte in mot ett plåtstaket och höll cirka 30-35 grader. Inte riktigt Jarmo-kvalitet!
Morgonen efter var jag uppe tidigt och sprang en superhärlig liten runda vid bergen innan det var dags för gröt och mitt livs första kokta ägg. Ja, kryss i taket! Med lite jävlar anamma och en himla massa salt lyckades jag få i mig ett HELT ägg. Fy farao. Men medan de andra utmanar sina rädslor i form av att hoppa från löjligt höga avsatser väljer jag istället att töja på mina gränser på andra plan.
Stackars Felicia drog på sig en släng av halsfluss och vi valde därför att ganska tidigt dra oss vidare. Det blev ett snabbt stopp vid promenadleden som skulle föra oss till glaciären (glaciären har smält bort så pass mycket att man inte längre kan gå enda fram till den), ett ännu snabbare stopp vid pannkaksklipporna (jättecoola klippor som såg ut som uppstaplade pannkakor och blowholes - kasst väder) och sedan nio fruktansvärt långa timmar i bilen innan vi var framme i Nelson. Vägen var en enda lång kringla upp och ned för bergen så för att hålla åksjukan på avstånd sjöng jag och Carro i princip non-stop i åtta timmar (en timmes podcast för att vila halsen). Det lät nog bättre i mitt huvud än utåt för uppskattningen var inte överväldigande...
Framme i Nelson tog vi in på ett hostel inne i stan medan de andra tjejerna åkte hem till Felicias värdfamilj. Dessvärre var hostelet både stängt och fullt så det slutade med att vi åter en gång crashade på varsin soffa. Fy bubblan vad kallt det var. Jag vaknade på golvet med i princip hela ryggsäcken över mig för att hitta värme. Tveksamt om den blöta handduken jag virat kring mina fötter fyllde sitt syfte.
Sömndruckna och nedfrusna stapplade vi ut till receptionen för att se hur våra frukostförutsättningar såg ut. Oh, Gud är god mot de som väntar! Nere i köket fanns nämligen nybakat bröd i alla dess former - GRATIS! Strunt samma att det inte ens fanns lite uppgurglade syltrester. Vi tryckte med glädje i oss vatten och bröd. Resten av dagen utforskade vi affärer, gick upp till Brook Sanctuary (som vi aldrig riktigt fattade vad det var men det blev iallafall en 2,5h lång promenad) och hade filmkväll.
Igår hetssprang vi en runda på morgonen innan vi mötte upp de andra tjejerna och tog en shoppingrunda. Jag vet inte riktigt hur jag resonerar i mitt shoppande. Jag har ju ingen stans att göra av det? Det får nog bli till att rensa ut lite väl tillbaka i Aussie.
Sedan åkte vi hem till Felicias värdfamilj och gjorde en klassisk svensk BBQ. Av någon outgrundlig anledning hamnade jag bakom den idiotvarma gasolgrillen och blev lite halvansvarig för grillspett, korv och dylikt för 10 pers. Fick bara ett mindre panikspel när jag insåg att grillspetten tog fyr och svamparna mer såg ut som svart grus an fylliga champinjoner. Men tillslut löste sig allt och det blev en jättegod middag. Det var också sjukt intressant att få lite insikt i en Nya Zeeländsk familj. Det känns som att det råder lite av en amerikansk matkultur. Folk äter när de känner för det. Sätter sig där de känner för. Och det är plastbestick som gäller. Alla är vi olika...

Imorgonbitti ska vi ta båttaxi upp i nationalparken som ligger här och sedan gå förbi totalt 12 olika stränder. Vi räknar med att det ska ta ca fyra timmar. Återkommer om hur denna gissning stämmer... Sedan ska vi ta bussen till Golden Bay, som jag trodde var en stad men som tydligen bara är ett område, så mer exakt vart vi hamnar får vi väl se... Kul.
Idag har det varit toppenväder så vi har badat lite och bara njutit av att faktiskt ha SEMESTER. Wi. Ätit har vi också gjort en hel del. Och insett hur mycket pengar vi faktiskt gör av med dagligen här. Oups.

Snart ska jag försöka få upp lite bilder!! Puss och kram på er!

Morning!

Eller god förmiddag. Klockan är trots allt snart 11. 

 

Vi sitter på fika och dricker efter-frukost-kaffet. Oersättligt. Det är lite halvmulet och strandhäng finns inte på kartan. Lite skönt. 

Igår vaknade vi ganska tidigt och tog en powerwalk i morgonsolen. Vårt rum osade av bakfylla och svett när vi kom tillbaka. Jag hade min sista lediga dag i Sydney och en tripp till city stod på kartan. När vi däremot mötte upp Amalia efter frulle för att ta färjan öppnade himlen upp sig och det blåste rätt igenom våra sommarskinn. Det blev inget city. Istället tog vi bussen till Warringah Mall och strosade rundor. När det drog sig mot lunch bestämde vi oss för att förtära denna på biografen som visar lunchfilmer på mallet. Vi tittade på en animerad film som hette Frozen. Lite mysig. Sedan blev det ytterligare lite shopping innan vi tog bussen tillbaka till hostlet. Framme i uppehållsrummet var det som att gå rätt in i en mardröm. Nästan. Det var fullproppat med människor som ölat sedan för tidigt och spelade hard style på högsta volym. Jag sjönk djupt, djupt ned i en av sofforna och masserade tinningarna. Jag kunde riktigt känna hur de andra iaktog mig och dömde ut mig som en urtråkig stadsbitch som aldrig fått lite skit under naglarna. Sällan har jag väl betraktat mig själv som en förnäm renlevnadsmänniska men igår kom jag verkligen till insikten att jag inte är en vakna-bärsa-röka-ligga-i-soffan-hela-dagen-supa-hela-natten-människa. Nej, ett stygn av saknad av gymmet, den rena sängen och lite ren luft slog mig. 

