lisaxelsson.blogg.se

Hejsanhoppsan! 

Jaha, där sprang ännu en vecka förbi utan att jag kunde förmå mig att skriva lite. Sorry guys. Jag lovar att det enbart tyder på bra saker.

Måndags och tisdags var väldigt vanliga kontorsdagar med väldigt lite action och väldigt mycket dator och tjabbande i köket. I onsdags hade vi inget internet på kontoret så istället åkte vi till något som heter Sandcob Sancturay som är ett ställe för sjöfåglar i nöd. Fantastiskt verkade volontärerna där tycka. Fruktansvärt tyckte jag. Det var en ganska litet ställe som kryllade av pingviner och fiskmåsar som av olika anledningar tydligen behövde hjälp. Tjejen som guidade oss talade på ett heligt sätt om det hela och blickade på ägghuset med nästan trånande ögon. ”Dit från ingen, ingen som är kvalificerad gå in. Allt är steriliserat och man måste tvätta sig varje gång man rört något. Inte ens jag har fått gå in där.” Jag rynkade ögonbrynen. I min värld låter det helt orimligt. Hur troligt är det att äggen skulle behandlas på det sättet ute i naturen? Herre gud, de verkade ju få bättre uppassning än människobebisar. Fortsättningsvis berättade vår guide att de inte får ha någon kroppslig kontakt med fåglarna för att fåglar inte ska ”imprinta” på dem och därav inte klara sig själva ute i det vilda. Men alltså, vem vill volontära med djur som du inte får klappa?! Det enda de egentligen fick göra var att städa bajs och tvätta burmattor. Usch nej, inte min grej. När vi var klara åkte jag och Kriti till Waterfronts matmarknad och åt lunch ute i solen. Ä-l-s-k-a-r alla dessa matmarknader! Sedan tog jag tåget till Rondebosch (där Human Rights kontoret ligger) och gick till Sorbet Salon där jag gjorde ögonfransförlängning för farmor och farfars födelsedagspengar. Nästan två timmar tog det, fattar ni hur snygga fransar jag har nu eller? Hehe. På kvällen åkte vi tjejer till Kalks Bay där vi innan det var dags för karaoken satt på en Kubansk bar och drack lite vin. Stället ska tydligen vara ganska känt men nu var det ganska öde i ärlighetens namn. Vi rörde oss ganska snabbt vidare till vår favoritbar. Där inleddes kvällen med att en ruskigt full grabb slängde två öl över oss (han siktade nog på någon annan tror jag). Mitt svenska temperament tog det med en arg blick och ett frustrerat ”Amen är du seriös?”. Maryse fransk-kanadensiska humör tog det med en rak höger och ölsköljning tillbaka. Jag tror aldrig jag hade kunnat bli så arg haha. Hur som helst, killen i fråga blev utslängd och vi fortsatte i godan ro. En väldigt bra kväll men Spice Girls-sång och mycket billigt vin.

I tordags mådde jag skit och det var det enda tordags egentligen gjorde för mig. Eller nej – en sak insåg jag. Under mina dryga två veckor på kontoret har jag varit fullt övertygad om att tjejen i grannbåset varit lite smådålig i magen varit gång, då det alltid uppstått ett riktigt äggfisljud när jag själv varit tvungen att springa och kissa. I torsdags insåg jag att det var ytterdörren som ger ifrån sig ljudet när den öppnas eller stängs. Haha.

