lisaxelsson.blogg.se

Så var det dags för ytterligare än blogg-comeback! Här kommer en liten förvarning om ett extremt långt inlägg, men intrycken har varit många och kanske är ni lite nyfikna!

Mitt flyg till Ghana gick förvånansvärt bra. På planet fick vi en av två lappar som var tvungna att vara ifyllda för att bli godkänd genom visakontrollen. Den andra lappen var slut och flygvärdinnan påpekade att den var väldigt viktig men att den skulle finnas direkt i ankomsthallen. Det gjorde den inte. Jag fråga någon som sa att de skulle finnas på ett bord lite längre fram. Det gjorde den inte. Jag frågade en andra person som sa att den nog inte behövdes. Det gjorde den inte heller. Kön till visumkontrollen tog mer än en timme och personalen bakom luckan såg mer än uttråkade ut. När jag dörrarna öppnades till Accra slogs jag främst av två saker: först och främst väldigt många och högljudda män, och sedan en värmebölja. Jag hittade mannen som skulle plocka upp mig och tillsammans med en väldigt gammal man som skulle jobba som doktor uppe i bergen, begav vi oss in i Accra (efter att ha väntat ytterligare en timme med att få ut bilen från parkeringen.) Solen hade gått ner och när vi susade genom staden var intrycken nästan överväldigande. Vägarna var ömsom gropig asfalt, ömsom grus. Längs vägkanten fanns söndriga plåtskjul, sopor i drösar och människor som vandrade till synes planlöst.

Rebecka Odonko bor i ett litet hus omringat av en gul hög mur som toppas av sönderslagna glasflaskor. Bredvid huset finns ett mindre hus med rangliga väggar. Bakom det finns ett litet skjul med toalett och dusch. Jag bor i huset med rangliga väggar. Mrs Odonko har en kvinna på 65+ i år och 150+ i kg. När jag kom in genom porten satt hon på en plaststol på utanför huvudhuset med en linda runt kroppen och en sjal runt huvudet. Hon hälsade snabbt på mig, frågade på bruten engelska om flyget gått bra och återgick sedan till att göra vad hon nu gjorde. Percilla, en tyst liten flicka som bor hos Mrs Odonko visade mig omkring. I rummet mitt emot mitt bor Tom från England. Vi snackade lite grann och sedan gick jag och la mig. Projektet med att montera mitt myggnät gick sådär men jag var för trött för att orka bry mig. Surrandet från fläkten och svettdropparna längs ryggen vaggade mig in i tung sömn.

Nästa morgon vaknade jag innan alarmet ringde. Hettan var omedelbar. Nästan som att vakna i ett tält en solig sommarmorgon. Jag gick in i huvudhuset och under en spetsduk och sedan en servett hittade jag tre pannkakor som jag antog var till mig. Sedan kom Andy från Projects Abroad och hämtade upp mig. Vi gick bort till Projects Abroads kontor som bara är typ 300m från var jag bor och gick igenom lite basics. Sedan tog vi en så kallad ”trotro” inåt staden. Trotros är sönderrostade minibussar från tidigt 90-tal som trycker in så många människor det bara går och sedan släpper av en där man skriker att man vill av. En man kör och en man tar betalt och hänger genom den öppna dörren och skriker och visslar på alla förbipasserande. Jag ska inte ljuga, de är sjukt läskiga. Vi åkte till ”Circle” som ska fungera som någon sorts av resecentrum. Det visade sig vara en liten jordplätt längs den stora vägen där folk, matstånd, bussar och högtalarförsäljare (bland annat) trängdes på minimal yta (för liten yta vilket resulterar i att den största kommersen faktiskt händer i vägrenen). I Ghana finns det med än 47 olika språk och det verkar inte som att några är riktigt obligatoriska att kunna. Flest här verkar dock prata ”twi” och förstå lite engelska. När jag och Andy gick omkring kände jag mig ganska utsatt. Folk stirrade ohämmat, sa saker till mig som jag inte förstod, försökte ta på mig och ja, det kändes lite jobbigt. Sedan åkte vi till ett område som kallas Osu där vi Andy visade mig en vanlig mataffär. För att få komma in i affären var man tvungen att lämna av alla sina saker till en kille i entrén. Så fick man en liten plastbricka och var välkommen in. När vi vandrade omkring bland hyllorna blev det plötsligt becksvart. Då satte folk bara ned sina varor och gick oberörda ut ur butiken. Vi vandrade vidare längs vägkanten som omges av dryga halvmetersdjupa vattenrännor fyllda av grönt slask, sopor och då och då någon höna som hoppar omkring. (Det är bar en tidsfråga innan jag kommer trilla ned). Jag köpte en liten mobil och överraskades ännu en gång över den monumentala entusiasm personalen uppvisade. Kvinnan i kassan hängde på sina armbågar, rullade med ögonen och tuggade smaskande på sitt enorma tuggummi. Efter det tog Andy mig till en restaurang för att äta lunch. På bordet med plastduk stod ett pepparkar och en flaska diskmedel. Sedan kom en man ut med varsin skål med vatten till oss. Förvirringen var total. Sedan kom det ut plasttallrikar (allt är i plast) med ris i olika nyanser, röda oljiga såser, friterade kycklingben och ett vitt knyte deg som kallas doku. Tydligen äter man bara med höger hand här och tanken var alltså att vi skulle tvätta händerna i skålarna. Så det var bara att hugga in. Känns ju väldigt märkligt, och ofräscht, men med tanke på att jag är känd för att äta som en gris passar det mig ändå ganska bra. Efter det åkte vi hem och jag, utpumpad på energi och fullpumpad av intryck, somnade som en sten på sängen. På kvällen när Tom och jag satt och åt middag kom en annan man in i köket som tydligen också jobbar på Projects Abroad (här kommer och går olika människor hela tiden) och sa att jag skulle börja jobba på måndag istället. Han ”varnade” (liksom Andy gjorde innan på dagen) mig om att redaktionen på Daily Graphic var väldigt tuff och att jag skulle bli tvungen att kämpa för att bli sedd och villig att åka omkring i Accra och hitta mina egna stories men att chansen att bli publicerad i princip var minimal.  När jag gick och la mig den kvällen kände jag mig olustig och lite uppgiven. 10 februari kändes som en livstid iväg och tanken på att jag skulle behöva ta mig omkring i denna stad av kaos formade en liten, liten klump av panik i min mage.

