lisaxelsson.blogg.se

Hejsanhoppsan! 

Jaha, där sprang ännu en vecka förbi utan att jag kunde förmå mig att skriva lite. Sorry guys. Jag lovar att det enbart tyder på bra saker.

Måndags och tisdags var väldigt vanliga kontorsdagar med väldigt lite action och väldigt mycket dator och tjabbande i köket. I onsdags hade vi inget internet på kontoret så istället åkte vi till något som heter Sandcob Sancturay som är ett ställe för sjöfåglar i nöd. Fantastiskt verkade volontärerna där tycka. Fruktansvärt tyckte jag. Det var en ganska litet ställe som kryllade av pingviner och fiskmåsar som av olika anledningar tydligen behövde hjälp. Tjejen som guidade oss talade på ett heligt sätt om det hela och blickade på ägghuset med nästan trånande ögon. ”Dit från ingen, ingen som är kvalificerad gå in. Allt är steriliserat och man måste tvätta sig varje gång man rört något. Inte ens jag har fått gå in där.” Jag rynkade ögonbrynen. I min värld låter det helt orimligt. Hur troligt är det att äggen skulle behandlas på det sättet ute i naturen? Herre gud, de verkade ju få bättre uppassning än människobebisar. Fortsättningsvis berättade vår guide att de inte får ha någon kroppslig kontakt med fåglarna för att fåglar inte ska ”imprinta” på dem och därav inte klara sig själva ute i det vilda. Men alltså, vem vill volontära med djur som du inte får klappa?! Det enda de egentligen fick göra var att städa bajs och tvätta burmattor. Usch nej, inte min grej. När vi var klara åkte jag och Kriti till Waterfronts matmarknad och åt lunch ute i solen. Ä-l-s-k-a-r alla dessa matmarknader! Sedan tog jag tåget till Rondebosch (där Human Rights kontoret ligger) och gick till Sorbet Salon där jag gjorde ögonfransförlängning för farmor och farfars födelsedagspengar. Nästan två timmar tog det, fattar ni hur snygga fransar jag har nu eller? Hehe. På kvällen åkte vi tjejer till Kalks Bay där vi innan det var dags för karaoken satt på en Kubansk bar och drack lite vin. Stället ska tydligen vara ganska känt men nu var det ganska öde i ärlighetens namn. Vi rörde oss ganska snabbt vidare till vår favoritbar. Där inleddes kvällen med att en ruskigt full grabb slängde två öl över oss (han siktade nog på någon annan tror jag). Mitt svenska temperament tog det med en arg blick och ett frustrerat ”Amen är du seriös?”. Maryse fransk-kanadensiska humör tog det med en rak höger och ölsköljning tillbaka. Jag tror aldrig jag hade kunnat bli så arg haha. Hur som helst, killen i fråga blev utslängd och vi fortsatte i godan ro. En väldigt bra kväll men Spice Girls-sång och mycket billigt vin.

I tordags mådde jag skit och det var det enda tordags egentligen gjorde för mig. Eller nej – en sak insåg jag. Under mina dryga två veckor på kontoret har jag varit fullt övertygad om att tjejen i grannbåset varit lite smådålig i magen varit gång, då det alltid uppstått ett riktigt äggfisljud när jag själv varit tvungen att springa och kissa. I torsdags insåg jag att det var ytterdörren som ger ifrån sig ljudet när den öppnas eller stängs. Haha.