I fredags var jag back on track och inledde dagen med att tidigt, tidigt ta tåget till Cape Town med Kriti och de andra från kontoret för att medverka i något som heter Creative Mornings. Det är ett gratisevent som tar plats en gång i månaden där 100 personer kan anmäla sig för medverka vid en föreläsning och förtära gratis- croissanter och kaffe. Killen som var månades talare berättade om ett projekt han startat som går ut på att man packar plastflaskor med annat plast och använder som byggstenar till hus och dylikt. Det här skulle inte vara motverka nedskräpning utan också vara ett ekologiskt och billigt byggmaterial och ja, jag minns inte riktigt alla fördelar han berättade om. Hur som helst var det otroligt inspirerande och kul. Framför allt inspirerad blev jag av själva eventet i sig. Jag undrar om det finns i Sverige, annars kanske det kunnat vara något jag kunnat ha med mig till Göteborg… Dessutom var lokalen vi var i, en designskola med utsikt över Table Mountain och stadskärnan, grymt cool. Efteråt chillade jag och Kriti en timme i en park jag inte minns namnet på innan vi gick med på en guidad tur runtom i centrala Cape Town. Solen gassade och det hela var mycket intressant. Vi fick t-ex- veta att de enda holländska soldater som faktiskt dödats i Cape Town har blivit av vilda lejon som bara för några hundra år sedan strosade omkring på gatorna. Vi fick även om kort genomgång om slavanvändningen, apartheiden och utpekat var Nelson Mandela höll sitt första tal som en fri man. Sydafrika har sannerligen en helt fantastiskt fascinerande historia, och det allra mest fascinerande är att de störta händelserna inträffade för bara 20 år sedan. Om ni vill få en kort historialektion rekommenderar jag er att ladda ner filmen A Long Walk To Freedom. Jag har inte sett den själv än men den ska tydligen vara ruggigt bra. När vi var klara med turen gick vi till ett indiskt matcenter som praktiskt taget kryllade av folk. Helt galet. Som tur var för mig hade jag ju en riktigt expert med mig så jag lät Kriti stå för matval till mig också efter stränga betoningar att jag INTE gillar stark mat. Det blev någon form av rispannkaka med kycklingfyllning som jag ju aldrig hade vågat beställa själv, men det var gott! Sedan tog vi tåget hem och jag begav mig ut på en löptur själv (efter Phoebe nu lämnat huset – snyft). Det blåste något djuriskt och jag var nästan rädd att ögonfransarna skulle blåsa av…  Efter middagen åkte hela Heathfield-gänget till Waterfront och satte oss på en restaurang i hamnen och drack lite öl och tjabbade.

06.00 ringde klockan i lördags. Jag och Hannah packade sömndruckna ihop en liten rycksäck för att överleva den 2-3h långa hiken vi hade framför oss upp till Table Mountain. Efter vi klätt på oss, ätit frukost och druckit x antal koppar kaffe begav vi oss mot tåget. Då får Hannah ett sms om att det tydligen är för molnigt för bergsbestigning och att det får bli nästa helgs mission istället. SUCK! Vi hade ingen ro att gå och lägga oss igen utan mötte istället upp två australienska tjejer som kom förra veckan och tog en promenad. Innan klockan hunnit bli åtta hade vi; blivit erbjudna knark, sett en mullvad,  blivit skrika på av okänd man och ännu en gång blivit erbjudna knark. Så kan också en lördagsmorgon se ut! Vid 10.30 mötte vi upp resten av Heathfield-gänget och tog tåget till the Old Biscuit Mill som är en enorm matmarknad som inträffar varje lördagsförmiddag. Jag åt en lammpaj, en getostwrap, testade otaliga desserter och drack en färskpressad juice. Där fanns även hur mycket smycken, kläder och andra praktiska saker att köpa. Och även ett jazzband som underhöll. Mätta och glada åkte några av oss vidare in till stan och gick upp till Bo-Kaap som är ett väldigt känt område i centrala Cape Town där de muslimska invånarna bodde från början. Huset är målade i knalliga, vackra färger och det känns nästan lite surrealistiskt. Dessvärre gick vi ingen guidad tur så i ärlighetens namn blev det mest att vi strosade omkring och tittade på fina hus. Men jag var njöd! Hemma igen tog jag en låååång powernap innan jag väcktes av en entusiastisk Leo. ”Lisa, Lisa, it’s lasanga! And SALAD!”. Jippie hurra! Tydligen hade Gails dotter Shannon haft fantastiskt tråkigt under dagen och bestämt sig för att Maryse förtjänade en god avskedsmiddag. Det var första gången jag såg Gail äta… Sedan gick vi i samlad trupp till en bar som ligger bara 10 min från huset där Maryse skulle ha lite ”adjöfest”. Hela ”gänget” (+ några jobbiga amerikanare) dök upp och det var trevligt. Personligen tog jag det väldigt lugnt, väl medveten om att jag behövde vila upp mig för morgondagen och i ärlighetens namn var lite trött på vin (ja, det är sant). Vid 23-snåret tog de flesta av oss taxi hem. Och ja, vi måste ta taxi även om vi bara bor 10 min bort. Så är det att leva i de tuffa kvarteren!