Morgonen efter vaknade jag snäppet mer optimistisk. Jag gick bort till Projects Abroads kontor och efter väldigt mycket krångel lyckades jag tillslut komma in på nätet. Sedan satt jag på ett smutsigt kontorsgolv i typ fem-sex timmar och beklagade mig för mamma och pappa och försökte plugga lite grann. På eftermiddagen kom en kille som hette John in på kontoret och frågade mig om jag kunde bidra med någon artikel till ett projekt som han driver som heter ”Voices of the World”. Han var det första Ghananen jag träffat som pratar klar och tydlig engelska. Det slutade med att vi satt och snackade i mer än två timmar och när jag gick hemåt hade klumpen i magen nästan försvunnit helt. Hemma hade Simone från Australien flyttat in i mitt rum. Vid 21.30 kom Nickie som jag pluggade med på gymnasiet och hämtade upp mig tillsammans med sin kusin. Det var skönt att se ett bekant ansikte! De var båda väldigt stiliga och jag kände mig grymt underklädd i mina smutsiga vans och toviga hår. Vi åkte till en restaurang i ett område som inte liknande något av det jag tidigare sett. Utanför stod vakter som gick igenom killars fickor och avvisade folk på grund av klädval (jag tror endast att jag kom in på grund av Nickies stilettklackar var höga för två). Vi åkte upp till takbaren och lyxen gick som att ta på. Där var nästan lika många vita som svarta och maten var nästan fyra gånger så dyr som på en vanlig restaurang. När jag berätta om min upplevelse av Cirle och trotrosen skrattade både Nickie och hennes kusin högt. De var övertygade om att jag skojade. Sedan spärrade de upp ögonen och trodde mig knappt. Ingen av dem hade någonsin satt sin fot på varken Cirle eller i en trotro. Det blev snabbt uppenbart för mig att vi levde i helt olika världar här. Uppe på baren med kristallkronor och designerlampor var alla spår av utsidans fattigdom utsuddad. Vi åt och drack och åkte vidare till någon fancy nattklubb. Nickies kusin hade abonnerat VIP-hyllan och vi eskorterades genom folkmassan. Uppe på hyllan stod tjejer i kortkorta klänningar och killar med champagneglas. Det var med blandade känslor jag gungade med till musiken. Det kändes på något vis som ett ”svek” mot de andra jag bodde med men jag kunde inte frångå känslan att det var ganska skönt att vistas i en plats där jag inte gavs mer uppmärksamhet än någon annan (förmodligen mindre än de andra tjejerna till och med). Sedan åkte vi till ytterligare en klubb men även kön var för lång och värmen för stor för att vi skulle orka ta oss in. Istället följde jag med Nickie hem till hennes uncle och aunty där hon bor. Det var helt fantastiskt att komma in till ett ”riktigt” hus, med en ”riktig” säng och en fungerade AC. Jag somnade innan mitt huvud nått huvudkudden.

