lisaxelsson.blogg.se

Hejsan!

 

Först och främst - grattis i efterskott farmor. Hoppas du hade en bra dag igår och att du fick många fina gratulationer.

Det har varit en händelserik vecka och jag är försiktigt optimistisk inför mina sista tio dagar i Ghana.

I torsdags hade jag utan tvekan min mest händelserika dag på Graphic. Egentligen skulle jag på ett uppdrag med Dominice men på grund av diverse missförstånd hängde jag istället med en tjej som heter Ohenewaa på ett 60-årsfirande på en kristen privatskola. Vi har pratat en del innan och jag tror hon tycker om mig, även om vi egentligen bara pratar om henne (kanske är det därför hon gillar mig). På skolan träffade Simone och hennes journalistkollega (eller snarare – hennes kollega hittade mig och tog för givet att vi måste känna varandra eftersom vi var de enda vita på plats). Nyhetsmässigt var det kanske ganska ointressant, det var typ åtta olika lärare och gamla studenter som höll tal om hur fantastisk och välsignad skolan var, och sedan fick vi en torr kycklingklubba, en stenhård köttpaj och ett kuvert med pengar för att vi skulle skriva något bra om skolan. Tydligen får journalisterna nästan alltid små mutor av värdarna till eventen för att stoppa i fickan. Ohenewaa erbjöd mig hälften men jag avböjde bestämt (vi snackar om typ 20 kr), då tyckte om plötsligt ännu mer om mig. När vi kom tillbaka till redaktionen satte vi oss och skrev artikeln tillsammans och jag fick välja vinkel och citat. Här ställer journalisterna aldrig några frågor efter presskonferenserna utan alla får ett kompendium med alla tal samlade och så citerar man bara ut det häftet istället. När man skriver om något så okontroversiellt som vi gjorde är det kanske strunt samma, men på det stora hela är det ju väldigt problematiskt och oroväckande för nyhetsrapporteringen. När vi var nästan klara ropade plötsligt kvinnan som är ansvarig för feature-artiklarna på mig argt och undrade vart bilderna var. Jag förstod ingenting. ”MENAR DU ATT JAG LÄST DEN HÄR I ONÖDAN?!” röt hon och viftade upprört med min artikel om poeten. Jag ursäkta mig så gott jag kunde och sa att jag hade bilderna på min dator men att jag inte visste vart bilderna skulle. Hon bara rullade med ögonen mot mig. Hur som helst – efter många om och men lyckades jag skicka bilderna till någon kille som jobbar med layouts och plötsligt insåg jag att min artikel faktiskt skulle bli publicerad. Då gjorde det plötsligt inte längre något att hon tyckte jag var dum i huvudet. Efter jobbet mötte jag upp med Nickie och käkade middag på någon halvfancy restaurang. Vi bestämde att vi skulle åka till ett ställe som heter Big Ada på en liten lyxweekend till helgen (eller det är lyx för mig åtminstone). Det kändes skönt att få några av mina lediga dagar uppstyrda i alla fall.

I fredags var kontoret helt dött och jag spenderade förmiddagen med att leta hotell inför mina lediga dagar. Det gick ganska dåligt, jag tror jag överskattade Ghanas utbud av boenden innan jag kom hit. Jag lyckades hitta boende tisdag till fredag på ett gästhus i centrala Accra (tänker att jag dedikerar de dagarna till att skriva hemtenta, tror jag kommer ha svårt att hitta pluggmotivation om jag bor alldeles intill stranden…) men vart jag ska ta vägen söndag till tordag nästa vecka är oklart. Hittills har jag inte hittat ett enda ställe som är nära vatten och har restaurang och internet för mindre än 900 kr/natten vilket inte går hand i hand med min budget. Suuuckkkk. Hatar att googla runt i oändligheter!  Nåväl, vid 12 kände jag att jag hade fått nog och bestämde mig för att packa ihop och möta upp Simone och Tom för att besöka James Town. I samma stund kommer Dominice in på redaktionen och säger att vi ska göra något. När vi kom ut på gatan sa han att vi skulle fråga några människor hur de klarade sig igenom januari efter decembers alla utgifter. Vi gick till Graphics egen vårdklinik (verkligen en bra representation av folket) och frågade tre personer där. Eller, jag frågade och Dominice satt och pillade på sin telefon. Ingen verkade riktigt vilja prata med mig och när vi skulle gå frågade dem vad jag hade att ge dem. Det tog mig några sekunder innan jag förstod att de menade pengar. Väldigt olustigt. På vägen tillbaka till redaktionen fortsatte Dominice sitt eviga tragg. Åh, alltså denna människa gör mig helt galen! Det är så uppenbart att han är en mytoman och självupptagen så det är sorligt. När vi kom tillbaka satte vi oss och skrev vars en text. När jag fick läsa vad han skrivit handlade det om något helt annat än vad jag uppfattat och våra artiklar hade ingenting med varandra att göra. Jag var trött och ledsen och sa att jag inte ville vara med på artikeln och att jag inte kunde bidra med något (jag sa även indirekt att nej jag inte var intresserad av att vara hans flickvän och att jag inte planerade att besöka Ghana igen på väldigt lång tid). Då blev han sur och började prata om att mina tatueringar var betydelselösa och att jag inte gjorde något vettigt med min tid här. Jag var så arg att jag nästan började gråta i taxin hem. När jag kom hem hängde jag med Tom på en löptur längs strandkanten. Efter det hade jag lugnat mig litegrann. På kvällen kom de andra volontärerna hem till oss på spelkväll och lite fördrinkar. Sedan åkte vi till Purple Pub (i baren kan man köpa jättebillig alkohol och kokta ägg, en kombination som jag har svårt att se skulle slå stort hemma…). Senare åkte vi till en nattklubb med AC, sjung hallelujah! En väldigt kul kväll måste jag säga.

