lisaxelsson.blogg.se

Hej igen!

Förlåt att det dröjt. Två veckor i Ghana förlåt snabbt (och samtidigt, så långsamt…)

Jag mår bra; jag har mat på bordet och sover gott om natten. Samtidigt ska jag kanske inte påstå att jag stormtrivs. 

Jobbet är ganska meningslöst om jag ska vara ärlig. Journalistiken här nere går inte att jämföra med vår hemma. Här finns knappt någon undersökande journalistik över huvud taget, utan vad som skrivs är hyllningsreportage till den nya presidenten och hans regering, eller återgivningar från presskonferenser som de blivit inbjudna till. Alltså knappt något kritiskt ifrågasättande eller avsöjande. Nyhetsvärderingen är mycket märklig. Hela veckan har "vi" skrivit om kungens mamma som dött och igår hade vi, förutom tre artiklar om begravningen i den vanliga tidningen, en drygt 20 sidor lång extrabilaga i hennes ära. Lite, lite märkligt eller?
         Förra veckan följde jag på tisdagen med en kille som heter Emmanuel till Högsta Domstolen för att skriva om något fall. Byggnaden den låg i var absolut den finaste (eller renaste) jag sett sen jag kom hit. Totalt tog besöket nästan fyra timmar, varav 20 min spenderades med att behandla fallet vi skulle skriva om. Jag överdriver inte när jag skriver att jag inte förstod mer än 1/100. När vi kom tillbaka satte Emmanuel mitt namn på artikeln trots att jag inte bidragit med ett ord. Efter jobbet tog jag taxi till Accras enda köpcentrum och mötte upp Nickie och en annan tjej från Broby (!!!) som också bor här. Vi åt middag på en lite finare restaurang och sedan tog jag taxi hem.
         Onsdag och torsdag följde jag med en kvinna som heter Doreen på hennes uppdrag. Att försöka ingå en dialog med henne är som att prata med en vägg. Hon är verkligen totalt ointresserad i vem jag är eller vad jag vill. Hur som helst, jag var tacksam för att jag fick följa med. Ena dagen var vi på en presskonferens där kvinnliga kakaobönder fick ny utrustning av någon fond och andra dagen var vi hos något underorgan till FN som indirekt bad om mer pengar för att kunna hjälpa kvinnor med fistula. När vi kom tillbaka fick jag skriva en egen artikel samtidigt som Doreen med tanken om att vi sedan skulle slå ihop dem. Ena dagen öppnade hon inte ens min artikel och dagen därpå kopierade hon in cirka en mening från min upplaga, som dessutom bara rörde ren fakta. På fredagen fick jag följa med Emmanuel igen men till typ tingsrätten. Denna gång överdriver jag ännu mindre när jag skriver att jag inte förstod ett endaste skit. Alltså inget. Noll. Jag uppfattade inte ett ord av vad domare sa, vilket förmodligen är en kombination av att hon pratade tyst, hade tre högljudda fläktar framför sig och bara tittade ned i sina papper. När vi äntligen var klara sa Emmanuel att jag skulle skriva artikeln så kunde han bara fylla i lite och fråga om vilken vinkel jag skulle ha. Då ville jag nästan börja gråta. Jag kände mig som världens trögaste person. På väg till trotrosen blev vi upplockade av en man i ganska fin bil. Jag antog att det var en tidningens chaufförer som fått låna någon ny bil (sätena var fortfarande inplastade). Han började fråga mig om var jag kom ifrån och eftersom få verkar veta vad Sverige är, så frågade jag om han visste något om Sverige. Då fnyste han och det blev lite pinsam tystnad. I ett desperat försök att vända samtalet till att handla om honom, frågade jag om han jobbat som chaufför länge. Då vände sig Emmanuel om från framsätet och stirrade på mig:
– Vet du inte vem den här mannen är Lisa?! Det är ju koncernchefen!!!
Jag ville sjunka genom stolen, ner på gatan och bli överkörd av en långtradare. Så kändes det. Hade det inte varit för att jag redan hade en skitdag kanske jag hade kunnat skratta åt det, men nu var det för sent. Resten av dagen satt jag själv i ett hörn och prata inte med någon. Egentligen var jag inte ett dugg sugen på att hänga med de andra ut på kvällen, men bestämde mig ändå för att följa med en stund. Först var vi en trumföreställning på något konstställe som var himla fräckt. Sedan tog vi taxi till Purple Pub som är ett hål i väggen längs en väg med massa plaststolar och matstånd utanför. Där var nästan känslan av gatufest. Väldigt mycket dans och väldigt mycket svett blev det. På lördagen satt jag och (försökte) plugga hela dagen, till Simones stora förfäran. Herre Jesus, vilken jobbig liten ung dam hon är! På kvällen gick vi till en restaurang i närheten av vårt hus och käkade innan vi tog en trotro mot Krokobite för reggaefest. En ny kille från Japan som knappt kan någon engelska flyttade in under dagen så han följde också med. Det var ganska kul. Egentligen klickar jag inte så bra med någon i gruppen av volontärer som är här för tillfället, men jag försöker göra det bästa av situationen. En kul grej var att shotsen på festen kostade 2 kr/st. Det tyckte Japanen också som helt plötsligt var kalasberusad. Då åkte jag och mina roomies hem.
         På söndagen tänkte jag ta lite sovmorgon men blev istället väckt klockan sju av att Mrs Odonko började sin söndagsskola. Jag låg i sängen och var lite grinig medan Simone snarkade tyst. I samma sekund som jag ställde mig upp (så här är det varje morgon) slog hon upp ögonen, ställde sig blixtsnabbt och tassade efter mig till frukosten. Inte en vaken sekund har jag för mig själv. Jag var lite stressad eftersom jag var tvungen att skicka in min hemtenta och försökte komma in på Projects Abroads kontor för att få tillgång till internet (eftersom modemet jag köpte inte fungerar med Apple-produkter!?!?!?). Det visade sig efter en stund vara lönlöst. Då åkte jag och mitt bihang till ett internetcafé (jag satt vid en dator – Simone satt bredvid och tittade). Sedan tog vi taxi till ett ställe som hette Zen Garden där det skulle vara poesi- och akustisk musikkväll. Vi mötte upp med John från Projects Abroad och käkade lite pommes. Eventet var faktiskt över förväntan! Det var nog faktiskt bland de bästa spoken word-artisterna jag någonsin sett, trots att 18/20 dikter handlade om Gud (och 20/20 antingen inledde eller avslutade med hallelujah/amen.)
         I måndags skulle jag intervjua en tjej som heter Poetra Asantewa som är poet/skribent. Vi skulle träffas på samma köpcentrum som jag mött Nickie och jag hade nog trott att jag skulle få ta taxi dit. Det fick jag inte av min ”handledare” utan blev inställt instruerad att ta mig till Cirle och därifrån ta en trotro till köpcentrumet. En dryg timme innan intervjun begav jag mig iväg. När jag kom till Circle var det det som vanlig kaos. Jag fick snabbt klart för mig att vad jag uppfattat som området enbart var en liten, liten den av vad det egentligen är. Medan jag trängde mig fram mellan bilar, människor, matstånd och sopor kände jag hur min puls ökade. Ljudnivån är brutal och folk visslar och skriker och tutar som om undergången var nära. Tillslut, efter väldigt många vägbeskrivningar från väldigt många män, hittade jag rätt trotro längt in i vimlet. Sedan tog det ytterligare en evighet att ta sig ut från Circle (behöver jag nämna att det ej finns någon AC?). När jag väl kom fram var jag 20 minuter sen och svetten rann. Poetra var väldigt förstående och verkade inte irriterad alls. Intervjun tog en dryg timme och efteråt var jag lätt om hjärtat. Jag tog en taxi hem (det tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt ut av) och gick sedan och satte mig på Projects Abroads kontor och skrev lite.
         I tisdags fick jag följa med en tjej som heter Teresa till en skola för handikappade som hade renoverat killarnas sovsal. Under hela tiden pratade sa hon inte ett ljud till mig. På vägen tillbaka till redaktionen började fotografen prata lite med mig om Sverige. Då frågade Teresa om ”vi” trodde att vi var överlägsna svarta i mitt land. Sedan frågade hon vilket hotell jag bodde på. När jag förklarade att så låg det inte alls till och att jag minsann inte bodde på hotell såg hon förvånad och lite skeptisk ut. Först fick jag en brinnande lust att fråga ut henne om det var därför hon varit så oartig mot mig, men sedan orkade jag inte. Det kändes lönlöst. Känns lönlöst. De får väl tro att jag är en bortskämd viting som bara kommit hit för att pracka på dem den enda rätta sanningen. Strunt samma.
         Igår var jag som vanligt näst först in på kontoret. En kille som heter Dominique frågade om jag ville följa med på en presskonferens hos något statligt betingföretag. Jag blev glad och hängde på. Först fick vi vänta på vår bil typ 15 min, sedan tog det en dryg timme att hitta stället, sedan fick vi vänta en och en halv timme på att grejen skulle dra igång (trots att vi själva varit 30 min sena) och när det sedan äntligen skulle dra igång (vi skulle åka omkring i någon bil), säger en av de ansvariga tjejerna att jag inte kan följa med, så då får jag ta en taxi själv tillbaka till redaktionen igen. Hur trött blir man? Resten av dagen satt jag och renskrev min artikel från i måndags. På kvällen var jag på synnerligen dåligt humör men bestämde mig ändå för att följa med roomisarna till en salsaklubb. Det var faktiskt kul. Jag dansade inget själv, men musiken var bra och det var kul att titta på.
         Idag har ingen pratat med mig på hela dagen på kontoret. Jag har suttit själv vid min dator och pysslat med lite egna grejer, och inte riktigt ta tag i mig själv. Jag vet att det är synd. Om jag bara legat på kanske jag hade kunnat få kopiera några papper åtminstone. Funderar på att skylla på migrän och åka hem och lägga mig.
         Imorgon ska jag hitta på något med Nickie och på lördag ska jag och roomisarna åka till Cape Coast och bo på hostel en natt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi ska göra där, men det ska bli skönt att komma bort lite. 

Förlåt för lite gnälligt inlägg. Det går ingen nöd på mig. Ska försöka göra lite träning på golvet ikväll och hoppas på att endorfinerna kan kicka igång mig.
Ha det så bra, puss och kram.

(Tillägg torsdag kväll: var ute och sprang längs strandkanten i solnedgången med Tom. Massa barn samt griskultingar (!) som hejade på oss. Var kul och väldigt skönt!)

Så var det dags för ytterligare än blogg-comeback! Här kommer en liten förvarning om ett extremt långt inlägg, men intrycken har varit många och kanske är ni lite nyfikna!

Mitt flyg till Ghana gick förvånansvärt bra. På planet fick vi en av två lappar som var tvungna att vara ifyllda för att bli godkänd genom visakontrollen. Den andra lappen var slut och flygvärdinnan påpekade att den var väldigt viktig men att den skulle finnas direkt i ankomsthallen. Det gjorde den inte. Jag fråga någon som sa att de skulle finnas på ett bord lite längre fram. Det gjorde den inte. Jag frågade en andra person som sa att den nog inte behövdes. Det gjorde den inte heller. Kön till visumkontrollen tog mer än en timme och personalen bakom luckan såg mer än uttråkade ut. När jag dörrarna öppnades till Accra slogs jag främst av två saker: först och främst väldigt många och högljudda män, och sedan en värmebölja. Jag hittade mannen som skulle plocka upp mig och tillsammans med en väldigt gammal man som skulle jobba som doktor uppe i bergen, begav vi oss in i Accra (efter att ha väntat ytterligare en timme med att få ut bilen från parkeringen.) Solen hade gått ner och när vi susade genom staden var intrycken nästan överväldigande. Vägarna var ömsom gropig asfalt, ömsom grus. Längs vägkanten fanns söndriga plåtskjul, sopor i drösar och människor som vandrade till synes planlöst.

Rebecka Odonko bor i ett litet hus omringat av en gul hög mur som toppas av sönderslagna glasflaskor. Bredvid huset finns ett mindre hus med rangliga väggar. Bakom det finns ett litet skjul med toalett och dusch. Jag bor i huset med rangliga väggar. Mrs Odonko har en kvinna på 65+ i år och 150+ i kg. När jag kom in genom porten satt hon på en plaststol på utanför huvudhuset med en linda runt kroppen och en sjal runt huvudet. Hon hälsade snabbt på mig, frågade på bruten engelska om flyget gått bra och återgick sedan till att göra vad hon nu gjorde. Percilla, en tyst liten flicka som bor hos Mrs Odonko visade mig omkring. I rummet mitt emot mitt bor Tom från England. Vi snackade lite grann och sedan gick jag och la mig. Projektet med att montera mitt myggnät gick sådär men jag var för trött för att orka bry mig. Surrandet från fläkten och svettdropparna längs ryggen vaggade mig in i tung sömn.

