lisaxelsson.blogg.se

Godkväll Sverige! 

Här sitter jag på Gingerpig i en soffa som luktar lite som en blandning mellan ostaffären bredvid Åhléns och bebisbajs och smyglyssnar på två japaner som verkar diskutera ett tredje världskrig eller något. Det är ingen jätterolig dag faktiskt. Nej ska jag vara ärlig har den varit relativt dötråkig. Det har regnat mest hela tiden och förutom en snabbvisit till mataffären har jag inte lämnat huset. Förrän nu, det vill säga. 

Sedan i onsdags har det inte skett mycket vettigt, det kan jag ju lova. 

 

I fredags var det ANZAC-day här i Aussie. Det är en helgdag där folk firar minnet av alla aussies och kiwis som fick sätta livet till under andra världskriget. Minnet och firandet förkroppsligas i dagsfylla och 2up. 2up är ett myntspel som endast är tillåtet denna dagen på året och går ut på att man satsar pengar på att mynten ska visa antingen heads eller tails. Folk var helt galna och spelade bort så mycket pengar, så mycket pengar. Jag förstod ganska snabbt varför det endast är tillåtet en dag om året... 

Jag och Dave inledde dagen med lighthouse-rundan, lite situps och armhävningar och avslutade med ett bad (i träningskläderna!). Det var helt fantastiskt! Sedan drog vi till Beachy där han och Phil gamblade lite innan jag mötte upp fyra svenskar som tagit kontakt med mig genom facebookgruppen "Svenskar i Australien" angående en utflykt till Nimbin som är den kända hippiebyn bara en timme härifrån. Det var två grabbar från Skåne/Göteborg och två tjejer från Norrland. Bilfärden till Nimbin var supervacker och vi kom precis fram till att solen började gå ner. Väl ute ur bilen försvann mysfaktorn ganska direkt. Nu vill jag inte skrämma er där hemma, men det stod praktiskt taget "KNARK" över hela stället. Gatan (ja, Nimbin är bara en liten, kort gata) bestod enbart av pundare som försökte sälja på en allt möjligt skit och vart man än tittade var det bara massa marijunablad. Lite läskigt om jag ska vara ärlig. Vi gick på ett litet museum, i samma anda, och satte oss sedan på en restaurang och käkade lite kvällsmat. Sedan körde vi hem igen. Det åskade och blixtrade och Anton som körde, körde fel så det tog oss 2,5h att komma tillbaka till Byron. Innan vi satte oss i bilen valde även min mobil att helt och hållet låsa sig, vilket betydde att jag inte kunde svara stackars Dave som ringde och smsade som en galning och undrade vart jag blivit av. Väl tillbaka var jag relativt trött på mitt sällskap så då gick jag hem och hängde med Dave istället.

 

Igår var vädret ganska mediokert så efter att ha sovit ut ordentligt gick jag ned till biblioteket för att boka om min flygbiljett hem till Sverige då tydligen min flight slutat existera och att jag därmed inte alls hade någon biljett hem... Suck. Jag hann precis hitta en ny, för 1500 kr mer, då bibliotikaren informerar mig om att de stänger nu. Suck. Då gick jag ut på stan för att shoppa lite. Utan något napp alls. Då gick jag och satte mig här, på Ginger pig, och tog en kaffe och fixade med min biljett. Sedan rann liksom tiden bara iväg och jag beställde in världens mest misslyckade lunch (som visade sig vara typ tre päronskivor, tre valnötter, några små bitar mögelost och några salladsblad). När jag kom tillbaka hem snörade jag på mig pjuxen och tog en kort promenad bara för att få lite luft. Sedan mötte jag upp Emmeli och Malin, gurkfarmstjejerna från Manly, på stranden och drack lite vin innan vi drog ut. Även det en lite halvmedioker utgång om jag ska vara ärlig, var liksom inte i något gott mode.

 

Idag vaknade jag tidigt, som jag alltid gör när jag druckit vin. Till min förvåning hörde jag en liten snarkning och blev sedan påmind om att det flyttade in en finsk tjej i huset igår, som jag nu delar rum med. Under dagen har sedan ytterligare två stycken flyttat in. Finska Julia och Nico från Argentina. Kul med lite nytt folk men lite väl mycket människor i ett och samma rum kan jag känna...  Jag har nu alltså flytt till Ginger pig för att få lite privacy men efter två timmar här bestämde jag mig precis för att det var dags att vända hem igen. Tror ni inte att himlen skulle fullkomligt öppna sig och börja blixtra nu då? Bara för det? ÅH!!!! Dålig, dålig, dålig dag. 

Nej nu orkar jag inte mer. Hejdå på er. 