08.00 var jag uppe och sprang en runda. Solen gassade duktig och för ovanlighetens skull höll jag inte på att blåsa av vägen. Hemma svirade jag om lite snabbt för att vara redo för upphämtning vid 10. Vi skulle nämligen iväg på något som jag tror hette Mzolis (men förmodligen inte), som jag inte riktigt egentligen visste vad det innebar med än att det var någon from av braai (typ barbeque). Då steppade den afrikanska klockan in. 10.01 satt de tre brudar som bor kvar i huset prydligt uppradade ute på bänken och väntade på att bli upplockade.  Klockan hann bli 10.30 och 11.00 innan Meschak (som jag tror var typ anordnare) ringde och sa att de var på väg. Sedan väntade vi ytterligare 20 min. Sedan kom tillslut en bil - som visade sig vara full… Åh, organisation, I love it! Hur som helst kom vi tillslut iväg. Vi åkte ut till ett township (alltså de här ställena där folk i princip bor i plåthyddor) och blev avsläppta mitt på en väg där det kryllade av människor (även några turister tack gode gud) innan bilen körde iväg igen. Sedan stod vi då där, sju väldigt vilsna människor utan varken mobiler eller några direkta pengar (vi hade nämligen väldigt varmt blivit rekommenderade att inte ta med oss något av värde över huvud taget mer än ytterst lite cash till öl) och väntade på att något skulle hända. Efter ett bra tag kom en man fram och bad om pengar för att betala för braai:n åt oss. Jag hade aldrig sett honom förut men han sa att han var en vän till Meschak så det var bara att betala och se glad ut. 30 min kom äntligen de andra och mannen vi betalat åt dök upp igen. Han tog oss till ett litet hus som tydligen agerade systembolag. Jag köpte sex stycken Coronas för 56 kr (det var de i särklass dyraste ölen, fatta billigt hehe).  Sedan gick vi tillbaka till Mzolis som liksom var som en liten bakgård bestående av fem-sex långbord, en liten fri ”uteplats” och en DJ. Det var s-m-o-c-k-a-t med folk! Meschak (eller hans kompis som nu tagit över eftersom Meschak själv tydligen inte följt med i slutändan) sa att vi hade reserverat två bord. Det verkade inte riktigt personerna som satt där bry sig om, så det tog ytterligare 20 min innan vi faktiskt kunde sätta oss ned (vi fick tillslut ett bord). Sedan väntade vi på maten. Efter en bra stund gav jag upp och begav mig ut och minglade i solen. Där fanns människor i alla åldrar (av någon anledning nästan bara män i den äldre årskullen) och alla verkade bara så bekymmerslös och glada. Det var en blandning av extrem kulturkrock och helt underbart. Efter typ två timmar kom vår mat. Den serverades i en stor låda där alla fick hugga åt sig av vad de kom åt. Vad jag såg fanns det någon form av korv, köttbit (mest bestående av ben) och kyckling. Till detta fanns en stor skål av mjöl- och vattenblandning som smakade precis ingenting. Allt åts med grisiga händer. Ja gud, jag säger då det haha. Vid 17.30 blev vi upphämtade och åkte hemåt. I taxin tyckte vi att det var en utmärkt idé att bara svira om lite snabbt och sedan fortsätta festandet, men när vi väl kommit hem var det ingen som orkade ut igen utan istället blev det en extremt tidig sänggång.

När jag vaknade imorse var jag fortfarande trött. Helt obegripligt. Huset utan Phoebe och Maryse känns så tomt. På jobbet var det ”som vanligt” och jag som trodde att jag äntligen skulle få avluta min Operation Smile-artikel fick på näsan. Nähedå, aldrig är det då bra! Blev näääästan lite irriterad på Kim.  Undertiden har jag börjat på vad som kommer bli min ”stora” artikel som kommer handla om västerländsk feminism jämfört med Afrikas. Mycket, mycket diffust… När jag kom hem bjöds jag på ytterligare några volontärhistorier av Gail innan det var dags för middag i form av ris. Mmmm…

På onsdag ska jag på något som heter Press Club där Mandelas gamla sekreterare ska tala. Det ska bli sjukt intressant!    