Nästa morgon vaknade jag innan alarmet ringde. Hettan var omedelbar. Nästan som att vakna i ett tält en solig sommarmorgon. Jag gick in i huvudhuset och under en spetsduk och sedan en servett hittade jag tre pannkakor som jag antog var till mig. Sedan kom Andy från Projects Abroad och hämtade upp mig. Vi gick bort till Projects Abroads kontor som bara är typ 300m från var jag bor och gick igenom lite basics. Sedan tog vi en så kallad ”trotro” inåt staden. Trotros är sönderrostade minibussar från tidigt 90-tal som trycker in så många människor det bara går och sedan släpper av en där man skriker att man vill av. En man kör och en man tar betalt och hänger genom den öppna dörren och skriker och visslar på alla förbipasserande. Jag ska inte ljuga, de är sjukt läskiga. Vi åkte till ”Circle” som ska fungera som någon sorts av resecentrum. Det visade sig vara en liten jordplätt längs den stora vägen där folk, matstånd, bussar och högtalarförsäljare (bland annat) trängdes på minimal yta (för liten yta vilket resulterar i att den största kommersen faktiskt händer i vägrenen). I Ghana finns det med än 47 olika språk och det verkar inte som att några är riktigt obligatoriska att kunna. Flest här verkar dock prata ”twi” och förstå lite engelska. När jag och Andy gick omkring kände jag mig ganska utsatt. Folk stirrade ohämmat, sa saker till mig som jag inte förstod, försökte ta på mig och ja, det kändes lite jobbigt. Sedan åkte vi till ett område som kallas Osu där vi Andy visade mig en vanlig mataffär. För att få komma in i affären var man tvungen att lämna av alla sina saker till en kille i entrén. Så fick man en liten plastbricka och var välkommen in. När vi vandrade omkring bland hyllorna blev det plötsligt becksvart. Då satte folk bara ned sina varor och gick oberörda ut ur butiken. Vi vandrade vidare längs vägkanten som omges av dryga halvmetersdjupa vattenrännor fyllda av grönt slask, sopor och då och då någon höna som hoppar omkring. (Det är bar en tidsfråga innan jag kommer trilla ned). Jag köpte en liten mobil och överraskades ännu en gång över den monumentala entusiasm personalen uppvisade. Kvinnan i kassan hängde på sina armbågar, rullade med ögonen och tuggade smaskande på sitt enorma tuggummi. Efter det tog Andy mig till en restaurang för att äta lunch. På bordet med plastduk stod ett pepparkar och en flaska diskmedel. Sedan kom en man ut med varsin skål med vatten till oss. Förvirringen var total. Sedan kom det ut plasttallrikar (allt är i plast) med ris i olika nyanser, röda oljiga såser, friterade kycklingben och ett vitt knyte deg som kallas doku. Tydligen äter man bara med höger hand här och tanken var alltså att vi skulle tvätta händerna i skålarna. Så det var bara att hugga in. Känns ju väldigt märkligt, och ofräscht, men med tanke på att jag är känd för att äta som en gris passar det mig ändå ganska bra. Efter det åkte vi hem och jag, utpumpad på energi och fullpumpad av intryck, somnade som en sten på sängen. På kvällen när Tom och jag satt och åt middag kom en annan man in i köket som tydligen också jobbar på Projects Abroad (här kommer och går olika människor hela tiden) och sa att jag skulle börja jobba på måndag istället. Han ”varnade” (liksom Andy gjorde innan på dagen) mig om att redaktionen på Daily Graphic var väldigt tuff och att jag skulle bli tvungen att kämpa för att bli sedd och villig att åka omkring i Accra och hitta mina egna stories men att chansen att bli publicerad i princip var minimal.  När jag gick och la mig den kvällen kände jag mig olustig och lite uppgiven. 10 februari kändes som en livstid iväg och tanken på att jag skulle behöva ta mig omkring i denna stad av kaos formade en liten, liten klump av panik i min mage.

Morgonen efter vaknade jag snäppet mer optimistisk. Jag gick bort till Projects Abroads kontor och efter väldigt mycket krångel lyckades jag tillslut komma in på nätet. Sedan satt jag på ett smutsigt kontorsgolv i typ fem-sex timmar och beklagade mig för mamma och pappa och försökte plugga lite grann. På eftermiddagen kom en kille som hette John in på kontoret och frågade mig om jag kunde bidra med någon artikel till ett projekt som han driver som heter ”Voices of the World”. Han var det första Ghananen jag träffat som pratar klar och tydlig engelska. Det slutade med att vi satt och snackade i mer än två timmar och när jag gick hemåt hade klumpen i magen nästan försvunnit helt. Hemma hade Simone från Australien flyttat in i mitt rum. Vid 21.30 kom Nickie som jag pluggade med på gymnasiet och hämtade upp mig tillsammans med sin kusin. Det var skönt att se ett bekant ansikte! De var båda väldigt stiliga och jag kände mig grymt underklädd i mina smutsiga vans och toviga hår. Vi åkte till en restaurang i ett område som inte liknande något av det jag tidigare sett. Utanför stod vakter som gick igenom killars fickor och avvisade folk på grund av klädval (jag tror endast att jag kom in på grund av Nickies stilettklackar var höga för två). Vi åkte upp till takbaren och lyxen gick som att ta på. Där var nästan lika många vita som svarta och maten var nästan fyra gånger så dyr som på en vanlig restaurang. När jag berätta om min upplevelse av Cirle och trotrosen skrattade både Nickie och hennes kusin högt. De var övertygade om att jag skojade. Sedan spärrade de upp ögonen och trodde mig knappt. Ingen av dem hade någonsin satt sin fot på varken Cirle eller i en trotro. Det blev snabbt uppenbart för mig att vi levde i helt olika världar här. Uppe på baren med kristallkronor och designerlampor var alla spår av utsidans fattigdom utsuddad. Vi åt och drack och åkte vidare till någon fancy nattklubb. Nickies kusin hade abonnerat VIP-hyllan och vi eskorterades genom folkmassan. Uppe på hyllan stod tjejer i kortkorta klänningar och killar med champagneglas. Det var med blandade känslor jag gungade med till musiken. Det kändes på något vis som ett ”svek” mot de andra jag bodde med men jag kunde inte frångå känslan att det var ganska skönt att vistas i en plats där jag inte gavs mer uppmärksamhet än någon annan (förmodligen mindre än de andra tjejerna till och med). Sedan åkte vi till ytterligare en klubb men även kön var för lång och värmen för stor för att vi skulle orka ta oss in. Istället följde jag med Nickie hem till hennes uncle och aunty där hon bor. Det var helt fantastiskt att komma in till ett ”riktigt” hus, med en ”riktig” säng och en fungerade AC. Jag somnade innan mitt huvud nått huvudkudden.

Förmiddagen efter beställde Nickie en Uber till mig (bilar i garanterat bättre skick än taxi).  Jag hade glömt meddela Mrs. Odonko att jag ville ha frukost och lunch så hemma fanns ingen mat alls så det slutade med att jag köpte ett paket Digistive i hörnbutiken bredvid oss (det stod mellan det och chips…). Sedan satte jag på mig träningskläder och begav mig mot stranden där Tom sa att det fungerade bra att springa. Jag håller nog inte med honom. Stranden är ett enda långt sopberg och bebos av grisar (???) och extremt fattiga människor som går och gräver bland det som spolats upp. Vandrande i vattenbrynet fick jag extremt mycket blickar, en del kommentarer men inga direkta kontaktsökanden. Det är skumt här, man är egentligen extremt utsatt men ändå så känner jag mig relativt trygg. Här finns gott om ficktjuvar men ingen skulle försöka råna dig öppet. Det är i alla fall vad jag fått höra och magkänslan säger samma (det blir också väldigt mycket enklare att ta sig igenom dagen med det tankesättet). På kvällen tog jag och mina roomies en taxi inåt Odu tillsammans med de andra volontärerna som är här för tillfället. Några har varit här väldigt länge och tycks kunna Accra som sin innerficka. Vi åt middag på en lokal restaurang utan namn i någon gränd och jag åt talilipa och planties som jag fick rekommenderat. Vad jag fick ut var en hel fisk på en tallrik med massa lök på, och en annan tallrik med stekta bananbitar. Sedan var det alltså bara att äta den här fisken med högran. Kladdigt men faktiskt väldigt gott (även om jag avstod att äta hela huvudet med ögon och allt som en av de andra menade var det bästa). Jag hamnde bredvid en tjej som nu bor i Accra men som tidigare varit med Projects Abroad på Daily Graphic. Hon beskrev sin upplevelse där som ”en mardröm”. Kändes väl mindre kul att höra. Efter middagen gick vi vidare till en bar som heter ”Container” som är precis vad det låter som. Utanför själva containern var det krönfullt med människor runt plastbord. Ur högtalare dånade lokalmusik och när opposionspartiets vallåt spelades var det som att stället exploderade. Unga och gamla runt vartenda bord (en, flera, alla) ställde sig upp och började dansa.  Det går knappt att beskriva men det var helt fantastiskt! Alla var bara glada och dansade så svetten stänkte.

Söndag morgon väcktes jag av barnsång ca en meter från min huvudkudde. Hade det inte varit för att jag blivit förvarnad hade jag blivit livrädd. Mrs Odonko håller i någon form av söndagsskola för barn som inte är gamla nog att gå till kyrkan och hela vår innergård var full av barn i alla åldrar, finklädda till tänderna. Det var så fint och alla barn var så söta! (Tyckte jag inledningsvis. När sedan samma sång sjungit om och om i drygt två timmar var det inte riktigt lite kul längre). Sedan åkte vi volontärer till en badstrand som jag inte vet namnet på. Det tog oss 1,5 timmar med två trostros och en taxi och kostade ungefär 15kr. När vi skulle gå ned till stranden fick vi gå igenom ett litet bostadsområde (skjulområde?) då vi plötsligt blev stoppade av två killar spärrade av vägen. Alltså för att förtydliga, de satt på varsin sina av vägen med ett rep slängt över marken och när vi kom så sträckte de linan och krävde pengar för att släppa förbi oss. Jag blev typ full i skratt. Vi gick vägen bredvid istället. Stranden var mörk sand och relativt ren. Här är något som kallas … och betyder att luften är full av sand från Sahara och bidrar till att det ser konstant dimmigt ut. På grund av detta är inte solen speciellt stark. Det blev några timmars bad och sol, men mest titta på människor. Många tog, mer eller mindre diskret, selfies med oss i bakgrunden och ville veta ens namn och telefonnummer. På stranden fanns också en massa kvinnliga försäljare med alla sina varor balanserade på huvudet. Vanligast är färsk frukt, olika drycker, köttpajer och kokta ägg. Fatta att balansera ett helt torn av ägg på huvudet när du går omkring på stranden?! Vid 17 begav vi oss hemåt. Det tog nästan 2,5 timme då vi var först in i vår trotro (den åker inte förrän den är full), sedan slutade växellådan fungera och tillslut hela bilen, då var vi tvungna att byta, och sedan ytterligare en gång till en som åkte någon märklig omväg och ja jesus, snabbt går det inte i det här landet.  Jag fick förresten veta att anledningen till att nästan alla flickor upp till typ 16 år har rakade huvuden är eftersom det ingår i deras skoluniform. Om man kanske skulle försöka pitcha den idéen för Herr Fridolin?

Nu sitter jag på kontoret på the Daily Graphic, det är min andra dag på kontoret. Igår fick jag en rundvisning (efter att ha fått vänta en dryg timme utanför ett kontor) och genomgång av tidningens policy (som jag sedan ombads återge ord för ord). Efter det behandlades jag som ett spöke. Mannen som jag tror ska vara min handledare gav exakt blanka fan i mig och jag spenderade största delen av dagen med att försöka connecta med wi-fi:et vilket gick åt skogen (förstå att ingen på Ghanas största tidning vet om hur man loggar in på deras wifi?!). Men men, idag är jag lite mer optimistisk. Om inte annat har jag sjukt mycket skolarbete som behövs göras hehe...

Åter igen, förlåt för extremt lång inlägg, men som sagt intrycken är många och det känns bra att få på papper hur det en gångs kändes när jag ser tillbaka på det i framtiden. Men summa summarum:  Det är ett väldigt märklig situation jag befinner mig i, but I kinda like it.   

Take care! Kram från Lisa

Hej hallå alla i stugan!

Så förflöt ännu en vecka förbi, på tok, på tok för snabbt. Kan ni förstå att jag är hemma om fyra dagar? Det är ju helt galet.

