BILDER (skulle det ha varit)
Kategori: Allmänt
Hej alla där hemma!
Nu ger jag upp. Det går bara inte! Internet vill inte att ni ska se mina bilder, tyvärr. Efter att ha laddat ned en massvis olika program för att kunna göra om bilderna till mindre, collages, what ever, sitter jag nu precis lika ickeframgångsrik som innan. Skit med. Ni får helt enkelt vänta ännu några dagar. Eller i värsta fall tills jag kommer hem, vilket inte är alls långt borta nu.
I måndags körde jag moped. Yes, ni läste rätt! JAG körde moped. I Indonesien. På vänster sida. Och både jag och min medpassagerare lever. Oväntat va?
Vi hyrde två par moppar i söndags för att köra till en strand två killar på hotellet hade tipsat om. Det var spännande och helläskigt och underbart att sitta där bak medan Arpine tog oss två fram i svinlande fart. Eller, enligt Martin (en av killarna) var vi bland det långsammaste han erfarat men personligen tyckte jag det gick undan. Hur som helst, efter frukost (bananpannkaka med sirap i vanlig ordning) åkte vi då efter killarna till den här stranden som låg cirkus 30 min iväg. Tanken var från början att vi skulle surfa men vågorna lös med sin frånvaro. Istället blev det sol och bad och glass och grillad majskolv. Havet lysste klarblått och på stranden luktade det av den rökta, nyfångade fisken. Sedan tänkte vi åka till ett vattenfall men tappade hoppet när det visade sig att Martin och Berk (oklar stavning) hade andra planer i tanke. Så vi drog hem, slappade lite och satte oss sedan på mopparna igen. Denna gången begav vi oss ut utan någon direkt plan men slutade upp på en restaurang på en bergstopp som vätte ut över havet och djungeln. Där drack vi juice/milkshake/öl och lyssnade på ett liveband som gjorde upp egna texter på engelska covers. På kvällen hamnade vi på en lokal pub med en massa dansande, galna balineskillar och en del aussies. Där firade vi Linn som fyllde 22 år dagen där på.
I måndags var det alltså, som ni läste ovan, min tur att sitta bakom styret. Jag tyckte det var en omåttligt dum idé, men de andra låg på. Vi hade bestämt oss för att åka till ett vattenfall som det varit en himla massa tragg om, men som ingen tycktes veta vart det egentligen låg. Det första som händer är att jag håller på att gasa rätt in i ett litet gatustånd. Arpine blev likblek i ansiktet, men vid detta laget hade de andra redan gasat iväg så det var bara för henne att hoppa upp där bak. Men det gickk bra - faktiskt. Det gick bra fram till dess att vi kom fram till en "motorväg", bytte chaufför, körde ytterligare någon timme och sedan insåg att vi var komplett lost. Vi stannade person efter person, sa en by vi visste skulle ligga i närheten, pekade frågande åt ett håll och fick nickningar till svar. Det verkade som att människorna där aldrig sett en vit innan och massvis med folk stannade sina mopeder i närheten av oss och stod bara och vrålglodde. Och vi bara körde och körde. Till slut var vi på helt fel sida av ön. När vi insåg detta hade vi en blodsockernivå på minus och rumpor som värkte. Då körde vi tillbaka till ett köpcentrum och köpte en massa äcklig McDonlads innan vi körde tillbaka igen. Någon anitiklimaxartat men så blir det ju ibland och jag fick för första gången i mitt liv köra moped! På kvällen, efter att ha lämnat tillbaka mopparna, åkte vi till en liten lokal restaurang ca 200-300m bort som Martin visat oss kvällen innan. Där kostade en rätt runt 15 kr och och en färskpressad juice 6-7. Fint det. Med ett så billigt pris har man ju råd att hyra mopparna igen bara för att få köra bort till restaurangen. Hehe. Maximal lathet.