I fredags var jag back on track och inledde dagen med att tidigt, tidigt ta tåget till Cape Town med Kriti och de andra från kontoret för att medverka i något som heter Creative Mornings. Det är ett gratisevent som tar plats en gång i månaden där 100 personer kan anmäla sig för medverka vid en föreläsning och förtära gratis- croissanter och kaffe. Killen som var månades talare berättade om ett projekt han startat som går ut på att man packar plastflaskor med annat plast och använder som byggstenar till hus och dylikt. Det här skulle inte vara motverka nedskräpning utan också vara ett ekologiskt och billigt byggmaterial och ja, jag minns inte riktigt alla fördelar han berättade om. Hur som helst var det otroligt inspirerande och kul. Framför allt inspirerad blev jag av själva eventet i sig. Jag undrar om det finns i Sverige, annars kanske det kunnat vara något jag kunnat ha med mig till Göteborg… Dessutom var lokalen vi var i, en designskola med utsikt över Table Mountain och stadskärnan, grymt cool. Efteråt chillade jag och Kriti en timme i en park jag inte minns namnet på innan vi gick med på en guidad tur runtom i centrala Cape Town. Solen gassade och det hela var mycket intressant. Vi fick t-ex- veta att de enda holländska soldater som faktiskt dödats i Cape Town har blivit av vilda lejon som bara för några hundra år sedan strosade omkring på gatorna. Vi fick även om kort genomgång om slavanvändningen, apartheiden och utpekat var Nelson Mandela höll sitt första tal som en fri man. Sydafrika har sannerligen en helt fantastiskt fascinerande historia, och det allra mest fascinerande är att de störta händelserna inträffade för bara 20 år sedan. Om ni vill få en kort historialektion rekommenderar jag er att ladda ner filmen A Long Walk To Freedom. Jag har inte sett den själv än men den ska tydligen vara ruggigt bra. När vi var klara med turen gick vi till ett indiskt matcenter som praktiskt taget kryllade av folk. Helt galet. Som tur var för mig hade jag ju en riktigt expert med mig så jag lät Kriti stå för matval till mig också efter stränga betoningar att jag INTE gillar stark mat. Det blev någon form av rispannkaka med kycklingfyllning som jag ju aldrig hade vågat beställa själv, men det var gott! Sedan tog vi tåget hem och jag begav mig ut på en löptur själv (efter Phoebe nu lämnat huset – snyft). Det blåste något djuriskt och jag var nästan rädd att ögonfransarna skulle blåsa av…  Efter middagen åkte hela Heathfield-gänget till Waterfront och satte oss på en restaurang i hamnen och drack lite öl och tjabbade.

06.00 ringde klockan i lördags. Jag och Hannah packade sömndruckna ihop en liten rycksäck för att överleva den 2-3h långa hiken vi hade framför oss upp till Table Mountain. Efter vi klätt på oss, ätit frukost och druckit x antal koppar kaffe begav vi oss mot tåget. Då får Hannah ett sms om att det tydligen är för molnigt för bergsbestigning och att det får bli nästa helgs mission istället. SUCK! Vi hade ingen ro att gå och lägga oss igen utan mötte istället upp två australienska tjejer som kom förra veckan och tog en promenad. Innan klockan hunnit bli åtta hade vi; blivit erbjudna knark, sett en mullvad,  blivit skrika på av okänd man och ännu en gång blivit erbjudna knark. Så kan också en lördagsmorgon se ut! Vid 10.30 mötte vi upp resten av Heathfield-gänget och tog tåget till the Old Biscuit Mill som är en enorm matmarknad som inträffar varje lördagsförmiddag. Jag åt en lammpaj, en getostwrap, testade otaliga desserter och drack en färskpressad juice. Där fanns även hur mycket smycken, kläder och andra praktiska saker att köpa. Och även ett jazzband som underhöll. Mätta och glada åkte några av oss vidare in till stan och gick upp till Bo-Kaap som är ett väldigt känt område i centrala Cape Town där de muslimska invånarna bodde från början. Huset är målade i knalliga, vackra färger och det känns nästan lite surrealistiskt. Dessvärre gick vi ingen guidad tur så i ärlighetens namn blev det mest att vi strosade omkring och tittade på fina hus. Men jag var njöd! Hemma igen tog jag en låååång powernap innan jag väcktes av en entusiastisk Leo. ”Lisa, Lisa, it’s lasanga! And SALAD!”. Jippie hurra! Tydligen hade Gails dotter Shannon haft fantastiskt tråkigt under dagen och bestämt sig för att Maryse förtjänade en god avskedsmiddag. Det var första gången jag såg Gail äta… Sedan gick vi i samlad trupp till en bar som ligger bara 10 min från huset där Maryse skulle ha lite ”adjöfest”. Hela ”gänget” (+ några jobbiga amerikanare) dök upp och det var trevligt. Personligen tog jag det väldigt lugnt, väl medveten om att jag behövde vila upp mig för morgondagen och i ärlighetens namn var lite trött på vin (ja, det är sant). Vid 23-snåret tog de flesta av oss taxi hem. Och ja, vi måste ta taxi även om vi bara bor 10 min bort. Så är det att leva i de tuffa kvarteren!