 

Tjabbalero!

Nu var det några dagar sedan sist, förlåt för det. Ibland blir det ju så. 

I tisdags bokade jag och Sandra vars en flygbiljett till Byron Bay som skulle avgå tidigt torsdag morgon. Det var en sådan grådassig regndag då egentligen bara en flygbiljett eller en riktigt smörig Gessledänga kan göra en glad. När jag dock gick tillbaka till hostlet då Sandra skulle fixa något annat, glömde jag nog glädjen på vägen. Jag låg i sängen och tittade på serier och åt äcklig gröt. Och nötter jag köpt lite för billigt på Coles (självscanning = kan hända att jag råkade trycka i att det var mandlar för 15dollar/kg och inte blandmix för 29dollar/kg…)  Jag bestämde mig efter den del velande att jag skulle sätta på någon bar och dricka kaffe och skriva istället. Med datorn under armen begav jag mig ut igen, i hopp om att kunna göra något vettigt med dagen. Men det bara regnade och regnade och min lust att tränga mig ned på något blött och rått ställe demolerades. Istället gick jag till Coles igen och köpte en cola och choklad och återvände sedan till min säng. Till min stora förvåning möttes jag av ett leende när jag kom tillbaka in i vårt rum. En kille som hette Cameron kom fram och hälsade och undrade vad jag höll på med. Vi växlade några fraser och jag frågade om han precis kommit till hostlet. Så var inte fallet, han hade tydligen bott där en månad. Pinsamt. Men det var iallafall kul att någon pratade med mig.

 

På onsdagen var jag uppe tidigt och packade ihop mina saker för att checka ut. Sedan bestämde jag mig för att ta en promenad för att vakna till lite. När jag kommit sisådär 10 meter började det, såklart, att regna. Jag gick ändå. Mitt huvud bankade trilskt och min hals kändes öm. Sedan gick jag, efter era kloka rekommendationer, till apoteket och fick utskrivet någon form av medicin. Sex piller om dagen, may cause drowsiness - härligt. Med pillerna i väskan och hatten på huvudet gick jag och satte mig på ett mysig kafé och skrev lite. När jag skulle betala insåg jag att de inte tog kort och jag frågade efter närmaste automat. Kvinnorna på kaféet tittade trött på varandra och pekade ut en beskrivning till mig. Jag skyndade iväg och hittade i vanlig ordning inte alls. När jag kom tillbaka till stället, efter att ha fått ta ut pengar på ett 7eleven som i sig kostade mer än själva kaffet, såg kvinnorna häpna ut. Det var tydligt att de inte att förväntat sig att jag skulle komma tillbaka. De frågade vart jag kom ifrån och menade att svenskar var  så himla trevliga och det ena med det tredje. Det är alltid kul att kunna överraska någon positivt. Sedan gick jag tillbaka till hostlet och dödade någon timme med skype och dylikt innan och tog mitt pick och pack och lunkade bort till Sandras lägenhet. Där blev det goemiddag i form av lammstek som Sandras roommates hade gjort. Vi satt och snackade ett bra tag och eftersom vårt plan gick så tidigt slaggade jag över.

 