Som en räddande ängel smsade Lulu mitt i min självömkan och frågade om jag ville träffas på lite varm choklad. Ja - äntligen! Luft! Under middagen skrev hon dock igen, och det var som att min tristess och gråskala hade spridit sig över linjen, och sa att hon inte orkade ta sig ut i regnet ikväll. Såklart.

Istället blev det lite film innan det åter var dags att dra sig mot sängen. Sådär-lyckad dag. Kanske var ett måste efter alla gulddagar vi hade förra veckan. 

 

Nu ska jag kika lite på alternativ att göra efter Nya Zeeland! 

Puss

God eftermiddag! 

Oj, oj, oj. Djup suck. Jag sitter nu, halvvägs på väg mot Kina, nedsjunken i en soffa på Boardrider. Det luktar fotsvett och weed och snubben bakom mig lyssnar på suspekt musik på okänt språk.

Idag lämnade vi The Cave. Trots flertalet bryt och halvfrustrerande smågråt senaste månaderna så kändes det oväntat sorgligt. Vi klev upp relativt tidigt imorse och körde ett snabbt, effektivt, sista pass på gymmet. Till och med det kändes lite sorligt. Sedan satte storstädningen igår. Hujeda' mig. Jag hittade döda kackisar i såväl sängen som skafferiet som ugnen. Som grädde på moset visade det sig att vi även gjort av med en av våra tre kort vilket betyder att vi måste betala böter på 55 dollar om vi inte hittar det inom 24 timmar. Jag tror inte det kommer hända.

Svettiga och jäkliga tog vi vårt pick och pack och vandrade de 50 meter som skiljde oss från hostlet. Först kändes det ändå OK. Första typ tre minuterna. Tills vi såg vårt rum. Vi delar ett 8a-mannarum men ännu oklara roommates. Säkert är dock att de är några riktiga lortgrisar. Säkert är också att luften står i princip helt stilla där inne och att alla möjliga kroppsliga odörer haft möjligheten att frodas där en längre tid. Min säng är lite mer än ranglig och saknar stege. Kan bli högst intressant att se hur jag ska komma upp inatt. Fortsättning följer på den punkten. 

Efter att iallafall langat in grejerna fick jag och Carro ett litet bryt. Medan Camilla gick på lägenhetsvisning gick vi och köpte 30 cents glass och 3 dollars cola och tyckte lite synd om oss själv. Nu känns det lite bättre. (Länge lever sockerkicken).

 

Senaste dagarna har däremot varit kalas! I fredags jobbade jag morgonskiftet och var oväntat munter hela dagen. Kanske berodde det på att jag och Danika drack smält glass med choklassås som vi doppade pommes i. Mat fungerar alltid som en boost-höjare för mig. När jag slutat dog jag någon timme i sängen innan jag och min lilla duo (med mig inräknat trio) gick ned till matmarknaden och åt massa gott. 

I lördags var det dagen D! Sista festen. Sista röjet. Sista chansen att gå bananas i The Cave. Jag och Camilla var uppe vid 8 snåret och körde ett cirkelpass på gymmet. Alltid en go start på dagen! Sedan var det bara att springa ned till Liqour Storen innan festen började. Eller rättare sagt - skulle börja. 11.00 hade vi satt som starttid men vi var själva inte upp på taket förrän 12 (rutinerade värdar). Som tur var, var alla gäster också märkbart sena. Låt säga att ravat drog igång vid 13-ish. Det var för en gångs skull helt perfekt värme och det blev några riktiga härliga timmar i poolen med svenska ligan och några randoms. Mot kvällningen gick vi ned till wharfen och firade Daniel som fyllde 30 år. 

06.34 gick jag upp på söndagsmorgonen. Isch. 08.00 var jag tillbaka till jobbet och jag kan väl erkänna att jag mådde lagom asdåligt. Det blev åtta riktigt långa jobbtimmar innan jag fick återvända till min säng. Sega och dana mötte jag och duon sedan upp Felicia, Sofie och Johnny vid wharfen och satt och snackade skit en stund. Vi fick bevittna en magisk solnedgång. Det kändes på något sätt som ett fint avslut på Manly, även om vi nu har en vecka kvar här. Jag känner mig faktiskt ganska färdig med det. 

 

Nej fy bubblan, nu ställde sig fem killar och för att röka precis vid dörröppningen jag sitter. Ser knappt skärmen för rökmolnet. Nåväl, jag lär väl ha ganska gott om tid att blogga kommande vecka så vi hörs nog snart!

Jag skickar en extrakram till mormor som skulle fyllt år idag. En digital kram till henne är väl lika riktig som någon tidigare tänker jag. 

 

Häjj!