I skrivande stund ligger jag i min enormt fluffig dubbelsäng och blickar ut över Lion’s Head och Table Mountain. För min sista vecka här i Kapstaden har jag  (istället för att åka iväg på något safari) tillsammans med Hannah, Ollie och Ryan hyrt en grymt fin lägenhet mitt i stan. Vi har två badrum, badkar, TV, tvättmaskin och tillgång till både gym och pool. De andra har dock inte ledigt i veckan så nu är jag själv hemma – ganska skönt faktiskt. Igår, måndag, hade jag min första riktigt ”lediga” dag. Inledningsvis planerade jag massor med saker jag skulle hitta på dessa sista dagar, men nu har jag bestämt mig för att jag bara ska ta det väldigt piano. Det är nästan så att jag längtar efter att bli lite uttråkad, så att det inte ska kännas riktigt så jobbigt att lämna.

 Måndag förra veckan(det är väl lika bra att fortsätta med veckogenomgångs-strukturen va? Synd att bryta ett vinnande koncept sista dagarna.) var lugn. Efter jobbet och middag gick alla hem till Ollie’s och tittade på film. För övrigt bland det sämsta jag sett, trots att det var Marilyn Streep och Tom Cruise i huvudrollerna.

I tisdags var det officiellt slut på våren. Solen stekte från samma sekund den gick upp i princip. Vid lunchtid följde jag med Kriti till Woodstock för en intervju hon skulle ha. Först gick vi till WEX (vårt ”vanliga” ställe) och åt lunch för att sedan leta reda på restaurangen som hon bestämt träff på. På utsidan såg det ut att vara en lite halvtaskig second hand-butik, men när man klev in tappade jag nästan hakan. Det kändes lite som att kliva rätt in i en typ fine dining. Jag förberedde mig på ett smärre rån när jag beställde min dricka, men åter igen visar Kapstaden att man inte ska låta sig luras av fasaden. Där var precis (nästan i alla fall) lika billigt som över allt annars. Jag hoppas jag har lite bilder! Efter jobbet tog jag tåget in till stan och mötte upp med hela Heathfield-gänget. Först gick vi till vårt tapasställe på Bree St och drack ett glas vin. Sedan gick vi till en känd etiopisk restaurang mitt på Long St. Det var nog den konstigaste måltid jag någonsin ätit. Vi blev grupperade om fem och fick sedan serverad vår mat på en och samma pannkaka. Det fanns inga bestick eller något, utan det vara bara att försöka grisa ner sig så lite som möjligt.

 I onsdags fick jag möjligheten att följa med Human Rights till pojkfängelset Bonnytoun. Där sitter pojkar från 13-17 år som antingen väntar på dom eller har dömts för något. Varje onsdag åker en grupp från Human Rights dit och leker och pratar med några av pojkarna. Denna vecka var lite speciellt då Shuan (en av ”cheferna” på kontoret) skulle hålla föredrag om sitt liv och dubbelt så många pojkar skulle få medverka. Det var verkligen en erfarenhet. Pojkarna var täckta i hemmagjorda tatueringar och tittade med stora ögon på oss. Först var det ganska stelt men sedan fick vi volontärer komma upp på scenen och presentera oss med namn, ålder, land, favoritsport och civilstatus. Efter det lekte vi några lekar innan Shuan började sitt föredrag. Han berättade att han växt upp i ett township med sin alkoholiserade mamma och tre knarkande brödar, medan pappan satt i fängelse och hans två systrar befann sig på okänd ort. Som 13 åring började han sniffa lim och röka på för att sedan gå över till crystal meth. Han hamnade i gäng och blev kriminell (vilket i princip alla i townshipen är). En dag började han hur som helst sjunga i kyrkokören och volontärarbeta för en organisation där de gav honom mat. Huvudanledningen att han sökte sig dit var just för att få mat. En dag kom en från Projects Abroad på besök och började prata med honom. Ett år gick, och mannen kom tillbaka. Denna gången frågade mannen om Shuan var intresserad att komma på arbetsintervju och veckan efter fick Shuan sitt första jobb. Nu har Shuan varit ren i nästan fem år och tjänar sina egna pengar. Med sin presentation försökte han inspirera pojkarna och trycka på att förändringen ligger hos dem själva. Ingen kan hjälpa dig, om du inte vill bli hjälpt, i princip. Pojken som satt bredvid mig och som varit min lekkompanjon nickade instämmande och mumlade att han aldrig skulle gå tillbaka till sitt gäng igen. Det var ganska mäktigt på något sätt. Efter jobbet åkte vi in till stan och tog en öl på en riktigt genuint, sjabbig pub innan vi drog oss till Kapstadens arena och tittade på någon fotbollsmatch (det skulle motsvara Sydafrikas Premium League men det var verkligen ingen höjdare). Det enda som var kul med matchen var det förlorande lagets klack vi hamnade i. De sjöng från startminuten tills domaren blåste av.

I torsdags hängde jag med på ännu en intervju. Denna gång med Esteban som lyckats komma i kontakt med en tjej som heter Jennifer Thorpe och tydligen är en relativt känd feministisk skribent här från Kapstaden som skriver både för The Times och The Guardian. Jag som i princip letat i en månad efter en feminist att intervjua! Esteban lät mig följa med för att bara ställa några korta frågor som jag kunde citera och klippa in i min feministartikel. Vi möttes upp på caféet Pure Good, vars motto är att belöna folk som väljer att äta nyttigt med att ha väldigt låga priser. Så smart, knökat med folk var där. Jennifer var väldigt cool och inspirerande, tyckte jag. Esteban tyckte att hon var en hagga, haha. Efter intervjun åkte jag hem och hade en väldigt lugn kväll med Jess.

Fredags var min sista dag på kontoret! Jag trodde det skulle bli en väldigt lugn dag eftersom jag avslutat i princip alla mina projekt. Så blev det inte. Dagen började med att vi blev nekade lägenheten vi sökt. Alltså – från söndag skulle jag, Hannah, Ryan och Ollie inte ha någonstans att bo eftersom högsäsongen börjat och alla hostel var fullbokade. Lite panik. Jag gick igen hela Airbnb (en grymt smart hemsida där privatpersoner kan hyra ut rum och lägenheter till en billig peng) och hittade några alternativ som jag skickade till de andra. Inget svar… Suck! Då lyssnade jag istället igenom min intervju med Jennifer och försökte hitta några bra citat att klistra in i min artikel. Det tog som vanligt längre tid än jag trott. När klockan blivit 13 och jag egentligen slutar hade Rebecca fortfarande inte läst igenom min sista version av artikeln och ingen av de andra svarat på min förfrågan vilken lägenhet jag skulle ansöka om. Då tog jag saken i egna händer och skickade en begäran till en lägenhet i stan. Saken med Airbnb är att pengarna för hyran dras direkt när man ansöker, och skickas sedan tillbaka om man blir nekad. På grund av detta kunde jag alltså bara ansöka om en lägenhet. Ägaren har sedan 24 timmar på sig att svara. 14.00 kallade Rebecca fram mig till hennes skrivbord för att gå igenom artikeln. Låt säga såhär – not good. Från att ha sagt att det enda som fattades var ett ynka citat från att få den publicerad, var nu plötsligt allt fel med den. Jag som ännu inte haft tid att springa iväg och köpa någon lunch var alldeles för trött för att kunna lista ut var skon klämde och bara stirrade med hat på datorskärmen. Vid 15 fick jag svar av de andra, de satt och drack öl med sina chefer och undrade om jag löst lägenheten ännu. Då gav jag upp. Jag sa att Rebecca att jag löser artikeln hemifrån och skickar henne en ny version i nästa vecka. Precis när jag skulle till att stänga av datorn fick jag ett mail – lägenheten jag ansökt om var vår! Jippi!!! När jag i eufori ringde upp de andra blev jag hyllade genom att de tog en tequila shot i min ära. Själv sa jag tack och hej till Rebecca och Kim och åkte hem. Där mötte jag upp med Jess. Vi satte oss en stund ute i solen och drack  vatten (det enda som finns att dricka i Gails hus, mjölken är endast till te och flingor) innan vi tog tåget till Muizenberg. Där besökte vi matmarknaden en sista gång och åt fantastisk Yellowtail fisk. Sedan åkte jag och Jess hem och tittade på Harry Potter.

 03.20 ringde klockan i lördags. Här jobbar vi inte med sovmorgon alltså. Dags för burdykning med hajar! 03.45 kom Tyrin och hämtade upp mig, Hannah, Molly, Ryan och Ollie. Efter att ha hämtat upp några volontärer från andra projekt åkte vi sedan två timmar till ett ställe utanför byn Hermanus som är känt för sina vithajar. Efter att ha ätit frukost och fått en säkerhetsgenomgång åkte vi ut med en motorbåt ungefär 10-15 minuter. Det fanns ingen garanti att vi faktiskt skulle få se några hajar och vår guide var mycket noga med att poängtera att vi skulle förbereda oss på att väntan kunde bli lång. Jelly och Anton som gjort samma utflykt några veckor tidigare hade bara sett en haj simma förbi båten och rekommenderade inte oss att lägga pengar på det, men jag ville verkligen och hade lyckats övertala de andra. När vi lagt ankar hoppade första gänget, bestående av mig, Molly, Ollie, Ryan och en kille som heter Ellis i våra våtdräkter för att vara beredda ifall några hajar dök upp. Jag tror vi väntade i max 1,5 minut innan första vithajen anföll tonfisken vi använt som lockbete. Sedan kom det bara fler och fler. Innan vi riktigt hunnit tänka var vi nere i buren intill båten. Killarna ombord slängde gång på gång ut betet en bra bit framför buren och skrek till oss när vi skulle ner under ytan. Herre gud säger jag bara. Vattnet var ganska grumligt så man såg inte hajen förrän den bara var några decimeter framför en vilket både var fantastiskt obehagligt med väldigt skönt. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat om man faktiskt sett hajarna simma hela vägen emot oss, nu dök de liksom bara upp helt plötsligt. Killarna på båten var mycket noga med att säga att de aldrig försökte få hajarna att röra eller attackera buren, men ändå hade vi en haj som verkligen gick till attack och bara var få centimeter från Ellis och Ollie som var bredvid mig. Lyckligtvis gick allt så fort att man inte hann bli riktigt så rädd som man nog egentligen borde ha blivit. Totalt såg vi tio olika vithajar vilket visade sig vara en av de bästa dagarna på flera år berättade guiden. De två senaste veckorna hade de tydligen inte sett någonting alls, så vi var väldigt lyckligt lottade. När vi kom tillbaka åt vi sopplunch (kl 10) vilket behövdes eftersom vi alla vara ganska frusna. Sedan begav vi oss hemåt. Vi körde förbi Hermanus för att speja efter valar med såg bara en liten sälbebis. När vi kom tillbaka till Heathfield hängde vi lite i vår trädgård och solade. Eftersom det var både min, Jess och Leos sista lördag hade vi bestämt att vi skulle ut på en restaurang och äta på kvällen innan vi drog ut. När jag ringde visade det sig dessvärre vara fullbokat och eftersom vi inte hade något wifi hos Gail kunde jag inte leta rätt på något annat nummer. Framåt seneftermiddagen gick Molly, Ollie och Ryan hem och lovade att de skulle försöka hitta något. Jag packade ihop mina grejer och somnade sedan. När jag vaknade igen hade Jess och Leo kommit hem och klockan hade hunnit bli mycket. Hannah sov fortfarande och hade inte ens börjat packa. Molly hörde av sig och meddelade att de inte orkade stressa in till stan utan istället skulle beställa hämtmat och lite öl. Lite halvirriterade, men för trötta för att göra något åt saken, hängde vi på. När vi kom bort till Ollie och de andra vid 20.30 hade de fortfarande inte beställt maten ännu. Så då satt vi där; trötta, hungriga och ingen bärs. Från att tidigare ha varit uppåt 20 pers på varje förfest var det nu bara vi tjejer från Gails hus, Molly och Liv och Ryan och Ollie kvar. Tur att vi kommer så bra överens annars hade det nog kunnat bli lite avdankat. När maten äääntligen kom vid 22 var vi så hungriga att vi praktiskt taget slängde i oss det och orkade inte ens bry oss om att beställningen blivit fel. En stund senare blev vi upphämtade och begav oss till Chinchin på Bree St. Efter en öl där gick vi till The Dubliners på Long St. Det var väldigt kul, till dess att amerikanerna kom och var sitt vanligt jobbiga jag. Då åkte vi hem.