Men nu måste jag sova, klockan har trots allt hunnit bli 22!! Hoppas allt är bra med er och att ni haft en go helg. Puss och kram!

Goooodmorgon där himma! Här kommer ett jättesnabbt och superslarvigt inlägg om min helg. Jag har inte ens orkat läsa igenom det så please ha överseende med felstavningar och inkorrekta meningar. Hehe.

Så i fredags var jag först på det där mötet på Human Rights office. Det var kanske egentligen ganska onödigt och intetsägande för min del men jag tyckte ändå att det var kul att komma och se hur de andra jobbade. De fungerar i princip som gratisadvokater till folk som behöver hjälp. Någon berättade om ett fall de jobbade med där en kvinnas man hade misshandlat och våldtagit henne och barnen kontinuerligt under fler år till dess att han hamnade u fängelse. Nu skulle han dock frigivas och hotade då med att mörda kvinnan. Alltså det var på den nivåen deras fall låg. Helt sjukt. Många av de som jobbar på Human Rights har inte ens studerat juridik. Hur som helst, sedan tog jag tåget tillbaka till kontoret (utan några problem), lät Vash fixa min mobil och redogjorde för Rebecca hur det hade gått. När vi slutade vid 13 (som vi gör varje fredag) köpte jag, Kriti och Maryce varsin baguette innan vi satte oss på tåget in till stan. Därifrån tog vi sedan taxi med de andra från huset (+ Edvard) taxi till ett jättestort köpcenter en bit utanför Kapstaden.  Jag hade dock glömt mitt kort hemma så det blev inte någon direkt shopping för min del (förutom en gräslig keps som jag inte alls förstår vad jag ska ha till).  Under tiden vi strosade omkring startade ett massivt gräl som jag egentligen inte förstår ett dugg av.  Middag serveras kl 18 i Gails hus, men eftersom hon förbereder det i förväg och varken äter med oss eller äter det vi äter, trodde inte jag att det var en så stor grej. När vi då precis kommit till köpcentret insåg vi att det nog kunde bli tufft att ta oss hem till 18. Agnes skickade då iväg ett sms till Gail och berättade att vi eventuellt kunde bli en timme sena hem och om det var okej att vi bara värmde på maten lite. Personligen förstod jag inte ens varför Agnes tyckte att vi behövde fråga om det. Sedan tog det hus i helvete. Tydligen så har vi en lång lista över regler hemma som jag inte alls fått ta del av. Där står bland annat att middag serveras kl 18 och att det inte är tillåtet att värma upp någonting. Gail svarade Agnes med ett jätteargt sms för att sedan ringa upp henne och skälla ut henne efter noter och hota med att skicka hem henne. Agnes tog så illa vid sig att hon började gråta. När vi sedan kom hem var Gail arg som ett bi och efter en timmes utskällning (som mestadels riktades mot Agnes trots att vi sa att det bara var en slump att det var hon som skickade iväg smset) var jag så trött på henne att jag helt enkelt stängde av öronen. Tydligen så får vi inte värma på mat eftersom, ja jag vet inte, vi får inte använda några köksredskap eller laga någon mat själva (mer än bre mackor och hälla upp flingor. Alltså kan jag ju i princip bara slänga äggen och havregrynen jag köpt till gröt i soporna direkt). Vi får inte heller dricka alkohol i huset, trots att Gail dricker själv. Jag förstår också att hon inte vill ha några fester i huset men vi får alltså inte ens dricka ett glas vin till maten om vi velat. Listan över saker vi inte får göra var på riktigt bara löjligt lång och jag blev verkligen djupt besviken på hennes uppträde. Det blev ingen mat den kvällen.

