lisaxelsson.blogg.se

Godmorgon friends and family!

Måndag morgon. Oh jesus. Hoppas ni mår bra och är laddade för en ny vecka! Det är jag! (även om jag har en deadline på feministartikeln på tisdag vilket inte kommer hända alls…) Life is good.

Jag gick faktiskt till gymmet i tisdags! Dock köpte jag inte något gymkort… Gymmet var s-m-o-c-k-a-t med människor och 99% killar. Låt säga att man inte kände sig jättebekväm. Jag fick i alla fall lite gjort och kunde återvända hem med gott samvete. En väldigt lugn kväll i övrigt. 

I onsdags tog jag tåget vid 07.30 med Kriti och Stine. Det blev minsann ett litet snabbgympass innan jobbet. Good on us. Efter jobbet var det raka vägen hem och svira om innan det på ut igen. Det var Ollies födelsedag så Molly (jag vet – Ollie och Molly. Hur kul som helst) hade organiserat så hela Heathfieldgänget tillsammans tog taxi in till stan. Där hade hon reserverat bord på en restaurang som tydligen ska vara kända för att ha en världens bästa hamburgare. Dock så var det inte hamburgare utan snarare korv i bröd, men hur som helst. Efter det gick vi till en mysig liten cocktailbar där vi snygga drinkar (martini för 23 kr. BILLIGT!). Sedan hamnade vi på ett ställe som heter the Waiting Room som jag personligen tyckte var grymt coolt. Det var som en massiv lägenhet de bara bestämt sig för att göra till en nattklubb. Där fanns TVsoffor och fåtöljer, en mysig balkong och bord att sitta vid uppe på taket. Dessutom spelade de lite afterski-liknande musik vilket jag tycker är ganska kul. Det tyckte tydligen inte de andra så efter en stund gick vi vidare och hamnade på Stones. Det där stället vi var på på min födelsedag. Där var riktigt folktomt och relativt tidigt tog jag och mina housemates taxi hem.

Torsdags var grymt. Först höll Kim i en workshop där vi fick öva på att skriva captions (bildtexter) till bilder hon plockat ut. Jag tyckte personligen att det var lärorikt eftersom jag inte visste att det faktiskt finns en typ uttalad regel om hur en bildtext ska vara uppbyggd och besvara. Sedan var det dags för min andra Press Club. Denna gång var den på underbar restaurang mitt ute i ingenstans (eller i ingenstans var det inte, bara jag som inte riktigt såg vart vi körde). Talade gjorde två sydafrikanska journalister som precis släppt en bok om Oscar Pistorios-fallet (ni vet killen som tävlade i OS som har amputerade fötter, som sköt ihjäl sin flickvän). Det var intressant. Stundvis kändes det som att de grävt mer i vad som hänt än vad polisen själva har gjort. Här i Kapstaden har folk följt utredningen slaviskt och det gäller att passa sin tunga om man nämner det. Frågan är alltså; ämnade Pistorios att döda sin flickvän när han sköt henne med fyra skott genom toalettdörren? Pistorios själv menar att han trodde att det var en inbrottstjuv och han blev faktiskt inte dömd för mord. Han kommer dock avtjäna typ tio månader i fängelse följt av några års husarrest för vållade till annans död (som jag förstått det) och för olaga vapeninnehav. Folk här menar till 90% att han definitivt är skyldig och kommit alldeles för enkelt undan. Intressant. Maten var för övrigt hur god som helst och eftersom Kim är anorektisk (ja, jag vet att det inte är PK att göra ett sådant uttalande utan solida grunder men jag är ganska så megasäker) fick jag dubbla desserter. Jippi! Efter jobbet tog jag och Kriti en minibuss in till stan och mötte upp med Shu och Stine från redaktionen. Alla de andra var på en braai ute i ett township där en från Human Rights kontoret bor. Jag var inte bjuden, buhu (egentligen inte så konstigt eftersom jag inte jobbar där, men ändå). Istället spenderade jag kvällen på något som heter First Thursdays – och det ångrar jag inte! Första torsdagen i varje månad håller nämligen alla gallerior och liknande (även de som i vanliga fall kostar att besöka) på Bree och Church St kvällsöppet. Gatorna var bokstavligt talat packade med coola människor som spatserade omkring och drack gratisvin och studerade konst. Alltså det var så jäkla NAJS!!! Dessvärre var de andra trötta så redan vid 21 tog vi taxi hem. Jag var ganska bitter för jag hade promenera omkring där och studera människor i en halv evighet tror jag. Alla var verkligen superfräcka. Lyckligtvis har jag räknat ut att nästa event kommer vara dagen innan jag åker hem, så jag hinner med en omgång till. Jippi igen!