Vid 05 var vi uppe och gjorde oss redo på torsdagen. I ett mörkt, regnigt Melbourne som påminde alldeles för mycket som Sveriges höstmorgnar, släpade vi våra väskor (eller jag släpade ju såklart inte min fina ryggsäck utan snarare bara fötterna efter mig) längs de blöta gatorna till shuttlebussen som skulle ta oss till flygplatsen. På grund av det kassa vädret fick vi vänta på att få lyfta i mer än 1,5 timme i planet vilket var fruktansvärt drygt med tanke på att det var -10 grader i kabinen och jag kände ett illamående komma smygande. När vi tillslut landade i Ballina, 30 min utanför Byron Bay, sken solen och saker borde ha känts lite bättre. Under flygturen hade dock febern slagit mig med sin öppna hand och jag mådde riktigt kasst. Vi åkte med Steves shuttle in till Byron och blev avsläppta vid adressen där vi hoppas stanna ett tag. Saken var ju den, som jag nämnde i förra inlägget, att det var i princip omöjligt att få tag i boende. På något sätt hade vi iallafall fått kontakt med någon man som sa sig hyra ut ett rum i sitt hus för bara 125 dollar/veckan mitt inne i stan. Dock fanns det inga bilder av huset och efter en del smsande var vi en bra bit mer än kritiska. Men åt samma gång- vad skulle vi göra? Det var väl bara att åka dit och kolla in läget, var det helt odrägligt var det väl inte värre än att vi fick muta in oss på något hostel. Typ. Väl framme möttes vi av en barfota man i badbyxor och en urtvättad t-shirt i vad jag trodde sina tidiga 50. Det var Dave, vår landlord/housemate/roomie/future guide. Dave är 38 år, ensamstående, vegan, spirituell och efter en olycka för några decennier sedan då han blev överkörd av en båt, ganska förvriden. Först trodde jag att han var helt sönderrökt (vilket han säkert också är), men tydligen så tappade han en del av sitt korttidsminne vid olyckan och detta gör att han framstår som lite efterbliven ibland. Han är nog lite för snäll för sitt eget bästa och man får en känsla av att han nog haft ett ganska tufft liv. Nu, däremot, predikar han för konstant klarhet (dvs alltid nykter) för att till fullo kunna insupa livets goda. Han menar att vårt liv är en sorts pyramid och att vi vid pyramidens topp är typ fulländade. Genom att sluta konsumera kött, fisk, ägg, mjölk, droger, alkohol och bosätta sig i Byron Bay, aka Eaven = steget innan himlen, så känner han att han kommer högre upp på pyramiden. Högst upp är Sverige, som han menar är världens bästa land utan ens ha varit där. Det menar han dock beror på att han ännu inte är spirituellt redo för den resan. Ja, alltså som ni hör så är Dave inte riktigt som alla andra. Hur som helst, huset som vi flyttat in i stod i princip helt tomt. Det enda som fanns var en våningssäng i vårt rum, en sliten gammal soffa och en poster av en surfartjej i bikini. Det visade sig att Dave och hans kompis Philipp precis bara någon timme innan själva flyttat in. Huset ligger bara några fem minuter iväg från huvudgatan och är än så länge fräscht och fint, så det var en mycket glad överraskning. 

Efter att ha lassat in våra saker gick vi tre och åt lunch på ett vegetariskt ställe och satte oss sedan vid stranden och bara tittade på folk en bra stund. Dave visade oss runt lite och så vände vi hem igen. Där träffade vi Philipp för första gången. Tysk kille på 33 som trots sin knaggliga engelska menar sig vara mer aussie än tysk. Även han lite speciell men fortfarande ganska down-to-earth. Förmodligen mest som tyskar är i allmänhet. Min feber hade gjort mig så utmattad så trots att de andra skulle iväg på äventyr upp i skogarna för att köpa möbler drog jag mig undan för att vila lite. När jag vaknade igen var det bäcksvart och jag undrade om jag verkligen kunnat sova mig förbi hela eftermiddagen och kvällen. Det visade sig dock att klockan precis passet 18 och att de andra kommit tillbaka från sin utflykt. Här blir alltså mörkt relativt astidigt. Jag, Sandra och Dave gick till någon restaurang/bar/hostel/nattklubb/bryggeri lite utanför centrum. Jag och Sandra åt känguruhamburgare, mums! 

 

Fredag. Fortfarande ganska seg men lite bättre. Jag och Sandra gick och köpte lite frukost som vi åt ur förpackningen eftersom köket bestod av två skedar, två knivar och ett glas. Inget kylskåp, ingen micro, ingen stekpanna. No nothing. Sedan gick vi till stranden och däckade några timmar. Så skönt. Innan hemgång tog vi en kaffe vid en stor uteservering precis vid stranden. Lite senare gick vi fyra till ett bingoställe och åt middag och drack någon öl. Dave och Philipp tog oss på en liten barrunda och vi hamnade en stund på en kareokebar med ett gäng skönskumma typer. Vi slutade upp på samma ställe som vi drack kaffe på innan på dagen och där var det fullt ös. Nya favoritstället! 

 

I lördags var det tänkt att vi skulle iväg och surfa men killarna försvann iväg för att köpa oss ett kylskåp så jag och Sandra drog ner till stranden själva. Vattnet var härligt varmt och vågorna enorma, enligt mitt omdöme, så det blev ett himla massa plaskandes för min del. Olyckligt nog gömdes solen i molen under tidiga eftermiddagen. Då gick vi och tog en kaffe på favvostället som tydligen kallas "Beachy". Sedan begav vi oss hem, duschade och fräschade innan vi gled in mot stan åter en gång. Utgång stod på schemat och efter lite nudlar på vägen mötte vi upp Emmeli och Malin - samma tjej som jag flög ner till Australien med - vid stranden och drack lite vin. Där stötte vi också ihop med Simone, en av killarna vi träffat i Manly. Så himla sjukt. Det blev en rolig lite dans med lite dans och några öl och en välbehövd (eller?) kebabrulle. 