I tisdags var det dags att röra sig vidare. Vi hade betalt för en bil att hämta upp oss och köra oss till färjan som skulle ta oss vidare till Gili T. Bilen visade sig vara mer av en ex bil och föraren en fd förare. Satan i gatan vad rädd jag var där i mittensätet som saknade både bilbälte och ryggstöd (eller ryggstödet saknade själva stödet så lutade jag mig bakåt landade jag i knäet på Linn). Men så tillslut, efter att ha skällt ut vår chaufför både en och två gånger på svenska så var vi äntligen framme. Eller ja, trodde vi. Avsläppta blev vi, men inte vid någon hamn. Så då fick vi köpa en lokalbåtsbiljett i ett litet stånd och sedan ta häst och vagn sista biten. Jag vet inte vem jag tyckte mest synd om; den magra hästen som tvingades släpa på mina tunga väskor eller jag som för kung och fosterland fick kravla mig fast vid väskan för att vi inte skulle trilla av. Nåväl. Vår färja var en liten fisketräbåt som vi fick vada ut till tillsammans med 15 balinerser med fruktkorgar på huvudet. I detta läge var jag så låg att jag nästan hade lust att trämma till den lilla kärringen som gapade på indonesiska bredvid mig om att jag på något sätt måste flytta mina väskor. Jag svarade argt på svenska. Framme på Gili Air blev vi genast medryckta av en balines som ville visa oss sitt hotell. Då var det bara att hoppa upp i nästa hästvagn. Vad som hör till saken är alltså att Gili Air är liiiiitet och inte har någon form av motortrafik över huvud taget. Där av finns det heller inga riktiga vägar, vilket då resluterar i att denna färd blev ännu skumpigare. Efter att ha åkt längs den underbara stranden fylld av restauranger, små butiksstånd och hotell några minuter kom vi fram till vad som skulle bli vårt place. Det skulle kosta oss 400 000 ruphis/natt/dubbelrum vilket är DYRT för Indonesien, men efter att ha sett rummen och insett att det egentligen inte är mer än 120 kr per skalle, tackade vi fort ja. Vi fick två stycken bungalows med himmelsäng och ett enormt badrum med halvöppet tak. 10m från hotellpoolen låg havet och en orörd stranden. Eller, obemannad iallafall. Vi göttade oss en bra stund, käkade lunch i en av de små solhyddorna och somnade sedan som små grisar. På gick vi tillbaka in mot hamnen och spanade lite innan vi satte oss på en restaurang mitt PÅ stranden och åt massiva grillspet, lökringar, vårrullar, vitlöksbröd, bakpotatis och sallad. Matkoma? Jo, lite granna...
Onsdagen inleddes med gratisfrulle (90% av alla hotell/homestays bjussar på frulle bestående av antingen bananpannkaka eller liten omlett). Sedan åkte vi med på en snorklingsbåt med glass bottom. Snorklingsbåten var även den en liten fiskebåt i trä men det gjorde inte så mycket. Mellan snorklingarna (?) låg jag ändå bara på däck och lapade sol. Snorkligen i sig var helt underbar. På vårt första stopp såg jag fyra stora (i mina ögon var de stora), livs levande havssköldpaddor! Coola djur! Jag stötte även på några Nemos och klarblålysande koraller. Och en massa annat fräckt såklart. Vid lunch stannade vi på grannön Gili Meno och åt lunch. Nu minns jag inte riktigt vad det var jag åt, men oavsett så gick det inte riktigt along med min tarmflora. Aj, aj, aj. Sista snorkelstoppet blev knappst lika njutbart då jag ganska omedelbart kände att jag nog helst borde befinna mig hemma på toa - if you know what I mean. Well, ganska snart var vi iallafall tillbaka och då hade jag dragit på mig en rejäl magvärk. Efter lite cola och några toabesök gick vi till en lärliggande restaurang/bar vid stranden (alla låg vid stranden....) och rökte lite vattenpipa och käkade pommes. Sedan la jag mig och läste ut min never-ending-Nessbo-däckare och kan hända att jag slumrade till lite där i min sackosäck. Efter att ha duschat och fräschat lite gick vi och käkade på en annan restaurang. Där fick jag vänta i mer än en timme för lite ris och några köttbitar. Lätt irriterad. Sedan tog vi en ölpå hotellet innan vi begav oss till en reggaebar tio minter bort åt andra hållet än de vi gått innan. När vi kom dit var det heeelt dött. Vad som har till saken är att Gili Air är känt för att vara den romantiska parön och allt annat än något partyplace, där av vår förvåning när Martin berättade om den stora festen på onsdagar. Nu började vi ifrågasätta hans tips. Efter någon timme började folk dock droppa in men då var jag och Johanna så trötta att vi gick hem och la oss.