 I lördags var vi uppe med tuppen! Solen strålade och vi tog tåget in till stan med Kriti och Jack vid 07.45. Där blev vi upphämtade med en minibuss och åkte först till Hout Bay där vi åkte en 45 min båttur ut till en liten ö som var helt dränkt av sälar. Tydligen så är vattnet så kallt där att hajar inte trivs, så sälarna kan götta sig i godans ro. Hur vackert som helst var där. Sedan hoppade vi på bussen igen och åkte till Boulders Bay där vi tittade på Sydafrikanska pingviner som tydligen är väldigt utrotningshotade. Efter att ha knäppt sisådär 1353 bilder av våra kostymklädda vänner åkte vi vidare mot Cape of Good Hopes. En bra bit innan blev vi avsläppta och cyklade först 5 km innan vi stannade för lunch. Sedan cyklade vi ytterligare en bit, typ 8 km, innan vi kom fram till Cape of Good Hopes. På vägen såg vi (eller jag, eftersom det blev att vi cyklade enskilt) fria strutsar! Läskiga! När vi lämnat av cyklarna väntade en 40-50 min hike bort till Cape Point. Vi såg både babianer (som speciellt vi tjejer tydligen skulle passa oss för eftersom de kunde vara ganska aggressiva och vanligtvis vände sig mot kvinnor då vi anses vara det svagare könet i apvärlden…), ödlor, en antilop-ish och ett djur som typ såg ut som Timon från Lejonkungen men tydligen var besläktad med elefanten (?). Utsikten vi möttes av under promenaden var absolut slående med de gröna slätterna, det klarblåa havet och de branta bergen. Trötta och nöjda vände vi sedan tillbaka till Cape Town där vi tog tåget hem och hann precis innanför dörren till 18 (wiho, middag!!). En lättnandes suck. Vi smugglade med oss två flaskor vin och efter att ha ätit och druckit superstarkt kaffe för att försöka hålla uppe energin, pinnade vi upp på ovanvåning och smygdrack vin ur våra muggar medan vi gjorde oss färdiga för party. Vid 22 kom Quintons (Projects Abroad typ personliga taxi) bror och hämtade upp oss och de andra från Human RIghts som också bor i vårt kvarter. Totalt blev vi nog 13 st vilket precis som jag trott skulle visa sig vara några för mycket för att kunna hålla sams. Hur som helst, först var vi på ett mysigt ställe och drack en drink, efter det gick vi till en takbar som drack superlyxiga cocktails för att till sist hamna på en nattklubb. Förutom priset som drinkar skiljer sig det en hel del från hemma. Den första baren vi var på var typ bara vita, den andra var tydligen en gaybar fick vi reda på och nattklubben var i princip bara svarta. Som både vit och tjej känner man sig verkligen objektifierad. Antingen som ett mål eller som något att se ner på. Det är svårt att förklara. Och sen vet jag inte om det är riktigt sant heller eftersom det var min första gång ute.

I söndags sov jag ut för första gången på, nå egentligen inte så länge, men det kändes fantastiskt välbehövligt. Efter en enorm frukost (Gail lät oss koka ägg!!!) åkte vi till Kirstenbosch Garden tillsammans med några från Human Rights. Vädret skulle vara strålande och att strosa omkring i parken kändes ursprungligen som en jättebra idé. När vi dessvärre kom fram hade solen gått och lagt sig och vädret blivit ganska dassigt. De andra var bakfulla och griniga och jag tycktes vara den enda som faktiskt uppskattade det. Jag har bestämt mig för att ge det en ny chans en solig dag med bra sällskap och en smarrig picknick! Efter att ha vandrat omkring en stund på måfå och fikat kom Quinton och hämade oss. Jag och mina housemates + Edvard (som har en fling med Maryce) åkte in till Waterfront där vi först gick en runda i ett stort köpcenter innan vi slog oss ner på en superfin restaurang precis i hamnen och åt gottemiddag (eftersom vi inte skulle hinna hem till 18).  För 140 R, vilket motsvarar typ 100 SEK fick jag en riktigt fin kycklingrätt och ett massivt glas vin. Billigt!!!! (Synd att Quinton inte håller samma prisklass, den gubben kommer ruinera mig. Faktumet att vi inte ”får” åka kollektivt efter 18 gör verkligen saker komplicerade.