 

Söndag morgon var lugn och lite regnig. Framåt eftermiddagen drog vi ned till Beachy där ett rockband spelade på afterbeachen. Jäklar vilket drag det var! Hippies i alla åldrar gick lös på dansgolvet och jag och Sandra bara satt och log. Sedan blev det bara att vi stannade där hela dagen och tjabbade med människor. 

 

Igår var bajsvädret ett faktum. Vi började dagen med en promenad i ösregnet upp till lighthouset (nu börjar det lite nyttiga livet igen!). Efter frukost somnade vi som stenar, eller jag iallafall, och vaknade inte förrän runt 14. Då gick vi och tog en kaffe innan vi letade oss bort till biblioteket där jag gjorde min högskoleansökan! Personalvetare med lite olika inriktningar i Göteborg, Jönköping och Stockholm blev det. Fortfarande oklart om jag tänker studera till hösten, men nu har jag åtminstone sökt och möjligheten finns! Därefter gick vi till Aldi, aka Lidl, och storhandlade då vi äntligen har både kylskåp och kökstillbehör. När vi kom hem hade solen gått ned och vädret var fortfarande kass. Det blev några timmars serikollande och sedan var det back to bed. 

 

Idag blev det åter en sväng till lighthouset men denna gång med Dave i spetsen, som såklart skulle ta någon speciellt väg som var skitjobbig med branta backar och 18020 trappsteg. Men det var skönt att få jobba lite. Under vår morgonpromenad såg vi både hajar (!!!), delfiner och wallabys. Annat än morgonpromenaderna hemma i Kristianstad! Såklart så regnade det ju en jäkla massa också så väl hemma var vi duktigt dyngsura. Efter det chillade vi lite innan vi mötte upp Dave på stranden för vår livs första surflektion. Jäklar säger jag bara! Jag svalde så mycket vatten att det känns som att jag rensade igenom hela systemet. Det var svårt som tusan men också himla roligt!! Jag lyckades faktiskt stå upp två gånger (även om det bara var någon enstaka sekund)! Vad som stoppade mig lite var 1. jag hade ingen wetsuit = jag tappade min bikini HELA tiden, 2. jag var livrädd för att köra över någon stackare. Men nu är det gjort! Imorgon ska vi på det igen! Nu ska vi iväg och käka lite thaimat. Kroppen är helt slut hihi.

 

Förlåt för att det blev lite kort här på slutet men jag har ganska begränsat med internettid här så det får bli snabbavslutat. Vi hörs snart. Puss och kram! 

Hej lilla bloggen.

Här sitter jag och skriver, 07.11 en tisdagsmorgon. Jag somnade bara en liten stund efter 21 igår så det kändes rimligt att gå upp nu. Är det verkligen normalt att vara helt slutkörd så tidigt, när man bara spenderat dagen framför datorn? 

 

Senaste veckan har varit lite av en transsportsträcka känns det som. En transsportsträcka med lite berg och dalar. En transsportsträcka som jag fortfarande inte riktigt kan se målflaggan till. 

I fredags tog jag först en promenad på morgonen. Sedan träffade jag Sandra och Gabriella och tog en kaffe (ja, det blir mycket kaffedrickande här, men är man i Australiens kaffehuvudstad får man passa på). Sandra berättade om en thairestaurang som och hennes roomie Ashley brukade gå till i St Kilda som tydligen skulle vara jättebra. Så efter någon timmes mundiarée skiljdes vi åt med bestämmelser om att ses om några timmar igen för att åka och äta ihop. Jag gick tillbaka till hostlet och dödade någon timme framför "Bron", den där dansk/svenska serien. Så jäkla bra ju! 

Vid 20 möttes vi upp och tog tramen till St Kilda. När vi nådde restaurangen var vi alla så hungriga att vi knappt orkade titta på menyn utan jag och Gabby överlät beställandet till Ashley och Sandra. Vi åt kokosnötsris med olika grytor och drack rött. Fantastiskt gott och trevligt! När vi länsat tallrikarna (så mycket man nu kan länsa en tallrik när man äter med pinnar) gick vi till en bar med liveband och drack ytterligare ett glas vin och tjabbade vidare, Jag hade tidigare på dagen bokat in mig på en Great Ocean Road-tripp som skulle avgå 07.30, vilket jag lite fint hade förträngat mitt i allt det trevliga. Lite över 01 tittade jag på klockan och fick raskt tag på en taxi hem. 