Fredag inleddes av en kort jobbdag, där föga blev gjort. Eller, jag skrev faktiskt en kort review om torsdagskvällen. Dock så är Rebecca på semester och jag vågar inte skicka den direkt till Kim… Hehe. Efter jobbet tog jag tåget in till stan där jag mötte upp Hannah, Jess, Jelly , Lisa och Estaban. Vi besökte District Six museum som är ett litet museum från apartheidtiden då hundratusentals svarta var tvungna att lämna sina hem för att deras områden tilldelades de vita. Absolut helt jäkla sinnessjukt. Även om Nelson Mandela och ANC talar om en regnbågsnation och om förlåtelse, så förstår jag varför många här kollar ”ner” på mig. De vita sydafrikanerna framstår som hemska människor. Faktumet att de tillät allt detta hända, enda till 20 år sedan. Det är så stört och så långt ifrån vår verklighet hemma. Jag skäms ibland för att vara vit här. Hur som helst, museumet var i övrigt ganska dåligt. Det var mest stora plakat med text och efter en hel arbetsvecka så var inte jag jättesugen på att stå och läsa småkursivt. Men jag är ändå glad att jag varit där, såklart! Sedan tog vi tåget till Muizenberg och besökte matmarknaden. Gött fredagshäng.

Lördags var hektiskt. 06.00 ringde klockan och kl 07.00 var vi upplockade av taxin. Vi åkte till början av Table Mountain där vi spenderade förmiddagen med att klättra upp. Jag tror vi var elva personer som i samlad trupp började bergsbestigningen. När vi 1h15min senare nådde toppen var det bara jag och Estaban kvar. Alltså, vi var så löjligt snabba så det finns inte. Kanske lite för snabba för i ärlighetens namn glömde jag nästan njuta av utsikten på vägen upp för jag var så stressad att inte tappa på Estaban. Tio minuter senare kom ytterligare tre stycken och sedan fick vi vänta 45min på resten. Viktigt att visa vad man går för… Utsikten från Table Mountain var magisk. Det var inte klart så vi faktiskt kunde se ner på hela Kapstaden, men istället fick vi se ut över ett hav av moln. Hur coolt som helst. Efter att ha tagit alla nödvändiga turistbilder tog jag och mina housemates kabelliften ner medan de andra gick för att spara pengar (någon måtta får det ju vara på galenskaperna). Dessutom hade Hannah jätteont i sin rygg så som den kompis man nu är fick jag ju åka ner med henne, hehe. Sedan åkte vi till Biscuit Mill (tredje helgen i rad för min del) och åt lunch. Grymt välförtjänat! Vid 14 när det stängde var det lite rörigt, ingen verkade veta vart de ville eller vad de ville göra. Trots att jag var påtagligt slutkörd hängde jag med Leo, Jess och Lisa in till stan för att checka läget. Vi tog en sväng på Green Market och medan de gick upp till Bo Kaap hängde jag kvar på Long St för att hitta mig en hatt. Dessvärre slog tröttheten mig rakt i ansiktet och det blev mest en oklar promenad fram och tillbaka på gaten. Sedan tog vi tåget hem, åt middag och tog en kort powernap innan dags att gå ut. IGEN. Efter lite förfest hos Jelly och de andra åkte vi in till Bree St och tog en öl på det där coola tapasstället jag berättat om innan. Efter det gick vi efter önskemål från Jelly (som fick bestämma eftersom det var hennes sista helg) till Club 169. Det var faktiskt hur roligt som helst. Inget drama, inga konstigheter. Bara massor med dans. Utan att blinka hade klockan blivit 04 och vi insåg att det nog var hög tid att dra sig hemåt.