06.30 ringde alarmet imorse och efter att ha duschat en snabbis och slängt i mig min kolhydratsbombade frukost tog jag, Maryce och Kriti tåget in till Cape Town där vi mötte upp med Kim. Från idag till onsdag är det en stor typ konferens/mässa här som heter ”Global Youth Peace Indaba” för att typ uppmärksamma bojkottandet av Sydafrika som värd för Nobels fredspris efter att regeringen vägrat ge Dalahi Lama ett visum för att medverka. Dagen bestod av inledningsvis ett öppningstal av Sydafrikas förra president FW de Klerk som regerade innan Nelson Mandela. Personligen hade jag, tillsammans med många andra verkade det som, haft föreställningen att de Klerk var den onda eftersom han representerade the National Party, alltså de vita. Vad som dock kom fram var att det faktiskt var de Klerk som banade väg för Mandela, införde val och jobbade för jämställdhet. Hans tal handlade huvudsakligen om ledarskap vilket var intressant och välskrivet. Sedan var det kaffe- och kakpause. Sedan lyssnade vi på en diskussion om bojkottning mellan fem professorer. Sedan var det ytterligare lite kaffe och kaka innan vi gick på en föreläsning om kärnvapen. Herre Gud vad hemskt. I princip så är det bara en tidsfråga innan hela jorden kommer utplånas. Professorn som talade brann verkligen för sin sak och jag tror inte att jag var ensam om att tyst bestämma mig för att bli aktivist och ägna mig på heltid åt att förebygga kärnvapentillverkningen. På frågan vad han tyckte om alla vapen som tar en massa liv i t.ex. gängbråk och om inte det borde prioriteras svarade han sa något i stil med ”Vi har massor med extremt viktiga problem så som jämställdhetsfrågor, rasism, gatuvåld etc. som måste prioriteras, men det är svårt att prioritera dem om vi inte existerar”. Så nu ska jag inte bli journalist längre utan antingen bli aktivist eller professor. Hehe. Skämt å sido men det var väldigt intressant. Sedan var det lunch som bestod av en rostmacka vitare än snö med ost, en chokladkaka, en banan, en chipspåse, mer kakor och typ läsk. Sockerrush sönder alltså! Det är verkligen svårt att försöka vara nyttig, när nyttig mat inte finns att tillgå… När vi kom tillbaka såg vi en film från Nelson Mandela Foundation om året innan det första valet 1994. Jag förstod inte riktigt allt för det var så fantastiskt många namn och partier att hålla reda på, men det jag definitivt uppfattade var att det är en väldigt sjuk värld vi lever i och vi ska vara så j*vla tacksamma rent ut sagt över förhållandena vi lever under där hemma. Egentligen hade jag kunnat skriva flera sidor om den här dagen och allt jag lärt mig men ärligt talat är jag alldeles för trött och måste nog sova på det innan jag kan komma med en resonabel jämförelse. Hur som helst har det varit en sjukt cool dag och trots att jag princip består av 99% socker för tillfället är jag ändå helt slut. (Jag kommer behöva dieta sä hårt när jag kommer hem alltså, ojojoj). Jag lovar att ge en mer utförlig beskrivning imorgon istället!!

Puss o kram       

HEJ!!

Onsdags var ganska galet. På gott och ont. Det var min första officiella dag på kontoret och efter att ha tagit tåget med de andra tjejerna väntade en introduktion med Rebecca, redaktören på Cape Cameleon. Det kändes verkligen superbra. Rebecca är i 45 årsåldern skulle jag tro och är väldigt vän. Hon kommer ursprungligen från England och talar på ett sätt så att man verkligen förstår (kanske något hon lärt sig efter att ha handskats med trögtalande volontärer fem år). Vi diskuterade vad som kunde vara relevant för mig att skriva och hur det fungerar på tidsgränser och så vidare. Vi verkar få fantastiskt stor frihet och i princip verkar jag få skriva om vad jag vill. Det är dock högst prioriterat  att det håller klass och när man anser sig färdig med en artikel skickar man in en ”first draft” till Rebeccas sekreterare Kim, som sedan läser, korrigerar och lämnar kommentarer på förbättringar. Sedan håller man på och skicka fram och tillbaka sådär tills de tycker att det är tillräckligt bra. Det räcker inte heller att man bara sitter på kontoret och skriver utan vi måste till varje artikel kontakta och intervjua någon relevant person och ta våra egna bilder. Varje vecka är även någon på redaktionen SMO (Social Media Operator) och är ansvarig för att Facebook, Twitter och något annat forum som jag aldrig hört talas om hålls uppdaterat.