 

Lördag morgon. Jag var inte i säng förrän lite i 02 där på fredagsnatten och jag var så nervös att jag skulle försova mig så när jag vaknade vid 05 var det helt omöjligt att somna om. Jag packade ihop en liten väska, lämnade min stora ryggsäck i bagagerummet här på hostlet och traskade iväg till stället jag skulle bli upplockad på. Eller traska är nog fel ordval, jag släpade mig dit. Tre timmars sömn + grov förkylning + något glas vin i kroppen = kraftig huvudvärk och blytunga ben. Som tur var för mig så utgick denna turen från slutet av vägslingan och gick uppåt, vilket betydde två timmars transsportsträcka till att börja med som jag kunde sova på. Jag tror att extraminuterna räddade min dag!

Vid 10 stannade vi i någon liten by och drack te och åt kakor. Vi var 18 personer på bussen och jag började prata  med en tjej från Skottland, två tjejer från Italien och en tysk tjej. Låt säga att det kanske inte var sådana som jag i vanliga fall hade vänt mig till, men åker man helt ensam så är man inte så jäkla picky utan pratar någon med en så svarar man tacksamt. 

Nästa stopp var något förvirrande. Vår chaufför/guide hade målat upp det som en ostfabrik där vi skulle på gratis ostprovning. Vad vi kom till var en klassisk litet affär-fik som brukar ligga längs autoban när man åker omkring i Europa. Man kunde köpa godis och frallor och kaffe och souvenirer och gick man längst in i affären fanns där en tallrik men några ostkuber man kunde smaka av. Inte vet jag dock om jag skulle vilja kalla det en ostprovning... 

Sedan liksom fortlöpte dagen bara. Vi stannade vid olika stränder/utkiksplatser och fick väl en 20 minuter på oss att ta våra foton. Mycket var fantastiskt vackert, men mycket kändes också ganska onödigt om man nu får vara lite sådan. Jag har ca 200 bilder på hav med klippor som jag tänkte lägga upp i typ eftermiddag. 

På kvällen åkte vi till The Twelve Aposteles och såg på solnedgången. Magiskt! Efter solen hade gått ned stannade vi ytterligare 40 minuter för att se när pingvingerna kom upp ur havet. Vi väntade och väntade, och spejade och spejade, och det blev mörkare och mörkare, och kallare och kallare. När klockan blivit mer än 20 var jag trött på att vänta och magen kurrade upproriskt. Då sa vår guide att han såg en pingvin och pekade mitt ut i mörket. Ingen såg någonting, men likväl hummade vi instämmande. Då kunde vi åtminstione vända hemåt.

Tillbaka på hostlet som vi hade checkat in på innan vi åkte till Apostlarna blev det BBQ i hostelmatsalen. Först tycktes jag att det kändes lite b men när maten kom på bordet glömde jag genast de tankarna. För första gången på säkert en vecka (om man bortser från thaimaten dagen innan) fick jag äta kött! Åh så gott! Jag åt så mycket mat att till och med blev imponerad av mig själv. Sedan var jag helt slut och begav mig upp till min dorm för att lägga mig och kolla lite film. Jag hann nog knappt öppna datorn innan jag hade somnat. Då hade klockan precis passerat 21. Sedan sov jag som en sten till 07, vilket egentligen var 08 eftersom vi under natten skruvat bak klockan en timme. Det behövde jag. 

Det var en fantastiskt vacker morgon och efter frukost (som i vanlig hostelanda bestod av toast med sylt och Cornflakes med mjölk) åkte vi vidare. Solen stod på och vi gjorde bland annat ett stopp vid någon grotta som var riktigt fräck. Vid varje stopp stod blev det att jag hängede på de där tjejerna och särskilt mycket tragg blev det med den tyska tjejen, Nele. Jättego! Vi stannande och åt lunch i Appollo Bay där vi tjejer gick ned till stranden och åt våra medköpta pajer från byns bageri. När vi körde vidare såg jag en vild koala i ett träd! Allt som allt såg vi tre koalor under hela turen vilket kanske låter bra, men broschyren hade indikerat på betydligt fler. Dessutom utlovandes det känguruer och wallabys och något sälar. Vår guide pekade två gånger upp på några kullar där man kunde urskilja några svarta prickar. Det var tydligen våra kängurus hette det....

Vid 19 var vi tillbaka i stan igen och i det hela taget var det en lyckad utflykt tycker jag. Att vi fick så pass mycket sol när väderprognosen utlovat regn var kul och det var skönt att komma bort från hostlet lite.