I söndags var vi uppe på tok för tidigt igen för att flytta till vår nya lya. Sömndrucken och dan’ packade jag ihop mitt allra sista, sa hejdå till Gail och lämnade där med Henry Thompson för sista gången. Inte speciellt emotionellt kan jag ju erkänna. När vi kom fram till lägenheten tror jag vi alla tappade hakan lite grann. Jag hade inte alls förväntat mig att det skulle vara så fräscht! Kvinnan vi hyr av, Tazeen, verkade också väldigt bra. Efter att ha slängt in våra grejer gick vi bort till Green Markets och åt brunch på det i särklass sämsta kaféet jag någonsin varit på haha. Sedan uppstod en sådan där trötthetskris där alla vill göra något men ingen har energi nog att ta tag i det. Efter otroligt många om och med hamnade vi i alla fall på Camps Bay där det blev lite solande. Vid 16 skulle Leo bli upplockad av shuttlen till flygplatsen så en timme innan där åkte vi tillbaka till lägenheten där hon hade sina saker. Efter att kramats och sagt hejdå och kramat igen åkte hon. Leo är alltså tjejen som flyttade in tre dagar efter mig i Gails hus och således den person jag spenderat mest tid med totalt sedan jag kom hit. Och vilket klippa hon varit! Bästa tysken jag träffat, hehe. Nåväl, vi har lovat att mötas upp i London i januari (ja, jag vet. Det är lite sjukt att redan planera nästa resa, men jag har så svårt att säga nej och det låter så himla roligt…) så det blev inget tårdrypande farväl. Därefter åkte jag, Jess, Molly och Liv till Kirstenbosch Gardens. Där har årets sommarkonserter precis börjat och denna söndagseftermiddag spelade South Africa’s youth orcestra (tror jag de hette). Det var helt magiskt. Vi hade köpt med oss picknick och medan solen gick ned lyssnade vi tillsammans med fler hundra andra på fanatisk musik. Efter en stund insåg vi även att Desmond Tutu satt bara en liten bit ifrån oss. I ärlighetens namn är jag inte så superpåläst om honom men de andra blev alldeles lyriska. Efter konsertens slut åkte jag hem och däckade omedelbart.

Igår vakande jag i min prisessäng. Efter att ha njutit lite av utsikten mötte jag upp med Jess och åt brunch på Pure Good. Sedan var det dags för ännu ett adjö då det var Jess tur att åka hem. Eftersom även kommer till London i januari (eftersom hon bor mitt i centrala London) blev det inte heller speciellt ledsamt. Sedan var jag on my own again, eftersom mina nya housemates fortfarande jobbar. Jag spatserade omkring i stan en stund innan jag vände hemåt och begav mig upp till poolen och låg och läste en stund. Två timmar räckte gott och väl för att mitt ansikte skulle vidta en härligt tomatröd färg. Sedan sprang jag en stund på löpbandet på gymmet. Så himla skönt! Vad jag längtar efter att börja träna igen! Sedan kom Hannah hem. Tydligen hade killarna lovat att de skulle fixa oss middag och var nu i färd med att handla. En dryg timme senare kom de hem, med pizza. Man slutar då aldrig förundras va. Sedan tog vi det lugnt och kollade lite TV innan alla somnade som stockar.

 Och nu är jag här! Tisdag. Klockan har hunnit bli alldeles för mycket, men eftersom jag inte har något direkt planerat låter jag mig inte bli alldeles för stressad. Nu ska jag ta en sväng till poolen innan jag beger mig på jakt efter lite souvenirer. Ikväll ska vi springa (förmodligen gå) ett välgörenhetslopp som Projects Abroad anordnar. Det kan nog bli kul!

 Snart, snart ses vi! Vårt wifi här i ganska kasst så de sista bilderna får vänta till dess att jag är hemma. Ta hand om er! KRAM

Godmorgon friends and family!

Måndag morgon. Oh jesus. Hoppas ni mår bra och är laddade för en ny vecka! Det är jag! (även om jag har en deadline på feministartikeln på tisdag vilket inte kommer hända alls…) Life is good.

Jag gick faktiskt till gymmet i tisdags! Dock köpte jag inte något gymkort… Gymmet var s-m-o-c-k-a-t med människor och 99% killar. Låt säga att man inte kände sig jättebekväm. Jag fick i alla fall lite gjort och kunde återvända hem med gott samvete. En väldigt lugn kväll i övrigt. 

I onsdags tog jag tåget vid 07.30 med Kriti och Stine. Det blev minsann ett litet snabbgympass innan jobbet. Good on us. Efter jobbet var det raka vägen hem och svira om innan det på ut igen. Det var Ollies födelsedag så Molly (jag vet – Ollie och Molly. Hur kul som helst) hade organiserat så hela Heathfieldgänget tillsammans tog taxi in till stan. Där hade hon reserverat bord på en restaurang som tydligen ska vara kända för att ha en världens bästa hamburgare. Dock så var det inte hamburgare utan snarare korv i bröd, men hur som helst. Efter det gick vi till en mysig liten cocktailbar där vi snygga drinkar (martini för 23 kr. BILLIGT!). Sedan hamnade vi på ett ställe som heter the Waiting Room som jag personligen tyckte var grymt coolt. Det var som en massiv lägenhet de bara bestämt sig för att göra till en nattklubb. Där fanns TVsoffor och fåtöljer, en mysig balkong och bord att sitta vid uppe på taket. Dessutom spelade de lite afterski-liknande musik vilket jag tycker är ganska kul. Det tyckte tydligen inte de andra så efter en stund gick vi vidare och hamnade på Stones. Det där stället vi var på på min födelsedag. Där var riktigt folktomt och relativt tidigt tog jag och mina housemates taxi hem.

Torsdags var grymt. Först höll Kim i en workshop där vi fick öva på att skriva captions (bildtexter) till bilder hon plockat ut. Jag tyckte personligen att det var lärorikt eftersom jag inte visste att det faktiskt finns en typ uttalad regel om hur en bildtext ska vara uppbyggd och besvara. Sedan var det dags för min andra Press Club. Denna gång var den på underbar restaurang mitt ute i ingenstans (eller i ingenstans var det inte, bara jag som inte riktigt såg vart vi körde). Talade gjorde två sydafrikanska journalister som precis släppt en bok om Oscar Pistorios-fallet (ni vet killen som tävlade i OS som har amputerade fötter, som sköt ihjäl sin flickvän). Det var intressant. Stundvis kändes det som att de grävt mer i vad som hänt än vad polisen själva har gjort. Här i Kapstaden har folk följt utredningen slaviskt och det gäller att passa sin tunga om man nämner det. Frågan är alltså; ämnade Pistorios att döda sin flickvän när han sköt henne med fyra skott genom toalettdörren? Pistorios själv menar att han trodde att det var en inbrottstjuv och han blev faktiskt inte dömd för mord. Han kommer dock avtjäna typ tio månader i fängelse följt av några års husarrest för vållade till annans död (som jag förstått det) och för olaga vapeninnehav. Folk här menar till 90% att han definitivt är skyldig och kommit alldeles för enkelt undan. Intressant. Maten var för övrigt hur god som helst och eftersom Kim är anorektisk (ja, jag vet att det inte är PK att göra ett sådant uttalande utan solida grunder men jag är ganska så megasäker) fick jag dubbla desserter. Jippi! Efter jobbet tog jag och Kriti en minibuss in till stan och mötte upp med Shu och Stine från redaktionen. Alla de andra var på en braai ute i ett township där en från Human Rights kontoret bor. Jag var inte bjuden, buhu (egentligen inte så konstigt eftersom jag inte jobbar där, men ändå). Istället spenderade jag kvällen på något som heter First Thursdays – och det ångrar jag inte! Första torsdagen i varje månad håller nämligen alla gallerior och liknande (även de som i vanliga fall kostar att besöka) på Bree och Church St kvällsöppet. Gatorna var bokstavligt talat packade med coola människor som spatserade omkring och drack gratisvin och studerade konst. Alltså det var så jäkla NAJS!!! Dessvärre var de andra trötta så redan vid 21 tog vi taxi hem. Jag var ganska bitter för jag hade promenera omkring där och studera människor i en halv evighet tror jag. Alla var verkligen superfräcka. Lyckligtvis har jag räknat ut att nästa event kommer vara dagen innan jag åker hem, så jag hinner med en omgång till. Jippi igen!

Fredag inleddes av en kort jobbdag, där föga blev gjort. Eller, jag skrev faktiskt en kort review om torsdagskvällen. Dock så är Rebecca på semester och jag vågar inte skicka den direkt till Kim… Hehe. Efter jobbet tog jag tåget in till stan där jag mötte upp Hannah, Jess, Jelly , Lisa och Estaban. Vi besökte District Six museum som är ett litet museum från apartheidtiden då hundratusentals svarta var tvungna att lämna sina hem för att deras områden tilldelades de vita. Absolut helt jäkla sinnessjukt. Även om Nelson Mandela och ANC talar om en regnbågsnation och om förlåtelse, så förstår jag varför många här kollar ”ner” på mig. De vita sydafrikanerna framstår som hemska människor. Faktumet att de tillät allt detta hända, enda till 20 år sedan. Det är så stört och så långt ifrån vår verklighet hemma. Jag skäms ibland för att vara vit här. Hur som helst, museumet var i övrigt ganska dåligt. Det var mest stora plakat med text och efter en hel arbetsvecka så var inte jag jättesugen på att stå och läsa småkursivt. Men jag är ändå glad att jag varit där, såklart! Sedan tog vi tåget till Muizenberg och besökte matmarknaden. Gött fredagshäng.

Lördags var hektiskt. 06.00 ringde klockan och kl 07.00 var vi upplockade av taxin. Vi åkte till början av Table Mountain där vi spenderade förmiddagen med att klättra upp. Jag tror vi var elva personer som i samlad trupp började bergsbestigningen. När vi 1h15min senare nådde toppen var det bara jag och Estaban kvar. Alltså, vi var så löjligt snabba så det finns inte. Kanske lite för snabba för i ärlighetens namn glömde jag nästan njuta av utsikten på vägen upp för jag var så stressad att inte tappa på Estaban. Tio minuter senare kom ytterligare tre stycken och sedan fick vi vänta 45min på resten. Viktigt att visa vad man går för… Utsikten från Table Mountain var magisk. Det var inte klart så vi faktiskt kunde se ner på hela Kapstaden, men istället fick vi se ut över ett hav av moln. Hur coolt som helst. Efter att ha tagit alla nödvändiga turistbilder tog jag och mina housemates kabelliften ner medan de andra gick för att spara pengar (någon måtta får det ju vara på galenskaperna). Dessutom hade Hannah jätteont i sin rygg så som den kompis man nu är fick jag ju åka ner med henne, hehe. Sedan åkte vi till Biscuit Mill (tredje helgen i rad för min del) och åt lunch. Grymt välförtjänat! Vid 14 när det stängde var det lite rörigt, ingen verkade veta vart de ville eller vad de ville göra. Trots att jag var påtagligt slutkörd hängde jag med Leo, Jess och Lisa in till stan för att checka läget. Vi tog en sväng på Green Market och medan de gick upp till Bo Kaap hängde jag kvar på Long St för att hitta mig en hatt. Dessvärre slog tröttheten mig rakt i ansiktet och det blev mest en oklar promenad fram och tillbaka på gaten. Sedan tog vi tåget hem, åt middag och tog en kort powernap innan dags att gå ut. IGEN. Efter lite förfest hos Jelly och de andra åkte vi in till Bree St och tog en öl på det där coola tapasstället jag berättat om innan. Efter det gick vi efter önskemål från Jelly (som fick bestämma eftersom det var hennes sista helg) till Club 169. Det var faktiskt hur roligt som helst. Inget drama, inga konstigheter. Bara massor med dans. Utan att blinka hade klockan blivit 04 och vi insåg att det nog var hög tid att dra sig hemåt.