Förmiddagen efter beställde Nickie en Uber till mig (bilar i garanterat bättre skick än taxi).  Jag hade glömt meddela Mrs. Odonko att jag ville ha frukost och lunch så hemma fanns ingen mat alls så det slutade med att jag köpte ett paket Digistive i hörnbutiken bredvid oss (det stod mellan det och chips…). Sedan satte jag på mig träningskläder och begav mig mot stranden där Tom sa att det fungerade bra att springa. Jag håller nog inte med honom. Stranden är ett enda långt sopberg och bebos av grisar (???) och extremt fattiga människor som går och gräver bland det som spolats upp. Vandrande i vattenbrynet fick jag extremt mycket blickar, en del kommentarer men inga direkta kontaktsökanden. Det är skumt här, man är egentligen extremt utsatt men ändå så känner jag mig relativt trygg. Här finns gott om ficktjuvar men ingen skulle försöka råna dig öppet. Det är i alla fall vad jag fått höra och magkänslan säger samma (det blir också väldigt mycket enklare att ta sig igenom dagen med det tankesättet). På kvällen tog jag och mina roomies en taxi inåt Odu tillsammans med de andra volontärerna som är här för tillfället. Några har varit här väldigt länge och tycks kunna Accra som sin innerficka. Vi åt middag på en lokal restaurang utan namn i någon gränd och jag åt talilipa och planties som jag fick rekommenderat. Vad jag fick ut var en hel fisk på en tallrik med massa lök på, och en annan tallrik med stekta bananbitar. Sedan var det alltså bara att äta den här fisken med högran. Kladdigt men faktiskt väldigt gott (även om jag avstod att äta hela huvudet med ögon och allt som en av de andra menade var det bästa). Jag hamnde bredvid en tjej som nu bor i Accra men som tidigare varit med Projects Abroad på Daily Graphic. Hon beskrev sin upplevelse där som ”en mardröm”. Kändes väl mindre kul att höra. Efter middagen gick vi vidare till en bar som heter ”Container” som är precis vad det låter som. Utanför själva containern var det krönfullt med människor runt plastbord. Ur högtalare dånade lokalmusik och när opposionspartiets vallåt spelades var det som att stället exploderade. Unga och gamla runt vartenda bord (en, flera, alla) ställde sig upp och började dansa.  Det går knappt att beskriva men det var helt fantastiskt! Alla var bara glada och dansade så svetten stänkte.

Söndag morgon väcktes jag av barnsång ca en meter från min huvudkudde. Hade det inte varit för att jag blivit förvarnad hade jag blivit livrädd. Mrs Odonko håller i någon form av söndagsskola för barn som inte är gamla nog att gå till kyrkan och hela vår innergård var full av barn i alla åldrar, finklädda till tänderna. Det var så fint och alla barn var så söta! (Tyckte jag inledningsvis. När sedan samma sång sjungit om och om i drygt två timmar var det inte riktigt lite kul längre). Sedan åkte vi volontärer till en badstrand som jag inte vet namnet på. Det tog oss 1,5 timmar med två trostros och en taxi och kostade ungefär 15kr. När vi skulle gå ned till stranden fick vi gå igenom ett litet bostadsområde (skjulområde?) då vi plötsligt blev stoppade av två killar spärrade av vägen. Alltså för att förtydliga, de satt på varsin sina av vägen med ett rep slängt över marken och när vi kom så sträckte de linan och krävde pengar för att släppa förbi oss. Jag blev typ full i skratt. Vi gick vägen bredvid istället. Stranden var mörk sand och relativt ren. Här är något som kallas … och betyder att luften är full av sand från Sahara och bidrar till att det ser konstant dimmigt ut. På grund av detta är inte solen speciellt stark. Det blev några timmars bad och sol, men mest titta på människor. Många tog, mer eller mindre diskret, selfies med oss i bakgrunden och ville veta ens namn och telefonnummer. På stranden fanns också en massa kvinnliga försäljare med alla sina varor balanserade på huvudet. Vanligast är färsk frukt, olika drycker, köttpajer och kokta ägg. Fatta att balansera ett helt torn av ägg på huvudet när du går omkring på stranden?! Vid 17 begav vi oss hemåt. Det tog nästan 2,5 timme då vi var först in i vår trotro (den åker inte förrän den är full), sedan slutade växellådan fungera och tillslut hela bilen, då var vi tvungna att byta, och sedan ytterligare en gång till en som åkte någon märklig omväg och ja jesus, snabbt går det inte i det här landet.  Jag fick förresten veta att anledningen till att nästan alla flickor upp till typ 16 år har rakade huvuden är eftersom det ingår i deras skoluniform. Om man kanske skulle försöka pitcha den idéen för Herr Fridolin?

Nu sitter jag på kontoret på the Daily Graphic, det är min andra dag på kontoret. Igår fick jag en rundvisning (efter att ha fått vänta en dryg timme utanför ett kontor) och genomgång av tidningens policy (som jag sedan ombads återge ord för ord). Efter det behandlades jag som ett spöke. Mannen som jag tror ska vara min handledare gav exakt blanka fan i mig och jag spenderade största delen av dagen med att försöka connecta med wi-fi:et vilket gick åt skogen (förstå att ingen på Ghanas största tidning vet om hur man loggar in på deras wifi?!). Men men, idag är jag lite mer optimistisk. Om inte annat har jag sjukt mycket skolarbete som behövs göras hehe...

Åter igen, förlåt för extremt lång inlägg, men som sagt intrycken är många och det känns bra att få på papper hur det en gångs kändes när jag ser tillbaka på det i framtiden. Men summa summarum:  Det är ett väldigt märklig situation jag befinner mig i, but I kinda like it.   

Take care! Kram från Lisa