Redaktionen består förutom Rebecca och Kim av Maryce (min housemate), Kriti (en indisk tjej), Cho (en japansk kille), Laura (italiensk) och Mélodie (fransyska). Jättetrevliga allihopa. Mitt första uppdrag blir att skriva om Operation Smile, som är en ideell organisation som finns över hela världen och hjälper barn som fötts med harmynt. Tydligen så ska Projects Abroad starta någon form av samarbete med dem och det är det jag ska skriva om. När Rebecca dock föreslog detta för mig sa hon bara att det hette ”Smile” och när man söker på det kommer både Operation Smile upp, men även the Smile Foundation och verkar på samma sätt fast enbart i Sydafrika. För min del verkade det ju mer logiskt att det var den organisationen jag skulle skriva om så det första jag gjorde var att läsa in mig på dem. Suck…

Efter vi slutat åkte jag, Maryce och Kriti (som bor ett kvarter från oss) hem för att lämna av våra datorer, hämta lite kläder innan vi skulle till Lions Head. En ny tjej från Tyskland hade flyttat in så vi bjöd med henne också men hon var för trött. På väg tillbaka till tågstationen, för att åka in till Kapstadens centrum, hände något lite olyckligt. Jag och Maryce gick i tunneln under rälsen för att komma till andra sidan stationen då plötsligt en man som är påtagligt påverkad rycker tag i mig. Han drar mig i tröjkragen och skriker något. Jag blev helt paralyserad medan Maryce började skrika på franska åt honom. Plötsligt släppte han och vi sprang iväg. Uppe från tunneln insåg jag att han ryckt i sönder mitt guldhalsband och tagit mitt guldhjärta med ”Lisa” på. Vi berättade för en kvinnlig vakt som stod uppe vid spåret och jag fick skriva mitt namn på en papperslapp hon hade i fickan. Hon talade Xhosa och jag är inte riktigt säker på att hon faktiskt förstod vad vi berättade. Det enda som faktiskt verkade intressera henne var att överfallaren varit en vit man, något som är ovanligt i här eftersom vi bor i ett svart/coloured område. Mitt i allt kom Kriti och förstod såklart ingenting. Hur som helst, jag mår i alla fall bra och har inte fått några direkt ”men”.  Allt andra tycker dock jättesynd om mig hehe. Sedan tog vi tåget in till Kapstaden där kaoset fortsatte. Vi var 30 min sena till samlingen eftersom vi missat vårt egentliga tåg. Det verkade dock inte ha gjort så mycket för när vi klev av möttes vi av en helt uppstissad Mitchek (en kille som jobbar på kontoret och ansvarade för utflykten). Tydligen hade han beställt två minibussar för oss 25 som skulle med. När de skulle bli uppplockade hade bussarna stannat på en gata som tydligen tillhörde ett annat gäng och det hade blivit värsta bråket och killarna som ”ägde” gatan vägrade låta Mitchek och de andra att åka med minibussarna. Ja herre gud, jag förstod inte riktigt själv men det hade i alla fall slutat med att någon hade fått betala killarna bara för att få gå där ifrån. Efter det åkte vi upp till foten av Lion’s Head. Vad jag hade förklarat för mig var det en timmes promenad upp till toppen och en timme ner. Jag hade på mig mina kontorskläder, skinnjacka men lyckligtvis bytt till gympaskor. På grund av vår påtagliga försening skyndade vi på lite. Det slog mig ganska snabbt att det nog inte bara var en vanlig promenad. Redan från början sluttade det ganska bra och svetten började snabbt pärla sig i pannan. Solen sken och utsikten var helt fantastisk. Plötsligt slutade grusvägen och gick över till att enbart vara stora stenar och klippor vi fick hoppa, klättra och balansera emellan. På sina ställen var det riktig klättring med enbart några kedjor fastspikade i berget som man fick använda för att häva sig upp. Sedan kom det stegar och liksom hakar och ju högre upp vi kom desto mer började jag ifrågasätta om detta verkligen var en bra idé. Vi detta laget hade jag tappat bort mina housemates och jag vandrade med en amerikansk och en norsk kille med rätt bra tempo. Mitt i allt flås och svett började det regna och de sandiga klipporna blev påtagligt hala. Till slut, efter vad som kändes som en evighet (eller vandringen till Mordor) nådde vi toppen och regnet upphörde. Då visade det sig att vi var först upp! Utsikten var slående och i några minuter stod jag bara och njöt av utsikten. Sedan kom en efter en uppstånkandes. Vi tog några coola foton, såg typ solnedgången (något dold under några moln) och sedan började i alla fall jag frysa ganska ordentligt. Från att först ha svettats, sedan bli blöt av regnet och nu blåsten på toppen. Hu. Dessutom fasade jag något fruktansvärt hur vi egentligen skulle kunna komma ner. Anledningen att Lions Heads utflykten tog form just den dagen var pga av fullmånen som är känd för att vara fantastiskt uppe från toppen. En stund innan den steg valde dock jag, Phoebe och Jack (en engelsk kille) att börja klättringen nedför. Det gick oväntat bra. Vi enades om att svälja vår stolthet och att det bitvis var mer än okej att kasa på rumpan (vilken tur att man hade så bra kläder…). Efter bara en liten stund blev det dock väldigt mörkt men med hjälp från mobillampan och en strålande fullmåne gick det bra. På vägen ner mötte vi massor med människor på väg upp. Måste ju vara helt livsfarligt tänkte jag men sa inget…