3,5h sömn senare var det dags att gå på det, igen. Efter att ha tagit tåget till stan, tog vi (jag, Hannah, Jess, Lisa, Ollie, Molly och Liv) taxi till Waterfront där båten till Robben Island utgår ifrån. Solen gassade och utsikten från båten över Kapstadens skyline var helt otrolig. Trots ganska påtaglig baksmälla var livet ändå väldigt rättvist. Själva Robben Island-turen i sig var vi nog alla ganska rörande överens om kunde varit bättre. Det var superturistigt och även om det var väldigt coolt att det var ex-fångar som var guider, så var det ganska dåligt. Det krävs ju liksom en viss personlighet för att passa som guide. Efter en busstur runt ön och en snabb rundvisning av fängelset tog vi båten tillbaka. De andra ville till stranden vilket inte jag och Jess kände för, så istället tog vi en taxi till Seapoint (som vi både ville besöka men som ingen av oss riktigt visste vad det var). Taxin släppte oss i början på vad som såg ut som en helt vanlig gata. Lite lätt förvirrade började vi promenera ner för den. Klockan hade hunnit bli 15.30 så vi satte oss på en väldigt random litet sushicafé för att få i oss lite energi. Det visade sig vara ett riktigt bra ställe och vi blev kvar där en bra stund. Sedan hittade vi ner till strandpromenaden och hamnade på en supercool lite ”matcirkel”. I mitten dansade folk salsa och runt omkring satt vänner och familjer och åt antingen medtagen picknick eller från något av matstånden som omringade oss. Solen gassade och allt var bara så fint. Tyvärr hade klockan hunnit bli alldeles för mycket så för att hinna hem till middagen var vi tvungna att bege oss ganska snabbt. Det var första gången jag var själv med Jess på riktigt. Helt galet inspirerande människa. Hon framstår som en ganska tystlåten person och överlag vanlig tjej, men hennes livsstory var helt galen. Tydligen så var både hennes föräldrar i luftväsendet så när hon växte upp flyttade de h-e-l-a tiden, vilket resulterade i att hon som åttaåringen flyttade till en internatskola. Så hon har alltså inte bott med sina föräldrar sen hon var ÅTTA år! Skolan hon och hennes syster gick på är tydligen skitdyr (0,5 millioner pund = nästan 6 millioner SEK) och hon gick ut med högsta betyg i alla ämnen. Hon har sedan studerat juridik på en av Englands absolut bästa universitet och lämnade även där med högst betyg. Hennes farfar var någon form av ledare inom flygväsendet, OSdeltagare i segling, bodde i Indien, öppnade en segelskola i Burma och fick något form av medaljong från drottningen när han dog. Jess ex pojkväns mamma var mångmiljonär, sexbarnsmamma, läkare och öppnade något eget sjukhus. Ah, alltså jag satt typ bara och nickade. Så sjukt. Vad jag tycker är coolast är att hon inte nämnt något av det till någon, förrän jag faktiskt frågade henne. Hon berättade även att firman som Phoebe fått internship hos är en av världens ledande advokatfirmor och ger sina internships flera hundra tusen att resa för innan de börjar jobba och bara de absolut bästa blir antagna. Haha, VARFÖR SA INTE PHOEBE ETT LJUD OM DET?! Känner mig så dum som satt och skröt om att jag lyckats få några artiklar publicerade i ett gratismagasin, haha. Men intressant. Jag umgås minst sagt med intressanta människor.  
När vi kom hem var alla absolut helt slut och slockade relativt tidigt.

Sååå, nu har jag spenderat mina två första arbetstimmar med att inte jobba… Fy mig.
Ha en grym vecka så hörs vi snart!

PS. Grattis i efterskott på farsdag, världens bästa daddy och farfar! Kramkram.