Knappt fyra timmar efter att jag kommit hem ringde väckarklockan. Jag visste knappt vilken planet jag var på. Simone och jag mötte upp med några av de andra volontärerna (som inte varit ute kvällen innan) och tog gemensamt ett trotro (utan AC…) till ett vattenfall drygt tre timmar bort. Simone kräktes två gånger (först en gång i en påse som sprack så det skvätte kräk i hela bilen och sedan ut genom fönstret så det stänkte i mitt ansikte – låt säga att jag inte var allt för imponerad av henne just då). När vi äntligen kom fram visade sig att den enda vattenfallet hade torkat ut och det andra var bara ett litet fjuttfall. Efter att vi tagit några pliktskyldiga bilder, ätit medtagen lunch och badat en snabbis åkte vi hem igen. Egentligen ville jag bara lägga mig i sängen och dö men eftersom det var både Tom och Claires sista kväll tog jag mig samman. Claire är inte längre med Projects Abroad utan har ett eget rum i ett hus och har träffat en kille från Ghana som lovade att han skulle laga middag till oss. När vi kom dit visade det sig att hon varken hade stolar, bord, bestick eller belysning utan vi fick sätta oss på marken utanför huset och vänta på maten. Efter en stund fick jag och Simone en soppskål som vi skulle dela som innehöll fisk, kyckling, biff, sniglar och två risbollar som skulle förtäras med händerna (hade jag sett hur maten såg ut samt inte varit så hungrig att jag magen skrek hade jag definitivt avstått). Men vi gav det i alla fall ett försök. Det var som att någon satte eld i munnen på en och båda skrek efter dricka. Simone sträckte sig efter en colaflaska och tog en klunk och sträckte över till mig. Så fort jag fick in vätskan i munnen kände jag att det här absolut inte var cocacola. Jag sprang in i ”badrummet” och spottade i handfatet. Då såg jag att min saliv och mina händer var helt blå. Jag skrev på Simone som kom inrusande med de andra hack i häl. Det visade sig att vi hade druckit grannens tvättmedel och vi var utan överdrift heeelt blåa. Jag spottade och gurglade och fräste men mina tänder förblev som stora blåbär. Då fick jag lite panik, fatta att få tänderna missfärgade i Ghana av alla ställen?! Tack gode gud så lät Claire mig låna hennes tandborste och efter fem minuters frenetiskt borstande började färgen försvinna. Tunga, läppar och händer förblev dock blåa resten av kvällen. För andra gången den dagen var jag på bristningsgränsen med Simone… Efter middagen åkte vi en stund till Purple Pub innan jag och mina trötta roomies vände hemåt.

Igår var tanken att vi skulle åka till stranden men tanken att sätta sig på en trotro flera timmar fick det att vända sig i mig. Istället åkte jag, Simone och Kwasuki (eller hur han nu kan tänkas stava sitt namn) till en resort en bit bort och betalade 100 kr för att få tillgång till poolen. Fruktansvärt skönt att få komma bort från allt oljud och smuts. Efter några välspenderade timmar med sol, bad och lite glass (som tog drygt 35 minuter att få ut efter beställning) tog vi taxi till en sportbar och tittade på när Ghana mötte Kongo i kvartsfinalen i Afrikanska Mästerskapen. Sedan åkte vi hem och hade sista middagen med Tom innan han blev upplockad för att åka till flygplatsen. Lite ledsamt.

Idag följde jag med Timothy till ett lyxhotell där Microsoft skulle hålla i någon workshop. På vägen dit var han mycket snackigare än vanligt och berättade lite om sig själv. Tydligen kommer han från den norra regionen (något som jag räknat ut eftersom han har ett stort ärr över högra kinden som tydligen är en klangrej där upp. När bebisen föds lägger man ett bananskal över ansiktet och skär med ett rakblad igenom. Beroende på klan skär man olika ärr. Så sjukt). Hur som helst, tydligen har hans pappa sju fruar och minst 42 barn. Timothy var hans mammas åttonde barn och när han var liten gav de bort honom till en faster. Fastern hade inte råd att låta honom gå i skolan men han brukade smyga förbi skolgården som liten och tillslut hade en lärare tvingat hans faster att sätta honom i skolan eftersom han var så duktig. När Timothy har typ 13 år dog fastern och han var tvungen att klara sig själv. På något vis lyckades han när han tillslut ta sig till Accra men hade inga pengar så sina första år här bodde han i en hydda i slummen med sju främlingar. Under tiden jobbade han på Graphic (utan betalning, sju dagar i veckan) och pluggade kommunikation. Nu tjänar han 20 kr per artikel han skriver, pluggar en master i kommunikation, har en skrivskola för barn i slummen och hoppas kunna starta ett magasin för dem. Alltså man kan ju knappt ta det till sig. När vi var klara på presskonferensen och skulle åka hem fick vi 40kr var. Jag sa att jag inte ville ha pengarna utan gav dem till honom och då blev han nästan tårögd. Sedan skrev han artikeln men insisterade på att sätta mitt namn på den ändå…

Nu ska jag runda av för att åka hem och börja packa! Spännande, skönt och litelite nojigt. 

Hoppas ni får en bra vecka!! Puss och kram.