3,5h sömn senare var det dags att gå på det, igen. Efter att ha tagit tåget till stan, tog vi (jag, Hannah, Jess, Lisa, Ollie, Molly och Liv) taxi till Waterfront där båten till Robben Island utgår ifrån. Solen gassade och utsikten från båten över Kapstadens skyline var helt otrolig. Trots ganska påtaglig baksmälla var livet ändå väldigt rättvist. Själva Robben Island-turen i sig var vi nog alla ganska rörande överens om kunde varit bättre. Det var superturistigt och även om det var väldigt coolt att det var ex-fångar som var guider, så var det ganska dåligt. Det krävs ju liksom en viss personlighet för att passa som guide. Efter en busstur runt ön och en snabb rundvisning av fängelset tog vi båten tillbaka. De andra ville till stranden vilket inte jag och Jess kände för, så istället tog vi en taxi till Seapoint (som vi både ville besöka men som ingen av oss riktigt visste vad det var). Taxin släppte oss i början på vad som såg ut som en helt vanlig gata. Lite lätt förvirrade började vi promenera ner för den. Klockan hade hunnit bli 15.30 så vi satte oss på en väldigt random litet sushicafé för att få i oss lite energi. Det visade sig vara ett riktigt bra ställe och vi blev kvar där en bra stund. Sedan hittade vi ner till strandpromenaden och hamnade på en supercool lite ”matcirkel”. I mitten dansade folk salsa och runt omkring satt vänner och familjer och åt antingen medtagen picknick eller från något av matstånden som omringade oss. Solen gassade och allt var bara så fint. Tyvärr hade klockan hunnit bli alldeles för mycket så för att hinna hem till middagen var vi tvungna att bege oss ganska snabbt. Det var första gången jag var själv med Jess på riktigt. Helt galet inspirerande människa. Hon framstår som en ganska tystlåten person och överlag vanlig tjej, men hennes livsstory var helt galen. Tydligen så var både hennes föräldrar i luftväsendet så när hon växte upp flyttade de h-e-l-a tiden, vilket resulterade i att hon som åttaåringen flyttade till en internatskola. Så hon har alltså inte bott med sina föräldrar sen hon var ÅTTA år! Skolan hon och hennes syster gick på är tydligen skitdyr (0,5 millioner pund = nästan 6 millioner SEK) och hon gick ut med högsta betyg i alla ämnen. Hon har sedan studerat juridik på en av Englands absolut bästa universitet och lämnade även där med högst betyg. Hennes farfar var någon form av ledare inom flygväsendet, OSdeltagare i segling, bodde i Indien, öppnade en segelskola i Burma och fick något form av medaljong från drottningen när han dog. Jess ex pojkväns mamma var mångmiljonär, sexbarnsmamma, läkare och öppnade något eget sjukhus. Ah, alltså jag satt typ bara och nickade. Så sjukt. Vad jag tycker är coolast är att hon inte nämnt något av det till någon, förrän jag faktiskt frågade henne. Hon berättade även att firman som Phoebe fått internship hos är en av världens ledande advokatfirmor och ger sina internships flera hundra tusen att resa för innan de börjar jobba och bara de absolut bästa blir antagna. Haha, VARFÖR SA INTE PHOEBE ETT LJUD OM DET?! Känner mig så dum som satt och skröt om att jag lyckats få några artiklar publicerade i ett gratismagasin, haha. Men intressant. Jag umgås minst sagt med intressanta människor.  
När vi kom hem var alla absolut helt slut och slockade relativt tidigt.

Sååå, nu har jag spenderat mina två första arbetstimmar med att inte jobba… Fy mig.
Ha en grym vecka så hörs vi snart!

PS. Grattis i efterskott på farsdag, världens bästa daddy och farfar! Kramkram. 

Hejsanhoppsan! 

Jaha, där sprang ännu en vecka förbi utan att jag kunde förmå mig att skriva lite. Sorry guys. Jag lovar att det enbart tyder på bra saker.

Måndags och tisdags var väldigt vanliga kontorsdagar med väldigt lite action och väldigt mycket dator och tjabbande i köket. I onsdags hade vi inget internet på kontoret så istället åkte vi till något som heter Sandcob Sancturay som är ett ställe för sjöfåglar i nöd. Fantastiskt verkade volontärerna där tycka. Fruktansvärt tyckte jag. Det var en ganska litet ställe som kryllade av pingviner och fiskmåsar som av olika anledningar tydligen behövde hjälp. Tjejen som guidade oss talade på ett heligt sätt om det hela och blickade på ägghuset med nästan trånande ögon. ”Dit från ingen, ingen som är kvalificerad gå in. Allt är steriliserat och man måste tvätta sig varje gång man rört något. Inte ens jag har fått gå in där.” Jag rynkade ögonbrynen. I min värld låter det helt orimligt. Hur troligt är det att äggen skulle behandlas på det sättet ute i naturen? Herre gud, de verkade ju få bättre uppassning än människobebisar. Fortsättningsvis berättade vår guide att de inte får ha någon kroppslig kontakt med fåglarna för att fåglar inte ska ”imprinta” på dem och därav inte klara sig själva ute i det vilda. Men alltså, vem vill volontära med djur som du inte får klappa?! Det enda de egentligen fick göra var att städa bajs och tvätta burmattor. Usch nej, inte min grej. När vi var klara åkte jag och Kriti till Waterfronts matmarknad och åt lunch ute i solen. Ä-l-s-k-a-r alla dessa matmarknader! Sedan tog jag tåget till Rondebosch (där Human Rights kontoret ligger) och gick till Sorbet Salon där jag gjorde ögonfransförlängning för farmor och farfars födelsedagspengar. Nästan två timmar tog det, fattar ni hur snygga fransar jag har nu eller? Hehe. På kvällen åkte vi tjejer till Kalks Bay där vi innan det var dags för karaoken satt på en Kubansk bar och drack lite vin. Stället ska tydligen vara ganska känt men nu var det ganska öde i ärlighetens namn. Vi rörde oss ganska snabbt vidare till vår favoritbar. Där inleddes kvällen med att en ruskigt full grabb slängde två öl över oss (han siktade nog på någon annan tror jag). Mitt svenska temperament tog det med en arg blick och ett frustrerat ”Amen är du seriös?”. Maryse fransk-kanadensiska humör tog det med en rak höger och ölsköljning tillbaka. Jag tror aldrig jag hade kunnat bli så arg haha. Hur som helst, killen i fråga blev utslängd och vi fortsatte i godan ro. En väldigt bra kväll men Spice Girls-sång och mycket billigt vin.

I tordags mådde jag skit och det var det enda tordags egentligen gjorde för mig. Eller nej – en sak insåg jag. Under mina dryga två veckor på kontoret har jag varit fullt övertygad om att tjejen i grannbåset varit lite smådålig i magen varit gång, då det alltid uppstått ett riktigt äggfisljud när jag själv varit tvungen att springa och kissa. I torsdags insåg jag att det var ytterdörren som ger ifrån sig ljudet när den öppnas eller stängs. Haha.

I fredags var jag back on track och inledde dagen med att tidigt, tidigt ta tåget till Cape Town med Kriti och de andra från kontoret för att medverka i något som heter Creative Mornings. Det är ett gratisevent som tar plats en gång i månaden där 100 personer kan anmäla sig för medverka vid en föreläsning och förtära gratis- croissanter och kaffe. Killen som var månades talare berättade om ett projekt han startat som går ut på att man packar plastflaskor med annat plast och använder som byggstenar till hus och dylikt. Det här skulle inte vara motverka nedskräpning utan också vara ett ekologiskt och billigt byggmaterial och ja, jag minns inte riktigt alla fördelar han berättade om. Hur som helst var det otroligt inspirerande och kul. Framför allt inspirerad blev jag av själva eventet i sig. Jag undrar om det finns i Sverige, annars kanske det kunnat vara något jag kunnat ha med mig till Göteborg… Dessutom var lokalen vi var i, en designskola med utsikt över Table Mountain och stadskärnan, grymt cool. Efteråt chillade jag och Kriti en timme i en park jag inte minns namnet på innan vi gick med på en guidad tur runtom i centrala Cape Town. Solen gassade och det hela var mycket intressant. Vi fick t-ex- veta att de enda holländska soldater som faktiskt dödats i Cape Town har blivit av vilda lejon som bara för några hundra år sedan strosade omkring på gatorna. Vi fick även om kort genomgång om slavanvändningen, apartheiden och utpekat var Nelson Mandela höll sitt första tal som en fri man. Sydafrika har sannerligen en helt fantastiskt fascinerande historia, och det allra mest fascinerande är att de störta händelserna inträffade för bara 20 år sedan. Om ni vill få en kort historialektion rekommenderar jag er att ladda ner filmen A Long Walk To Freedom. Jag har inte sett den själv än men den ska tydligen vara ruggigt bra. När vi var klara med turen gick vi till ett indiskt matcenter som praktiskt taget kryllade av folk. Helt galet. Som tur var för mig hade jag ju en riktigt expert med mig så jag lät Kriti stå för matval till mig också efter stränga betoningar att jag INTE gillar stark mat. Det blev någon form av rispannkaka med kycklingfyllning som jag ju aldrig hade vågat beställa själv, men det var gott! Sedan tog vi tåget hem och jag begav mig ut på en löptur själv (efter Phoebe nu lämnat huset – snyft). Det blåste något djuriskt och jag var nästan rädd att ögonfransarna skulle blåsa av…  Efter middagen åkte hela Heathfield-gänget till Waterfront och satte oss på en restaurang i hamnen och drack lite öl och tjabbade.

06.00 ringde klockan i lördags. Jag och Hannah packade sömndruckna ihop en liten rycksäck för att överleva den 2-3h långa hiken vi hade framför oss upp till Table Mountain. Efter vi klätt på oss, ätit frukost och druckit x antal koppar kaffe begav vi oss mot tåget. Då får Hannah ett sms om att det tydligen är för molnigt för bergsbestigning och att det får bli nästa helgs mission istället. SUCK! Vi hade ingen ro att gå och lägga oss igen utan mötte istället upp två australienska tjejer som kom förra veckan och tog en promenad. Innan klockan hunnit bli åtta hade vi; blivit erbjudna knark, sett en mullvad,  blivit skrika på av okänd man och ännu en gång blivit erbjudna knark. Så kan också en lördagsmorgon se ut! Vid 10.30 mötte vi upp resten av Heathfield-gänget och tog tåget till the Old Biscuit Mill som är en enorm matmarknad som inträffar varje lördagsförmiddag. Jag åt en lammpaj, en getostwrap, testade otaliga desserter och drack en färskpressad juice. Där fanns även hur mycket smycken, kläder och andra praktiska saker att köpa. Och även ett jazzband som underhöll. Mätta och glada åkte några av oss vidare in till stan och gick upp till Bo-Kaap som är ett väldigt känt område i centrala Cape Town där de muslimska invånarna bodde från början. Huset är målade i knalliga, vackra färger och det känns nästan lite surrealistiskt. Dessvärre gick vi ingen guidad tur så i ärlighetens namn blev det mest att vi strosade omkring och tittade på fina hus. Men jag var njöd! Hemma igen tog jag en låååång powernap innan jag väcktes av en entusiastisk Leo. ”Lisa, Lisa, it’s lasanga! And SALAD!”. Jippie hurra! Tydligen hade Gails dotter Shannon haft fantastiskt tråkigt under dagen och bestämt sig för att Maryse förtjänade en god avskedsmiddag. Det var första gången jag såg Gail äta… Sedan gick vi i samlad trupp till en bar som ligger bara 10 min från huset där Maryse skulle ha lite ”adjöfest”. Hela ”gänget” (+ några jobbiga amerikanare) dök upp och det var trevligt. Personligen tog jag det väldigt lugnt, väl medveten om att jag behövde vila upp mig för morgondagen och i ärlighetens namn var lite trött på vin (ja, det är sant). Vid 23-snåret tog de flesta av oss taxi hem. Och ja, vi måste ta taxi även om vi bara bor 10 min bort. Så är det att leva i de tuffa kvarteren!

08.00 var jag uppe och sprang en runda. Solen gassade duktig och för ovanlighetens skull höll jag inte på att blåsa av vägen. Hemma svirade jag om lite snabbt för att vara redo för upphämtning vid 10. Vi skulle nämligen iväg på något som jag tror hette Mzolis (men förmodligen inte), som jag inte riktigt egentligen visste vad det innebar med än att det var någon from av braai (typ barbeque). Då steppade den afrikanska klockan in. 10.01 satt de tre brudar som bor kvar i huset prydligt uppradade ute på bänken och väntade på att bli upplockade.  Klockan hann bli 10.30 och 11.00 innan Meschak (som jag tror var typ anordnare) ringde och sa att de var på väg. Sedan väntade vi ytterligare 20 min. Sedan kom tillslut en bil - som visade sig vara full… Åh, organisation, I love it! Hur som helst kom vi tillslut iväg. Vi åkte ut till ett township (alltså de här ställena där folk i princip bor i plåthyddor) och blev avsläppta mitt på en väg där det kryllade av människor (även några turister tack gode gud) innan bilen körde iväg igen. Sedan stod vi då där, sju väldigt vilsna människor utan varken mobiler eller några direkta pengar (vi hade nämligen väldigt varmt blivit rekommenderade att inte ta med oss något av värde över huvud taget mer än ytterst lite cash till öl) och väntade på att något skulle hända. Efter ett bra tag kom en man fram och bad om pengar för att betala för braai:n åt oss. Jag hade aldrig sett honom förut men han sa att han var en vän till Meschak så det var bara att betala och se glad ut. 30 min kom äntligen de andra och mannen vi betalat åt dök upp igen. Han tog oss till ett litet hus som tydligen agerade systembolag. Jag köpte sex stycken Coronas för 56 kr (det var de i särklass dyraste ölen, fatta billigt hehe).  Sedan gick vi tillbaka till Mzolis som liksom var som en liten bakgård bestående av fem-sex långbord, en liten fri ”uteplats” och en DJ. Det var s-m-o-c-k-a-t med folk! Meschak (eller hans kompis som nu tagit över eftersom Meschak själv tydligen inte följt med i slutändan) sa att vi hade reserverat två bord. Det verkade inte riktigt personerna som satt där bry sig om, så det tog ytterligare 20 min innan vi faktiskt kunde sätta oss ned (vi fick tillslut ett bord). Sedan väntade vi på maten. Efter en bra stund gav jag upp och begav mig ut och minglade i solen. Där fanns människor i alla åldrar (av någon anledning nästan bara män i den äldre årskullen) och alla verkade bara så bekymmerslös och glada. Det var en blandning av extrem kulturkrock och helt underbart. Efter typ två timmar kom vår mat. Den serverades i en stor låda där alla fick hugga åt sig av vad de kom åt. Vad jag såg fanns det någon form av korv, köttbit (mest bestående av ben) och kyckling. Till detta fanns en stor skål av mjöl- och vattenblandning som smakade precis ingenting. Allt åts med grisiga händer. Ja gud, jag säger då det haha. Vid 17.30 blev vi upphämtade och åkte hemåt. I taxin tyckte vi att det var en utmärkt idé att bara svira om lite snabbt och sedan fortsätta festandet, men när vi väl kommit hem var det ingen som orkade ut igen utan istället blev det en extremt tidig sänggång.