 

Igår skulle bli min officiella "komma-bort-från-Melbourne-dag". Jag var fast besluten om att jag skulle få massor med saker gjorda och uppklarade. Det blev inte riktigt så. Jag inledde dagen med att skypa med Victor och snacka massa strunt. Det var kul. Sedan tog jag mig faktiskt en joggingrunda innan jag mötte upp med Sandra. I efterhand kanske inte det var så smart för jag mådde inte alls speciellt bra efteråt. Hur som helst, jag och Sandra träffades för att shoppaloss lite på H&M som Australienpremiär med sin butik som öppnade här i lördags. Det var helt sjukt. Kön för att komma in sträckte sig runt hela byggnaden och det tog oss goda 30 minuter att få komma in. Tydligen så hade folk köat hela fredagsnatten innan öppningen och kön hade då bestått av mer än 3000 människor (!). Då blir man lite stolt över att vara svensk. Väl inne var det såklart ett mindre kaos och efter bara en liten stund tittade jag och Sandra på varandra med där blicken "är-jag-kvar-en-sekund-till-här-inne-så-kräks-jag". Då gick vi ut och tog en kaffe istället. Vi satt och tittade på människor och diskuterade framtid och dåtid och alldeles för lite nutid. Mitt i allt snack kom det iallafall fram att Sandra tydligen vill följa med mig till Byron Bay (som jag bestämt mig för blir nästa destination) - jippie!!! Så vi gick hem till hennes lägenhet och började kolla flygbiljetter. Jag hade egentligen tänkt flyga idag men dels så blev det lite billigare att flyga torsdag och dessutom får Sandra lite tid att fixa ut sina grejer från lägenheten. Allt kändes toppenbra. Sedan började vi kolla boenden. Då kändes det inte lika toppenbra längre. Tydligen ska det vara någon Bluesfestival i Byron nästan vecka och i princip ALLA hostel är fullbokade och de som inte är det ska ha dryga 70 dollar/natten. Helt jäkla absurt. Lika gällde för de lägenheter vi kollade på att hyra. Vi satt, och jag skojar inte nu, från 15 till 20 och letade efter boende eller andra utvägar för oss i boendeväg. Tillslut kände jag mig helt spyfärdig på det hela. Efter att blivit bjuden på mysmiddag gick jag därför hem där jag somnade på min hostelsäng innan jag ens hunnit ställa klockan.

 

Så. Nu sitter jag här igen, i matsalen på United Backpackers. Utan flygbiljett, utan plan, utan att ha uppsökt någon läkare och utan något go alls i princip. Fan! Jag orkar inte sitta framför Gumtree och letade boende mer, det känns som att den jäkla hemsidan suger ut min själ! I ärlighetens namn tror jag att jag kommer köpa mig en flygbiljett idag, oavsett hur det går med boende, och så får jag helt enkelt lösa det på plats. Jag älskar Melbourne, men nu är jag faktiskt sjukt urless på att vandra omkring som ett spöke på det här jäkla hostlet. Kallt och mörkt börjar här bli också... Brr. 

 

Hejdå. 

 

 

 

 

 

Hola där hemma!

 

Herre Jesus Kristus, vad håller jag på med? Under hela mina sex månader på resande fot har jag nog aldrig varit riktigt så förvirrad som jag är i just detta nu.

 

Jag är inte på vinfarmen, men jag var... I lite drygt 20 timmar. Ett mycket, mycket märkigt dygn av mitt liv. Jag blev då upphämtad av Kye och en annan tjej på måndag eftermiddag. De kom och hämtade upp mig i en pick-up med två säten och öppet flak. Där skulle jag då slänga upp allt jag ägde och sedan knö ner mig mellan dem. Det var pinsamt från första sekund. Jag märkte direkt att social kompetens inte var något som föll dem naturligt utan vad som låg dem varmt om hjärtat var istället mobilspel och djupa suckar. Jag försökte hålla igång en dialog så gott jag kunde men det gick i ärlighetens namn inget vidare. Vi stannade 20 minuter innan farmen och åt pizza eftersom Kye skulle på ett möte där. Då blev jag ensam med den här tjejen som jag fick veta hette Maria, var 25 år, kom från Skottland och hade någon form av förhållande som jag inte ville gå djupare på, med Kye. Den lilla stund vi hade ensamma tillsammans var faktiskt ganska okej och har började få upp lite hopp.