08.00 var jag uppe och sprang en runda. Solen gassade duktig och för ovanlighetens skull höll jag inte på att blåsa av vägen. Hemma svirade jag om lite snabbt för att vara redo för upphämtning vid 10. Vi skulle nämligen iväg på något som jag tror hette Mzolis (men förmodligen inte), som jag inte riktigt egentligen visste vad det innebar med än att det var någon from av braai (typ barbeque). Då steppade den afrikanska klockan in. 10.01 satt de tre brudar som bor kvar i huset prydligt uppradade ute på bänken och väntade på att bli upplockade.  Klockan hann bli 10.30 och 11.00 innan Meschak (som jag tror var typ anordnare) ringde och sa att de var på väg. Sedan väntade vi ytterligare 20 min. Sedan kom tillslut en bil - som visade sig vara full… Åh, organisation, I love it! Hur som helst kom vi tillslut iväg. Vi åkte ut till ett township (alltså de här ställena där folk i princip bor i plåthyddor) och blev avsläppta mitt på en väg där det kryllade av människor (även några turister tack gode gud) innan bilen körde iväg igen. Sedan stod vi då där, sju väldigt vilsna människor utan varken mobiler eller några direkta pengar (vi hade nämligen väldigt varmt blivit rekommenderade att inte ta med oss något av värde över huvud taget mer än ytterst lite cash till öl) och väntade på att något skulle hända. Efter ett bra tag kom en man fram och bad om pengar för att betala för braai:n åt oss. Jag hade aldrig sett honom förut men han sa att han var en vän till Meschak så det var bara att betala och se glad ut. 30 min kom äntligen de andra och mannen vi betalat åt dök upp igen. Han tog oss till ett litet hus som tydligen agerade systembolag. Jag köpte sex stycken Coronas för 56 kr (det var de i särklass dyraste ölen, fatta billigt hehe).  Sedan gick vi tillbaka till Mzolis som liksom var som en liten bakgård bestående av fem-sex långbord, en liten fri ”uteplats” och en DJ. Det var s-m-o-c-k-a-t med folk! Meschak (eller hans kompis som nu tagit över eftersom Meschak själv tydligen inte följt med i slutändan) sa att vi hade reserverat två bord. Det verkade inte riktigt personerna som satt där bry sig om, så det tog ytterligare 20 min innan vi faktiskt kunde sätta oss ned (vi fick tillslut ett bord). Sedan väntade vi på maten. Efter en bra stund gav jag upp och begav mig ut och minglade i solen. Där fanns människor i alla åldrar (av någon anledning nästan bara män i den äldre årskullen) och alla verkade bara så bekymmerslös och glada. Det var en blandning av extrem kulturkrock och helt underbart. Efter typ två timmar kom vår mat. Den serverades i en stor låda där alla fick hugga åt sig av vad de kom åt. Vad jag såg fanns det någon form av korv, köttbit (mest bestående av ben) och kyckling. Till detta fanns en stor skål av mjöl- och vattenblandning som smakade precis ingenting. Allt åts med grisiga händer. Ja gud, jag säger då det haha. Vid 17.30 blev vi upphämtade och åkte hemåt. I taxin tyckte vi att det var en utmärkt idé att bara svira om lite snabbt och sedan fortsätta festandet, men när vi väl kommit hem var det ingen som orkade ut igen utan istället blev det en extremt tidig sänggång.

När jag vaknade imorse var jag fortfarande trött. Helt obegripligt. Huset utan Phoebe och Maryse känns så tomt. På jobbet var det ”som vanligt” och jag som trodde att jag äntligen skulle få avluta min Operation Smile-artikel fick på näsan. Nähedå, aldrig är det då bra! Blev näääästan lite irriterad på Kim.  Undertiden har jag börjat på vad som kommer bli min ”stora” artikel som kommer handla om västerländsk feminism jämfört med Afrikas. Mycket, mycket diffust… När jag kom hem bjöds jag på ytterligare några volontärhistorier av Gail innan det var dags för middag i form av ris. Mmmm…

På onsdag ska jag på något som heter Press Club där Mandelas gamla sekreterare ska tala. Det ska bli sjukt intressant!    

Men nu måste jag sova, klockan har trots allt hunnit bli 22!! Hoppas allt är bra med er och att ni haft en go helg. Puss och kram!