När jag vaknade imorse var jag fortfarande trött. Helt obegripligt. Huset utan Phoebe och Maryse känns så tomt. På jobbet var det ”som vanligt” och jag som trodde att jag äntligen skulle få avluta min Operation Smile-artikel fick på näsan. Nähedå, aldrig är det då bra! Blev näääästan lite irriterad på Kim.  Undertiden har jag börjat på vad som kommer bli min ”stora” artikel som kommer handla om västerländsk feminism jämfört med Afrikas. Mycket, mycket diffust… När jag kom hem bjöds jag på ytterligare några volontärhistorier av Gail innan det var dags för middag i form av ris. Mmmm…

På onsdag ska jag på något som heter Press Club där Mandelas gamla sekreterare ska tala. Det ska bli sjukt intressant!    

Men nu måste jag sova, klockan har trots allt hunnit bli 22!! Hoppas allt är bra med er och att ni haft en go helg. Puss och kram!

Goooodmorgon där himma! Här kommer ett jättesnabbt och superslarvigt inlägg om min helg. Jag har inte ens orkat läsa igenom det så please ha överseende med felstavningar och inkorrekta meningar. Hehe.

Så i fredags var jag först på det där mötet på Human Rights office. Det var kanske egentligen ganska onödigt och intetsägande för min del men jag tyckte ändå att det var kul att komma och se hur de andra jobbade. De fungerar i princip som gratisadvokater till folk som behöver hjälp. Någon berättade om ett fall de jobbade med där en kvinnas man hade misshandlat och våldtagit henne och barnen kontinuerligt under fler år till dess att han hamnade u fängelse. Nu skulle han dock frigivas och hotade då med att mörda kvinnan. Alltså det var på den nivåen deras fall låg. Helt sjukt. Många av de som jobbar på Human Rights har inte ens studerat juridik. Hur som helst, sedan tog jag tåget tillbaka till kontoret (utan några problem), lät Vash fixa min mobil och redogjorde för Rebecca hur det hade gått. När vi slutade vid 13 (som vi gör varje fredag) köpte jag, Kriti och Maryce varsin baguette innan vi satte oss på tåget in till stan. Därifrån tog vi sedan taxi med de andra från huset (+ Edvard) taxi till ett jättestort köpcenter en bit utanför Kapstaden.  Jag hade dock glömt mitt kort hemma så det blev inte någon direkt shopping för min del (förutom en gräslig keps som jag inte alls förstår vad jag ska ha till).  Under tiden vi strosade omkring startade ett massivt gräl som jag egentligen inte förstår ett dugg av.  Middag serveras kl 18 i Gails hus, men eftersom hon förbereder det i förväg och varken äter med oss eller äter det vi äter, trodde inte jag att det var en så stor grej. När vi då precis kommit till köpcentret insåg vi att det nog kunde bli tufft att ta oss hem till 18. Agnes skickade då iväg ett sms till Gail och berättade att vi eventuellt kunde bli en timme sena hem och om det var okej att vi bara värmde på maten lite. Personligen förstod jag inte ens varför Agnes tyckte att vi behövde fråga om det. Sedan tog det hus i helvete. Tydligen så har vi en lång lista över regler hemma som jag inte alls fått ta del av. Där står bland annat att middag serveras kl 18 och att det inte är tillåtet att värma upp någonting. Gail svarade Agnes med ett jätteargt sms för att sedan ringa upp henne och skälla ut henne efter noter och hota med att skicka hem henne. Agnes tog så illa vid sig att hon började gråta. När vi sedan kom hem var Gail arg som ett bi och efter en timmes utskällning (som mestadels riktades mot Agnes trots att vi sa att det bara var en slump att det var hon som skickade iväg smset) var jag så trött på henne att jag helt enkelt stängde av öronen. Tydligen så får vi inte värma på mat eftersom, ja jag vet inte, vi får inte använda några köksredskap eller laga någon mat själva (mer än bre mackor och hälla upp flingor. Alltså kan jag ju i princip bara slänga äggen och havregrynen jag köpt till gröt i soporna direkt). Vi får inte heller dricka alkohol i huset, trots att Gail dricker själv. Jag förstår också att hon inte vill ha några fester i huset men vi får alltså inte ens dricka ett glas vin till maten om vi velat. Listan över saker vi inte får göra var på riktigt bara löjligt lång och jag blev verkligen djupt besviken på hennes uppträde. Det blev ingen mat den kvällen.

 I lördags var vi uppe med tuppen! Solen strålade och vi tog tåget in till stan med Kriti och Jack vid 07.45. Där blev vi upphämtade med en minibuss och åkte först till Hout Bay där vi åkte en 45 min båttur ut till en liten ö som var helt dränkt av sälar. Tydligen så är vattnet så kallt där att hajar inte trivs, så sälarna kan götta sig i godans ro. Hur vackert som helst var där. Sedan hoppade vi på bussen igen och åkte till Boulders Bay där vi tittade på Sydafrikanska pingviner som tydligen är väldigt utrotningshotade. Efter att ha knäppt sisådär 1353 bilder av våra kostymklädda vänner åkte vi vidare mot Cape of Good Hopes. En bra bit innan blev vi avsläppta och cyklade först 5 km innan vi stannade för lunch. Sedan cyklade vi ytterligare en bit, typ 8 km, innan vi kom fram till Cape of Good Hopes. På vägen såg vi (eller jag, eftersom det blev att vi cyklade enskilt) fria strutsar! Läskiga! När vi lämnat av cyklarna väntade en 40-50 min hike bort till Cape Point. Vi såg både babianer (som speciellt vi tjejer tydligen skulle passa oss för eftersom de kunde vara ganska aggressiva och vanligtvis vände sig mot kvinnor då vi anses vara det svagare könet i apvärlden…), ödlor, en antilop-ish och ett djur som typ såg ut som Timon från Lejonkungen men tydligen var besläktad med elefanten (?). Utsikten vi möttes av under promenaden var absolut slående med de gröna slätterna, det klarblåa havet och de branta bergen. Trötta och nöjda vände vi sedan tillbaka till Cape Town där vi tog tåget hem och hann precis innanför dörren till 18 (wiho, middag!!). En lättnandes suck. Vi smugglade med oss två flaskor vin och efter att ha ätit och druckit superstarkt kaffe för att försöka hålla uppe energin, pinnade vi upp på ovanvåning och smygdrack vin ur våra muggar medan vi gjorde oss färdiga för party. Vid 22 kom Quintons (Projects Abroad typ personliga taxi) bror och hämtade upp oss och de andra från Human RIghts som också bor i vårt kvarter. Totalt blev vi nog 13 st vilket precis som jag trott skulle visa sig vara några för mycket för att kunna hålla sams. Hur som helst, först var vi på ett mysigt ställe och drack en drink, efter det gick vi till en takbar som drack superlyxiga cocktails för att till sist hamna på en nattklubb. Förutom priset som drinkar skiljer sig det en hel del från hemma. Den första baren vi var på var typ bara vita, den andra var tydligen en gaybar fick vi reda på och nattklubben var i princip bara svarta. Som både vit och tjej känner man sig verkligen objektifierad. Antingen som ett mål eller som något att se ner på. Det är svårt att förklara. Och sen vet jag inte om det är riktigt sant heller eftersom det var min första gång ute.

I söndags sov jag ut för första gången på, nå egentligen inte så länge, men det kändes fantastiskt välbehövligt. Efter en enorm frukost (Gail lät oss koka ägg!!!) åkte vi till Kirstenbosch Garden tillsammans med några från Human Rights. Vädret skulle vara strålande och att strosa omkring i parken kändes ursprungligen som en jättebra idé. När vi dessvärre kom fram hade solen gått och lagt sig och vädret blivit ganska dassigt. De andra var bakfulla och griniga och jag tycktes vara den enda som faktiskt uppskattade det. Jag har bestämt mig för att ge det en ny chans en solig dag med bra sällskap och en smarrig picknick! Efter att ha vandrat omkring en stund på måfå och fikat kom Quinton och hämade oss. Jag och mina housemates + Edvard (som har en fling med Maryce) åkte in till Waterfront där vi först gick en runda i ett stort köpcenter innan vi slog oss ner på en superfin restaurang precis i hamnen och åt gottemiddag (eftersom vi inte skulle hinna hem till 18).  För 140 R, vilket motsvarar typ 100 SEK fick jag en riktigt fin kycklingrätt och ett massivt glas vin. Billigt!!!! (Synd att Quinton inte håller samma prisklass, den gubben kommer ruinera mig. Faktumet att vi inte ”får” åka kollektivt efter 18 gör verkligen saker komplicerade.

06.30 ringde alarmet imorse och efter att ha duschat en snabbis och slängt i mig min kolhydratsbombade frukost tog jag, Maryce och Kriti tåget in till Cape Town där vi mötte upp med Kim. Från idag till onsdag är det en stor typ konferens/mässa här som heter ”Global Youth Peace Indaba” för att typ uppmärksamma bojkottandet av Sydafrika som värd för Nobels fredspris efter att regeringen vägrat ge Dalahi Lama ett visum för att medverka. Dagen bestod av inledningsvis ett öppningstal av Sydafrikas förra president FW de Klerk som regerade innan Nelson Mandela. Personligen hade jag, tillsammans med många andra verkade det som, haft föreställningen att de Klerk var den onda eftersom han representerade the National Party, alltså de vita. Vad som dock kom fram var att det faktiskt var de Klerk som banade väg för Mandela, införde val och jobbade för jämställdhet. Hans tal handlade huvudsakligen om ledarskap vilket var intressant och välskrivet. Sedan var det kaffe- och kakpause. Sedan lyssnade vi på en diskussion om bojkottning mellan fem professorer. Sedan var det ytterligare lite kaffe och kaka innan vi gick på en föreläsning om kärnvapen. Herre Gud vad hemskt. I princip så är det bara en tidsfråga innan hela jorden kommer utplånas. Professorn som talade brann verkligen för sin sak och jag tror inte att jag var ensam om att tyst bestämma mig för att bli aktivist och ägna mig på heltid åt att förebygga kärnvapentillverkningen. På frågan vad han tyckte om alla vapen som tar en massa liv i t.ex. gängbråk och om inte det borde prioriteras svarade han sa något i stil med ”Vi har massor med extremt viktiga problem så som jämställdhetsfrågor, rasism, gatuvåld etc. som måste prioriteras, men det är svårt att prioritera dem om vi inte existerar”. Så nu ska jag inte bli journalist längre utan antingen bli aktivist eller professor. Hehe. Skämt å sido men det var väldigt intressant. Sedan var det lunch som bestod av en rostmacka vitare än snö med ost, en chokladkaka, en banan, en chipspåse, mer kakor och typ läsk. Sockerrush sönder alltså! Det är verkligen svårt att försöka vara nyttig, när nyttig mat inte finns att tillgå… När vi kom tillbaka såg vi en film från Nelson Mandela Foundation om året innan det första valet 1994. Jag förstod inte riktigt allt för det var så fantastiskt många namn och partier att hålla reda på, men det jag definitivt uppfattade var att det är en väldigt sjuk värld vi lever i och vi ska vara så j*vla tacksamma rent ut sagt över förhållandena vi lever under där hemma. Egentligen hade jag kunnat skriva flera sidor om den här dagen och allt jag lärt mig men ärligt talat är jag alldeles för trött och måste nog sova på det innan jag kan komma med en resonabel jämförelse. Hur som helst har det varit en sjukt cool dag och trots att jag princip består av 99% socker för tillfället är jag ändå helt slut. (Jag kommer behöva dieta sä hårt när jag kommer hem alltså, ojojoj). Jag lovar att ge en mer utförlig beskrivning imorgon istället!!

Puss o kram       

HEJ!!