När vi kom fram till farmen runt 20.30 var det bäcksvart. Kye visade mig med sin mobilficklampa ut till husvagnen som jag skulle bo i. Det var en klassisk gammal skruttig en med myror och annat roligt som sprang längs väggarna. Sedan gick vi in i huset och träffade "resten". "Resten" bestod av Kyes nästan identiska bror Quinn (som även påminde något djävulskt om Allan från Baksmällan, vilket kanske säger en del...), Oskar från Frankrike som jag från Maria fått veta avgudade Quinn, två tjejer från Irland som egentligen skulle varit tre men hade ett bortfall då en av dem dagen innan gått och brutit foten och sedan mamman Barb (som dock redan gått och lagt sig när jag kom). Det vore att underdriva att säga att jag fick ett kyligt mottagande. Jag fick knappt ett ögonkasst. Jaha, så jag tog mig själv på en husrunda och återvände sedan till vardagsrummet där alla satt och pillade på sina telefoner. Kye visade mig några fantastiskt vidriga Huntsman-spindlar som bodde vid dörren. Tvi!!  Pö om pö försvann sedan alla och tillslut var det bara jag och de irlänska tjejerna kvar. Jag frågade när vi skulle upp och jobba dagen efter och jag fick till svar att de inte riktigt visste men förmodligen 08. Och så försvann även dem. Då lyste jag mig ut till min lilla husvagn där jag sedan själv låg och pillade lite på min telefon. Plötsligt inser jag att jag glömt mig väska med min laddare inne i huset och jag har 4% kvar på batteriet. Jag skyndar ut för att hämta den, men när jag är mitt emellan huset och husvagnen dör min mobil och därmed även min ficklampa. Yes, så där stod jag då, mitt i ingenstans helblind. Först stod jag alldeles stilla i hopp om att jag typ skulle få mörkerseende eller något men till slut gav jag upp den förhoppningen och började känna mig fram - fullt medveten om att där kryllande av så väl spindlar som ormar som känguruer. Efter ganska många minuter och frustrerande inombordsskrik lyckades jag hitta in i huset och hitta min laddare. Jag tände upp så mycket jag kunde och rusade sedan tillbaka till husvagnen. Där slängde jag mig i sängen och låg och kippade efter andan en stund. Sedan satte jag igång datorn för att kolla på lite film innan jag skulle sova. Genast så är skärmen fylld av små kryp och jag ser en spindel springa över kudden bredvid mig. Så känner jag hur det burrar till i örat. "Hm, det kanske är något fel med hörlurarna" tänker jag och inser ögonblicket senare att jag inte har några hörlurar på mig. Det är då jag inser att jag har en insekt i örat. Först agerar jag ändå ganska lugnt och står och gräver runt lite i, runt och bakom örat. Ruskar på huvudet. Jag får inte ut den. Med cirka tre sekunders intervall får den, förmodligen liknande paniken som jag själv vid detta laget besitter, ryck där inne i örat och börjat fladdra rundor. Jag kör in tops efter tops i örat i hopp om att jag kanske kan massakrera det lilla äcklet men ingenting händer. Surret fortsätter och jag får panik. Riktigt panik. I tårar ringer jag mamma och nästan skriker att jag har ett kryp i örat. Jag får sagt till mig att jag borde skölja örat i vatten. Problemet är ju då att jag inte har något vatten i min lilla husvagn mitt i ingenstans och jag är INTE speciellt sugen på att ge mig ut i mörkret igen. Jag rotar igenom min necessär och hittar en burk med handsprit. Jag fyller handen och dränker sedan hela örat i detta. Det svider och svider och jag väntar på att nästa burrande ska komma. Det kommer inte. Vad det än är jag har i örat har det definitivt dött. Jag snurrar in huvudet i en turban och går snyftande och lägger mig igen. Jag sov inte så mycket den natten...

På morgonen är jag uppe tidigt för att göra ett gott intryck. Det gör ingen annan. Jag får sätta mig ensam och äta frukost tills de en efter en börjar trilla in. När alla börjar bli klara säger jag till att jag bara ska springa iväg och borsta tänderna. När jag kommer tillbaka är huset helt tomt, inte är själ är där kvar. Jag går förvirrat ut och spejar lite grann och får en bra bit iväg syn på en av irländskorna. Nej men då hade de tydligen gått iväg och börjat jobba utan mig. Visst känner man sig välkomnad? 

Sedan började vi då plocka. Riesling, tydligen den allra värsta av druvor att plocka. Såklart. Man gick och klippte två och två, mitemot varandra liksom, men eftersom vi var fem fick jag plocka själv. Solen hade ställt sig högt på himlen och druvorna var fullständigt invaderade av bin. Först tänkte jag att bina skulle flytta på sig när jag kom med mig sax men antagligen var de väl så fulla av bären att de glömt att jag var något man skulle vara rädd för. Därför blev effekten tvärt om. Det var jag som fick bina i handen och blev rädd och slängde iväg dem. Efter ett tag bytte jag teknik och liksom bara attackerade klasen och ett snabbt klipp så att den föll ned på marken. Spindelväv var det också en hel del. Ett faktum jag valde att ignorera eftersom tanken på att det kunde vara en spindel i varje klasa fick mig att svimma inombords. Då hörde jag plötsligt Kye prata väldigt entausiastiskt och jag urskiljde ordet "spider". Jag gick bort och titta och han pekade på en klase, som precis som många av dem jag plockat, var full med spindelväv. "Vart är den?" frågade jag förbryllat. Då svarade Kye att alla klasar som såg ut såhär hade en spindel i sig och så knackade han liksom lite på den. Mycket riktigt kom en stor, svart, äcklig sak utkrypandes. Jag fick klatr för mig att den här rackaren, den ville man inte bli biten av. Då var det hög feber och sjukhus som gällde direkt. Detta hände sedan ytterligare en gång en stund senare men då med en ännu giftigare spindel. Härligt. Som grädde på moset hade jag nu jobbat i mer än 4,5 timmar utan en enda liten paus och utan en droppe vatten. Svetten rann och min energinivå låg på minus. 