I torsdags var det hej och ivej igen. Lite innan 08 stod en häst och väntade på oss utanför hotellet som tog oss tillbaka till hamnen. Därifrån tog vi ännu en lokalbåt bort till den tredje och största av Giliöarna - Gili Trawangan. Där blev vi ännu en gång genast uppsnappade av en lokalare som påstod sig ha superfint hotell bara någon minut iväg. Så i världens megahetta och med fantastiskt otymplig packning stapplar jag och mitt lilla crew efter. Det tog inte någon minut får jag väl börja med att säga. Svetten rann och besvikelsen var total när vi insåg att rummen var skit. Då skyndade sig balinesen att tipsa om ett annat homestay för halva priset bara en minut iväg. Ännu en gång. En minut i Indonesisk tid är inte den samma som i Sverige. Jag skulle vilja gånga den med åtminstone fem. Väl framme var vi för trötta för att ens diskutera utan tackade och tog emot nyckel. Våra rum var väl inte i klass med gårdagens men med tanke på priset var det ändå okej. Vi lassade in våra grejer om begav oss mot stranden. Gili T är nog dubbelt så stor som de två andra öarna och är betydligt mer popluär bland backpackers. Gatorna är många och små och ser precis likadana ut. Därför hade vi lite problem med att faktiskt hitta det som folk kallade den riktiga stranden. Efter en stund hamnade vi på ett riktigt fancy hotells strandbit därf vi fick hyra vars en solstol i utbyta att vi köpte något för 100 000 var. I vanliga fall kan man få i princip hur mycket mat som helst för detta priset, men som "tur var", var det som sagt ett fint ställe så en laxpasta och en mocktail senare var det avbetalt. Vi låg där i solen och glassade och glassade och rent som det var hade klockan hunnit bli nästan 18. Då gick vi och strosade i några butiker innan vi satte oss och åt middag. Jag bortsåg från Arpines råd att inte äta den lokala salladen och beställde in en räk- och vitlökssallad med avokado. Inte nog med att den var rälig, balibellyn kom tillbaka som ett brev på posten. Det kanske egentligen är mer än vad ni vill veta, men om jag någon gång i framtiden skulle läsa igenom det här igen kan det kanske på något sätt vara lite kul att komma ihåg. Eller, jag vetti tusan. Sedan gick vi hur som helst hem och drack en öl och tjabbade en stund innan vi åter en gång gick in till stan. Där hamnade vi först på en takpub med en massa fulla (?) människor. Efter en stund gick vi vidare till den halvkända reggaebaren där ett lokalt band spelade. Det blev lite gungdansande innan vi vände hem.
Imorse klämde vi i oss vars en omelett innan vi med väskorna på ryggen stapplade ner till "hamnen". Där ifrån tog vi sedan snabbåten tillbaka till Bali. Solen gassade och på övre däck satt jag med go musik i öronen. Livet var (rättelse: är) ganska gött! Framme i Bali blev vi upplockade av bilen som skulle ta oss till Ubud. Vi passaderade några riktigt coola ställen innan chauffören stannade bilen och mer eller mindre huttade ut oss. "Central yes". Och hejdå. Och där stod vi, utanför en mataffär, utan några hjälpsamma balinerser i syne. Klockan var nu över 16 och låt säga att vi nog borde käkat lunch innan vi satte oss i den bilen. Mungiporna hängde vid knäna medan vi med släpande fötter började se oss omkring efter ett schysst hotell. Johanna hade hört om ett ställe som kallades Dewa Bungalow, ett ställe vi iiiinte kunde hitta. Fast beslutna om att vi minsann MÅSTE ha pool då Ubud ligger mitt inne i landet passerade vi både ett och två hotell utan att ens överväga. Efter vad som kändes som en evighet hittade vi Dewa och lyckades pruta till oss en schysst deal. Sedan var det raka vägen till mest närliggade restaurang för mat i vilken form som helst. Sällan har jag skådat tröttare brudar (för en gångs skulle verkade jag vara den enda med någon form av blodsocker kvar i kroppen)! Never mind, på två röda hade vi käkat upp våra Nasi Gorengs och halsat drickorna. Skönt! Efter det trog vi oss hem och här sitter jag nu och har äntligen fått tummen ur röven till att skriva lite. Att det ska vara så himla svårt...
Nu dör hur som helst min dator vilken sekund som helst så det är dags att avrunda. Allt är alltså toppen och livet är kalas. Imorgon ska vi ut på dagsutflykt och åka till en massa tempel och risfält. Det kan hända att jag bestämde det när de andra var för trötta för att argumentera emot, hehe. Sedan ska vi ev på en lååång SPA-behandling...
Men hörrenini, ni får väl också ha det så himla bra och mys på där hemma i solen! Och passa på att fira Kristianstad 400 år lite från mig också! PUSS!