Onsdags var ganska galet. På gott och ont. Det var min första officiella dag på kontoret och efter att ha tagit tåget med de andra tjejerna väntade en introduktion med Rebecca, redaktören på Cape Cameleon. Det kändes verkligen superbra. Rebecca är i 45 årsåldern skulle jag tro och är väldigt vän. Hon kommer ursprungligen från England och talar på ett sätt så att man verkligen förstår (kanske något hon lärt sig efter att ha handskats med trögtalande volontärer fem år). Vi diskuterade vad som kunde vara relevant för mig att skriva och hur det fungerar på tidsgränser och så vidare. Vi verkar få fantastiskt stor frihet och i princip verkar jag få skriva om vad jag vill. Det är dock högst prioriterat  att det håller klass och när man anser sig färdig med en artikel skickar man in en ”first draft” till Rebeccas sekreterare Kim, som sedan läser, korrigerar och lämnar kommentarer på förbättringar. Sedan håller man på och skicka fram och tillbaka sådär tills de tycker att det är tillräckligt bra. Det räcker inte heller att man bara sitter på kontoret och skriver utan vi måste till varje artikel kontakta och intervjua någon relevant person och ta våra egna bilder. Varje vecka är även någon på redaktionen SMO (Social Media Operator) och är ansvarig för att Facebook, Twitter och något annat forum som jag aldrig hört talas om hålls uppdaterat.

Redaktionen består förutom Rebecca och Kim av Maryce (min housemate), Kriti (en indisk tjej), Cho (en japansk kille), Laura (italiensk) och Mélodie (fransyska). Jättetrevliga allihopa. Mitt första uppdrag blir att skriva om Operation Smile, som är en ideell organisation som finns över hela världen och hjälper barn som fötts med harmynt. Tydligen så ska Projects Abroad starta någon form av samarbete med dem och det är det jag ska skriva om. När Rebecca dock föreslog detta för mig sa hon bara att det hette ”Smile” och när man söker på det kommer både Operation Smile upp, men även the Smile Foundation och verkar på samma sätt fast enbart i Sydafrika. För min del verkade det ju mer logiskt att det var den organisationen jag skulle skriva om så det första jag gjorde var att läsa in mig på dem. Suck…

Efter vi slutat åkte jag, Maryce och Kriti (som bor ett kvarter från oss) hem för att lämna av våra datorer, hämta lite kläder innan vi skulle till Lions Head. En ny tjej från Tyskland hade flyttat in så vi bjöd med henne också men hon var för trött. På väg tillbaka till tågstationen, för att åka in till Kapstadens centrum, hände något lite olyckligt. Jag och Maryce gick i tunneln under rälsen för att komma till andra sidan stationen då plötsligt en man som är påtagligt påverkad rycker tag i mig. Han drar mig i tröjkragen och skriker något. Jag blev helt paralyserad medan Maryce började skrika på franska åt honom. Plötsligt släppte han och vi sprang iväg. Uppe från tunneln insåg jag att han ryckt i sönder mitt guldhalsband och tagit mitt guldhjärta med ”Lisa” på. Vi berättade för en kvinnlig vakt som stod uppe vid spåret och jag fick skriva mitt namn på en papperslapp hon hade i fickan. Hon talade Xhosa och jag är inte riktigt säker på att hon faktiskt förstod vad vi berättade. Det enda som faktiskt verkade intressera henne var att överfallaren varit en vit man, något som är ovanligt i här eftersom vi bor i ett svart/coloured område. Mitt i allt kom Kriti och förstod såklart ingenting. Hur som helst, jag mår i alla fall bra och har inte fått några direkt ”men”.  Allt andra tycker dock jättesynd om mig hehe. Sedan tog vi tåget in till Kapstaden där kaoset fortsatte. Vi var 30 min sena till samlingen eftersom vi missat vårt egentliga tåg. Det verkade dock inte ha gjort så mycket för när vi klev av möttes vi av en helt uppstissad Mitchek (en kille som jobbar på kontoret och ansvarade för utflykten). Tydligen hade han beställt två minibussar för oss 25 som skulle med. När de skulle bli uppplockade hade bussarna stannat på en gata som tydligen tillhörde ett annat gäng och det hade blivit värsta bråket och killarna som ”ägde” gatan vägrade låta Mitchek och de andra att åka med minibussarna. Ja herre gud, jag förstod inte riktigt själv men det hade i alla fall slutat med att någon hade fått betala killarna bara för att få gå där ifrån. Efter det åkte vi upp till foten av Lion’s Head. Vad jag hade förklarat för mig var det en timmes promenad upp till toppen och en timme ner. Jag hade på mig mina kontorskläder, skinnjacka men lyckligtvis bytt till gympaskor. På grund av vår påtagliga försening skyndade vi på lite. Det slog mig ganska snabbt att det nog inte bara var en vanlig promenad. Redan från början sluttade det ganska bra och svetten började snabbt pärla sig i pannan. Solen sken och utsikten var helt fantastisk. Plötsligt slutade grusvägen och gick över till att enbart vara stora stenar och klippor vi fick hoppa, klättra och balansera emellan. På sina ställen var det riktig klättring med enbart några kedjor fastspikade i berget som man fick använda för att häva sig upp. Sedan kom det stegar och liksom hakar och ju högre upp vi kom desto mer började jag ifrågasätta om detta verkligen var en bra idé. Vi detta laget hade jag tappat bort mina housemates och jag vandrade med en amerikansk och en norsk kille med rätt bra tempo. Mitt i allt flås och svett började det regna och de sandiga klipporna blev påtagligt hala. Till slut, efter vad som kändes som en evighet (eller vandringen till Mordor) nådde vi toppen och regnet upphörde. Då visade det sig att vi var först upp! Utsikten var slående och i några minuter stod jag bara och njöt av utsikten. Sedan kom en efter en uppstånkandes. Vi tog några coola foton, såg typ solnedgången (något dold under några moln) och sedan började i alla fall jag frysa ganska ordentligt. Från att först ha svettats, sedan bli blöt av regnet och nu blåsten på toppen. Hu. Dessutom fasade jag något fruktansvärt hur vi egentligen skulle kunna komma ner. Anledningen att Lions Heads utflykten tog form just den dagen var pga av fullmånen som är känd för att vara fantastiskt uppe från toppen. En stund innan den steg valde dock jag, Phoebe och Jack (en engelsk kille) att börja klättringen nedför. Det gick oväntat bra. Vi enades om att svälja vår stolthet och att det bitvis var mer än okej att kasa på rumpan (vilken tur att man hade så bra kläder…). Efter bara en liten stund blev det dock väldigt mörkt men med hjälp från mobillampan och en strålande fullmåne gick det bra. På vägen ner mötte vi massor med människor på väg upp. Måste ju vara helt livsfarligt tänkte jag men sa inget…

När vi äntligen var nere hade klockan hunnit bli 20.30 (vi åkte hemifrån vid 16.30) och vi fick vänta en bra stund taxin. Sedan åkte vi som bor i Heathfield tillsammans och köpte indisk take away och begav oss sedan hemåt. Sällan har jag sett tröttare tjejer! Stackars Agnes, den holländska tjejen, som anser att den 8 min långa promenaden hemifrån till tåget är träning, var helt förstörd.

Jag sov gott den natten!

Igår var nog min första ”vanliga” dag. Alla på redaktionen hade uppdrag på olika håll på framåt förmiddagen var det bara jag kvar. Det var på ett sätt ganska skönt. Jag läste och läste och läste om Operation Smile men visste inte riktigt vad jag skulle börja (det vet jag fortfarande inte) så trots att det borde varit ett guldläge att vara riktigt effektiv blev jag precis tvärt om. När vi slutat gick jag och köpte en ny mobil eftersom min iPhone inte vill fungera.  Sedan åkte vi hem, åt middag och pratade jättelänge. Det är främst jag, Maryce och Phoebe som traggar eftersom de andras engelska inte är så bra. Vi diskuterade feminism och det var ganska intressant faktiskt. Sedan åkte Marcye iväg på någon kulturfestival medan vi andra valde att ta det lugnt framför en film.

Idag är det fredag!!! Wiho! Jag sitter för tillfället på Human Rights office där de snart ska ha ett möte om veckan som gått där de diskuterar pågående fall och så vidare. Mitt jobb är typ att ta lite anteckningar och senare berättade på redaktionen vad de sysslar med. Jag är mest glad över att få komma ut… Dock är jag lite nervös för att ta tåget själv tillbaka själv efteråt. Min nya mobil fungerar inte heller (AH vad jag anskyr teknik) så om jag tappar bort mig kan det ju bli lite jobbigt. Men det ska jag ju såklart inte. Hehe… Idag slutar vi vid 13 så efter det tror jag att vi ska åka in till centrum och kolla in något köpcenter. Jag har ingen riktig koll, jag hänger mest på. Imorgon ska vi på den där heldagsutflykten, det ska bli himla spännande!

Trevig helg där hemma! Kram

 

 

Men HEJ kära följare! 

Ja och så rann ytterligare några dagar förbi utan att man knappt hann reagera. Eller? Kanske är det tvärt om. 

Att lämna Byron Bay och samarithuset blev ingen gråtfest, utan gick mig relativt obemärkt förbi. Faktiskt. Fast jag skrev ett litet brev till Dave för påminna honom att "stay on track". Sista dagarna började han flumma iväg rejält men påstod bland annat att människan inte alls behöver mat eller vatten för att överleva, utan att dess effekt är att jämföra med alkohol. Alltså något vi enbart förtär för att vi vill socialisera och för att det är gott. Jag försökte med min allra mest pedagogiska röst att "Nej Dave, precis som bilen behöver vi bensin för att orka köra på."

Då sa Dave att han hade läst på internet att det finns ett folkslag som enbart lever på att svälja luft. Då fick jag dra hela källkritikssnacket också. Jag kanske skulle satsa på den här lärargrejen? I alla fall, i måndags morgon satte jag mig på bussen mot Noosa. Redan vid påstigning började jag snacka med en engelsk kille som precis som jag skulle köra två dagar i Noosa och sedan vidare upp mot Fraser Island. Det var lite skönt att veta. Efter bara några minuter på bussen började jag emellertid känna mig dålig och utan att direkt tänka tog jag två tabletter från innerfacket i väskan. Direkt efter jag svalt insåg jag att jag råkat mixa en dagstablett med en nattablett av medicinen jag fick utskriven i Melbourne. Den där som har som bieffekt att man blir dåsig. Resultatet av att blanda de båda blev att jag blev väldigt groggy. Något som inte är jättekul att svara på ett proppfull, skumpig och svinvarm buss. Väl framme i Noosa stod det en shuttlebuss och väntade på oss som hade bokat in oss på Dolphins. Hostelet låg några kilometer från huvudstranden men bara tre minuters promenad från Sunshine Beach, lös i rosa och hade hängmattor och Buddahstatyer lite överallt. Jag bodde i ett litet, halvsunkigt rum tillsammans med tre tyska killar. Mataffärerna låg borta i centrum så efter att jag lämnat av nia grejer tog vi shuttlen tillbaka för att handla lite kvällsmat. Inne på Coles blev jag riktigt illamående och plockade på mig lite yoghurt och muslibarer innan jag med halvgrönt ansikte återvände till bussen. Tillbaka på hostelet klättrade jag genast upp i min säng och la mig för att vila. Någon av mina roomies snappade upp jag nog inte mådde toppen och hade en av receptionisterna till att hämta ett täcke till mig fastän de hade stängt för kvällen. Receptionisten erbjöd mig te och medicin och var verkligen jättesnäll. Jag åt lite yoghurt och innan klockan hunnit slå 21 sov jag som en sten. 

Nästa morgon vaknade jag inte förrän vid 10 och kände mig betydligt mycket bättre. Solen sken så jag tog på mig bikinin och lånade en bodyboard och gick ned till stranden. Stranden var enorm och vi var nog inte mer än 10-15 stycken som delade på den. Oväntat. Vågorna var helt enorma och det var med en viss fasa jag gick i med min bräda. Jäklar vad det blev åka av! Så pass mycket att jag gång, på gång, på gång tappade min bikini och efter inte allt för länge hade jag tröttnat på att visa rumpan för stackarna som stod och bevittnade mig i vattenbrynet. På eftermiddagen molnade det igen lite grann så låg jag bara upp och läste innan jag tog en promenad för att kolla in området. Synnerligen vackert! Och synnerligen många vrållyxiga hus. Alltid roligt att gå runt och spana på hus tycker jag. Sedan tog jag shutteln tillbaka till stan och köpte lite kvällsmat. Nu när jag är ensam igen är det back to basic och det blev något så kulinariskt som ägg i wrap. Usch. Tillbaka på kvällen träffade jag två Stockholmskillar som jag satt och snackade med ett tag innan jag drog mig tillbaka. 