När vi äntligen var nere hade klockan hunnit bli 20.30 (vi åkte hemifrån vid 16.30) och vi fick vänta en bra stund taxin. Sedan åkte vi som bor i Heathfield tillsammans och köpte indisk take away och begav oss sedan hemåt. Sällan har jag sett tröttare tjejer! Stackars Agnes, den holländska tjejen, som anser att den 8 min långa promenaden hemifrån till tåget är träning, var helt förstörd.

Jag sov gott den natten!

Igår var nog min första ”vanliga” dag. Alla på redaktionen hade uppdrag på olika håll på framåt förmiddagen var det bara jag kvar. Det var på ett sätt ganska skönt. Jag läste och läste och läste om Operation Smile men visste inte riktigt vad jag skulle börja (det vet jag fortfarande inte) så trots att det borde varit ett guldläge att vara riktigt effektiv blev jag precis tvärt om. När vi slutat gick jag och köpte en ny mobil eftersom min iPhone inte vill fungera.  Sedan åkte vi hem, åt middag och pratade jättelänge. Det är främst jag, Maryce och Phoebe som traggar eftersom de andras engelska inte är så bra. Vi diskuterade feminism och det var ganska intressant faktiskt. Sedan åkte Marcye iväg på någon kulturfestival medan vi andra valde att ta det lugnt framför en film.

Idag är det fredag!!! Wiho! Jag sitter för tillfället på Human Rights office där de snart ska ha ett möte om veckan som gått där de diskuterar pågående fall och så vidare. Mitt jobb är typ att ta lite anteckningar och senare berättade på redaktionen vad de sysslar med. Jag är mest glad över att få komma ut… Dock är jag lite nervös för att ta tåget själv tillbaka själv efteråt. Min nya mobil fungerar inte heller (AH vad jag anskyr teknik) så om jag tappar bort mig kan det ju bli lite jobbigt. Men det ska jag ju såklart inte. Hehe… Idag slutar vi vid 13 så efter det tror jag att vi ska åka in till centrum och kolla in något köpcenter. Jag har ingen riktig koll, jag hänger mest på. Imorgon ska vi på den där heldagsutflykten, det ska bli himla spännande!

Trevig helg där hemma! Kram