Tillslut blev det äntligen lunch som mamma Barb hade gjort. Den förtärdes i absolut tystnad och sedan försvann alla, igen. Jag frågade Barb vad so hände och hon sa att de förmodligen gått och lagt sig. Jaha, tänkte jag förvirrat och gick ut till husvagnen för att också vila lite då. Husvagnen höll säkert 50-60 grader så jag hann i princip öppna dörren innan jag vände om igen. Jag drog på mig skorna och gick ut på en promenad för att rensa tankarna lite. Det fungerade väl sådär. När jag kom tillbaka satte jag mig i vardagsrummet och skypade med mamma och pappa. Då brast det. Eventuellt lite medvetet, för grejen var så att jag visste att mamma Barb skulle åka in till Melbourne för att få någon veckas "semester". Jag hade mentalt inställt mig på att jag MÅSTE klara en vecka, allt annat är ett misslyckande. Men när jag då pratade med mamma och pappa och på något sätt fick bekräftat att det var okej, eller snarare i hög tid, att dra, då tog jag vara på chansen. Så ja, jag började då storgråta och Barb kom mycket riktigt fram och frågade hur allt var fatt. Jag berättade att jag precis fått veta att en familjevän gått bort och Barb satte sig ned för att trösta mig. Och jag bara grät och grät och grät. Jag kunde bara inte sluta. Det var nog första gången jag öppet gråtit sedan jag kom till Australien.

Så, jag fick åka med henne in till Melbourne där jag sa att jag kunde "clear my mind" och få stöd av vänner. När jag efter många om och men kom tillbaka till United Backpackers fylldes jag av en otrolig lättnad, det kändes nästan som att komma hem. Jag mötte upp Isabelle på en kaffe och pratade av mig och när jag gick och la mig somnade jag på mindre än två röda.

 

Igår sov jag ut och mötte sedan upp Isabelle, Sandra och Gabriella och åkte till St Kilda som är den kända stranden här i Melbourne. Dessvärre var vädret urkasst men jag kände att jag ville komma iväg lite. Vi käkade lunch på Lentils (den där vegetariska restaurangen) och fikade på ett supermysigt fik. Munnarna gick i ett på oss och jag hade verkligen trevligt. Sedan åkte vi tillbaka till stan, kikade i lite affärer och fick komma upp och spana in Sandras lägenhet. Efter det kände jag mig helt matt, kanske var det lite feber, och gick tillbaka till hostelet och vilade lite. Sedan mötte jag upp Isabelle igen, köpte lite vin och gick till en närliggande park där vi mötte upp Robin och Desirée. Där satt vi och tjabbade några timmar innan vi gick ut på en backpackerbar som ligger i närheten. Det var ganska kul, jag stod bara och dansade i vanlig ordning.

 

Idag har jag mått s-ä-m-s-t. Febern är tillbaka, magen krampar, näsan rinner och huvudet bankar alldeles för hårt.  Jag har gått upp, ätit frukost, gått tillbaka till sängen, gått upp, kollat rundor på datorn vad jag egentligen ska göra med mig, ätit lunch, tagit en promenad i hopp om att det skulle lätta huvudet men gick istället bara vilse. Sedan gick jag och la mig och har sovit till nu, kl 20. Inte riktigt en så produktiv dag som jag planerat. Isabelle har flyttat till Griffith för att farmjobba och jag känner mig kopiöst förvirrad och ensam. 

 

Nej, nu ska jag nog försöka kriga mig in i köket för att se vad där finns att erbjuda. Äta bör man, eller hur. 

Förresten är tjejerna rörande överrens om att jag måste gå till läkare för att få ut den döda insekten ur örat. De menar att det kan vara jättefarligt. Vad tror ni? Känner mig inte alls sugen på att uppsöka någon doktor...

 

Kramar från en ganska slutkörd Lisa.

Här är en av spindlarna jag fick stifta bekantskap med... Mindre söt.