I onsdags bestämde jag mig för att det var dags att göra något lite turistigt så efter frukost tog jag på gympapjuxen och från Sunshine Beach, genom nationalparken och Main Beach. Det var en himla fin promenad och jag hade sådan himla tur med vädret. Egentligen skulle det regna och ha sig men jag slapp allt det. Det enda jag fick stå ut med var lite djungeleld och sand mellan tårna. I centrum tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av en glass och efter att jag lite för glupskt slängt i mig den köpte jag vin och snacks inför Fraser Island (jag ringde nämligen för att reconfirma att jag skulle med på touren på morgonen och då la kvinnan i telefonen väldigt stor tyngd vid hur viktigt det var att inte glömma drickan - något jag knappt tänkt på). Sedan återvände jag till hostelet, fräschade, gjorde lunch och läste innan det var dags för att sätta på mig nästa buss upp till Rainbow Beach. På bussen träffade jag James, engelskmannen, som hade bott på ett annat hostel under tiden i Noosa. Vid 19 var vi framme i något som vars storlek jag hade noll uppfattning om eftersom solen sedan länge gått ned. Som får skyfflades vi, tillsammans med 50 andra backpackers, ut på gatan och innan vi visste ordet av det var bussen borta igen. Jag hängde på James bort till ett hostel som hette Dingos som jag hade fått för mig att jag skulle bo på eftersom vi båda bokat vår resa hos samma byrå i Byron. Efter att ha stått i kö i typ 20 minuter fick jag klart för mig att jag inte alls skulle bo där - oups. Bara lite pinsamt. Så jag virrade ut på gatan igen och in på nästa hostel. Där hade de tydligen väntat på mig en stund för receptionen var stängd och en kille i baren kom och checkade in mig. Det stod ganska snabbt klart för mig att Rainbow Beach nog endast används i ett syfte och det är som samlingsställe för alla som ska ut till Fraser Island. Hostelet bestod enbart av folk som antingen precis kommit tillbaka från sin tour eller vi som skulle åka nästa morgon. Det var ganska skönt för alla var liksom i samma båt och inga direka grupperingar hade ännu uppstått. Jag käkade lite kvällsmat och packade om mina väskor eftersom vi inte fick ta med oss hela ryggsäcken ut på ön. Sedan satt jag och snackade med människor innan det var dags att dra sig mot bingen. 

06.14 var jag uppe torsdag morgon för att käka frulle, checka ut och titta på instruktionsvideon som jag missat kvällen innan. 07.30-08 var det tänkt att vi skulle dra och jag blev bara jättestressad av tanken på att 120 personer satt och väntade på att jag skulle se klart en jäkla video, för att faktiskt kunna fokusera på vad den handlade om. När den äntligen var klar sprang jag bort till parkeringsplatsen där alla andra var. Där var det fullt kaos och klockan hann bli nästan 10 innan vi rullade iväg. Bilen som jag åkte i bestod av två skotska tjejer, två irländska killar, ett tyskt par och deras kompisar. Ska jag vara ärlig ville jag nästan gråta när jag såg min grupp, inte riktigt de personer jag i vanliga fall brukar hänga med om man säger så… Bilen var fyrhjulsdriven manuell version större och tanken var från början att vi alla i bilen skulle få köra en etapp var. Den ena skotska tjejen, Lisa, var först ut och efter bara några minuter efter att vi rullat av färjan på stranden körde vi fast. Detta samtidigt som himlen valde att inte bara öppna sig utan fullständigt vända sig ut och in. 15 sekunders puttande och vi var d-y-n-g-s-u-r-a. Mina fina, nya Vans var sig inte lika och håret låg som i våta testar på huvudet. Vi var totalt 12 bilar uppdelade i tre grupper med vars en ledare. Första stopp blev lunch vid något rastställe, som tack gode Gud hade tak vi kunde skyla under. Jag var inte med när vår bil hämtade vår matranson men jag misstänker nästan att det var killarna som stått för den delen. Vår lunchlåda, som skulle räcka för åtta personer i tre dagar bestod av ett salladshuvud, två gurkor, fem tomater, tio cl "majonäs", ett brödpaket med mackor vitare än snö, ett paket skinka och ett paket rostbiff. Jag ville nästan gråta. Det blev en fattig macka var innan vi var tillbaka i bilarna (vilken tur att jag misstänkt att maten skulle vara knaper och tagit med mig rejält med eget gotte). Stackars Lisa varken fick eller ville köra mer. Nästa anhalt var campingområdet där vi lassade av våra väskor. Jag delade tält med Hollie och Lisa. Sedan åkte vi till, ja nu kommer jag givetvis inte ihåg namnet men det kan jag säkert googla fram till er senare, till någon sjö som var en halvtimmes promenad igenom sandskogen bort. Åter igen hade vi tur och under vårt stopp hade vi uppehåll och till och med några solglimtar. Sjön var faktiskt ganska fräck. Efter att ha snubblat fram mellan träden en bra stund kom vi fram till vad som såg ut som en liten öken och sanddynorna var enorma. Och så, mitt i allt, en liten sjö med massa kattfiskar simmandes längst kanten. Jag hade dessvärre fått nog av vatten för dagen och avstod bad. Sedan åkte vi tillbaka till campet. Då var klockan knappt 16 och eftersom vädret var som det var fanns det i ärlighetens namn inte mycket att göra. Förutom att dricka vin, det vill säga. Tyskarna stod för kvällens matlagning och någon timme senare satt vi alla och avnjöt stirfried rice på smutsiga plåttallrikar och drack goon i kaffekoppar. Fancy. Vi var ett stort gäng som gjorde massa drinklekar och skrattade massor. På campet fanns det, förutom en himla massa tält och en matsal, även en mininattklubb bestående av ett dansgolv och en högtalare. Där spenderade jag största delen av kvällen. Oj, vad roligt jag hade! 

Morgonen efter vaknar jag upp av att Hollie snarkar som en liten gris. Kroppen värker av att ha sovit rätt på marken och jag upptäcker att vi inte bara glömt dra igen myggnätet - vi var inte stängt tältet över huvud taget (något de varmt rekommenderat oss att göra om vi inte vill ha besök av spindlar, ormar eller andra läskigheter). Min väska hade ett stort hål mitt i locket och min chokladkaka på insidan hade fått tydligt besök. Jag ville tro att en dingo hade varit inne i tältet,, men tydligen var det någon form av råtta. Inte lika coolt…  Irländarna fixade scrambled eggs med lök till frukost och det var ungefär lika äckligt som det låter. Alltså inga kryddor, inga toast (eller jo, det låg några snömackor på under men de tillförde föga) och inga grönsaker. När gruppen efter lite om och men äntligen var fit for fight märkte vi att en saknades. Den tyska kompisen, aka tredje hjulet, hade bestämt sig för att åka hem. Något vi alla, inklusive tyskarna, tyckte var jätteskönt så hon ungefär bidragit med ett enda ord och noll leenden under gårdagen. Vi åkte först vi till Champagne Pools, som består av klippliknande stenar som liksom skapat som en liten pool där vågorna dundrar in och gör så att det bubblar och om man är tillräckligt berusad kan man säkert få för sig att det påminner om champagne. Det blev ett snabbt bad som jag egentligen inte tror någon av oss direkt njöt av då vinden tjöt och blåste lite kallt. Solen tittade fram då och då. Sedan åkte vi till någon utkiksplats som jag inte heller kommer ihåg namnet på men som var enastående vacker. Åter igen hade vi uppehåll och sol. Det går ju egentligen inte att förklara såhär utan ni får vänta på att bilderna kommer upp så kanske ni förstår lite bättre. Efter detta ände vi tillbaka till campet för lunch, aka en wrap bestående av en skinkbit, en rostbiffsbit, en gurkbit och lite tomat (salladen var ju slut vid det här laget). Alltså jag förstår inte hur svårt det kan vara att göra en meny för ett sånt här event? Jag menar de gör den här touren i princip var eviga dag, märker de inte att maten inte räcker?? Snålerier. Efter maten åkte vi till Hangover Creek (nej så hette det inte egentligen men vår guide Brendan kallade det för det av någon anledning) och gjorde det som jag tyckte var roligast med hela trippen. Man gick liksom på en gång ovanför marken in i skogen några hundra meter. Så slutade gången tvärt och man fick hoppa ned i forsen/bäcken som rann under och flyta hela vägen tillbaka. Det var bergsvatten och jätteklart och Brendan visade oss sitt berömda sexy-salmon-swim som jag hysteriskt roligt. När vi kom upp igen började det precis regna igen och man blev nedkyld ganska omedelbart. På vägen tillbaka körde vi förbi det kända skeppsvraket som ligger vid stranden och har gjort det i typ 70 år nu. Egentligen ska man stanna där och ta massa gruppfoton men det var ingen, som ni säkert förstår, direkt sugen på… När vi kom tillbaka till campet var jag helt slut, det fanns liksom ingen energi kvar överhuvudtaget. Jag tog en powernap medan de andra började på vinet. Kvällsmaten stod jag och Lisa för (med en viss hjälp från tyskarna) och det blev potatismos med köttbit, stekt lök (vi hade nämligen fått ca 15 lökar per bil) och en sallad. Sedan satt vi i samlad trupp och gjorde olika lekar och hade allmänt jäkligt trevligt. Vid det här laget började vår bil "bonda" på riktigt. Efter lite dans satte vi oss runt brasan som brann utanför köket och berättade spökhistorier. Jag försökte dra Svarta Damen. Låt säga att det är liiiite svårare att berätta spökisar på engelska…. (och man egentligen inte kommer ihåg hur storyn gick.)

Igår väckte Brendan oss vid 7,30 och på relativt ostabila fötter avnjöt vi frukost i form av torra cornflakes (då vi inte hade någon mjölk) och snömackor med peanutbutter och sylt (smör ingick inte heller i vår frukostbag). Ganska otillfredsställda, städade vi vårt camp, packade ihop och knökade in oss i bilen. Sedan gjorde vi en ganska lång körning, upp i skogen och minst sagt knaggliga stigar till en sjö som heter Lake McKenzie som känd för att ha så rent vatten att du kan dricka den och sand som påminner om kristaller och kan användas till att polera allt från smycken till tänder med. Det var fräckt. Tyvärr gömde sig solen och på bilderna ser man inte hur fantastiskt blått vattnet är. Sedan vände vi tillbaka igen. I vår bil var det allsång och efter tre dagar tillsammans kommer det fram att Patrick, ena irländaren, sjunger som en Gud. Då skäms man lite för att man skrålat så… Go stämning hade vi iallafall. Sedan var det lunchstopp men vid det här laget hade vi inget mer än några lökar, en halv fruktkaka och några kex kvar så vi köpte paj på det lilla bageriet vid raststället. Efter detta var det dags att vända tillbaka mot färjan. Himlen hade åter igen öppnat sig och det var min tur att köra. Jag stod över. 1, min skor var fortfarande dyngsura så jag skulle fått köra barfota - no no no. 2, efter att ha sett paniken i samtliga av de andra ögon när hjulen börjat spinna i sanden så kände jag att min första biltur på åtta månader nog iiiiinte skulle vara här med full bil. Lite fegt och lite förståndigt, försöker jag intala mig. Så vi körde tillbaka till hostelet på Rainbow Beach. På vägen såg vi en gigantisk sköldpadda som var delad på mitten av en haj. Vid 15-16 var vi tillbaka och kön till duschen formades direkt. Vi tog en liten siesta och gick sedan ut och åt middag på ett café en bit bort. Aldrig i mitt liv har väl fish and chips smakat så bra. Sedan började festen, åter igen. Med tanke på att min väckarklocka stod på 06 tog jag det ganska lugnt och förståndigt. Men även denna kväll hade jag otroligt trevligt, vilka goa människor jag hamnade med vill jag lova! Brendan var lite trubadur och spelade massa önskelåtar och allsången var ett faktum. 

Imorse var jag nog mer död än levande när jag packade ihop mina saker och trippade ut från rummet. Jag lämnade en liten lapp till de andra eftersom jag inte fick chans att säga hejdå på riktigt. Sedan satte jag mig på bussen till Brisbane. Och här är jag nu, på något hostel som mer påminner om en labyrint. De var det enda hostelet som hade fritt internet men efter att ha suttit och skrivit här i nästan tre timmar har jag fortfarande ingen signal. Får väl se om jag ens får upp det här inlägget. Suck. Lätt huvudvärk. Kan även bero på att dagens kost bestått av två torra frallor till frukost, en halv liter jordgubbsmjölk till färdkost och sedan ett hamburgarbröd (i snömackeklass) med två ägg i till lunch. Om man kanske skulle asa sig till någon affär och köpa något redigt… 

Imorgon är min sista dag i Australien!!!! Herre Gud vad konstigt. Och skönt. Jag känner mig faktiskt väldigt färdig. Då måste jag iallafall skriva ut mina flygbiljetter och växla pengar för på tisdag morgon lyfter planet till Bali. Oj, vad kul!