lisaxelsson.blogg.se

Men HEJ kära följare! 

Ja och så rann ytterligare några dagar förbi utan att man knappt hann reagera. Eller? Kanske är det tvärt om. 

Att lämna Byron Bay och samarithuset blev ingen gråtfest, utan gick mig relativt obemärkt förbi. Faktiskt. Fast jag skrev ett litet brev till Dave för påminna honom att "stay on track". Sista dagarna började han flumma iväg rejält men påstod bland annat att människan inte alls behöver mat eller vatten för att överleva, utan att dess effekt är att jämföra med alkohol. Alltså något vi enbart förtär för att vi vill socialisera och för att det är gott. Jag försökte med min allra mest pedagogiska röst att "Nej Dave, precis som bilen behöver vi bensin för att orka köra på."

Då sa Dave att han hade läst på internet att det finns ett folkslag som enbart lever på att svälja luft. Då fick jag dra hela källkritikssnacket också. Jag kanske skulle satsa på den här lärargrejen? I alla fall, i måndags morgon satte jag mig på bussen mot Noosa. Redan vid påstigning började jag snacka med en engelsk kille som precis som jag skulle köra två dagar i Noosa och sedan vidare upp mot Fraser Island. Det var lite skönt att veta. Efter bara några minuter på bussen började jag emellertid känna mig dålig och utan att direkt tänka tog jag två tabletter från innerfacket i väskan. Direkt efter jag svalt insåg jag att jag råkat mixa en dagstablett med en nattablett av medicinen jag fick utskriven i Melbourne. Den där som har som bieffekt att man blir dåsig. Resultatet av att blanda de båda blev att jag blev väldigt groggy. Något som inte är jättekul att svara på ett proppfull, skumpig och svinvarm buss. Väl framme i Noosa stod det en shuttlebuss och väntade på oss som hade bokat in oss på Dolphins. Hostelet låg några kilometer från huvudstranden men bara tre minuters promenad från Sunshine Beach, lös i rosa och hade hängmattor och Buddahstatyer lite överallt. Jag bodde i ett litet, halvsunkigt rum tillsammans med tre tyska killar. Mataffärerna låg borta i centrum så efter att jag lämnat av nia grejer tog vi shuttlen tillbaka för att handla lite kvällsmat. Inne på Coles blev jag riktigt illamående och plockade på mig lite yoghurt och muslibarer innan jag med halvgrönt ansikte återvände till bussen. Tillbaka på hostelet klättrade jag genast upp i min säng och la mig för att vila. Någon av mina roomies snappade upp jag nog inte mådde toppen och hade en av receptionisterna till att hämta ett täcke till mig fastän de hade stängt för kvällen. Receptionisten erbjöd mig te och medicin och var verkligen jättesnäll. Jag åt lite yoghurt och innan klockan hunnit slå 21 sov jag som en sten. 

Nästa morgon vaknade jag inte förrän vid 10 och kände mig betydligt mycket bättre. Solen sken så jag tog på mig bikinin och lånade en bodyboard och gick ned till stranden. Stranden var enorm och vi var nog inte mer än 10-15 stycken som delade på den. Oväntat. Vågorna var helt enorma och det var med en viss fasa jag gick i med min bräda. Jäklar vad det blev åka av! Så pass mycket att jag gång, på gång, på gång tappade min bikini och efter inte allt för länge hade jag tröttnat på att visa rumpan för stackarna som stod och bevittnade mig i vattenbrynet. På eftermiddagen molnade det igen lite grann så låg jag bara upp och läste innan jag tog en promenad för att kolla in området. Synnerligen vackert! Och synnerligen många vrållyxiga hus. Alltid roligt att gå runt och spana på hus tycker jag. Sedan tog jag shutteln tillbaka till stan och köpte lite kvällsmat. Nu när jag är ensam igen är det back to basic och det blev något så kulinariskt som ägg i wrap. Usch. Tillbaka på kvällen träffade jag två Stockholmskillar som jag satt och snackade med ett tag innan jag drog mig tillbaka. 

I onsdags bestämde jag mig för att det var dags att göra något lite turistigt så efter frukost tog jag på gympapjuxen och från Sunshine Beach, genom nationalparken och Main Beach. Det var en himla fin promenad och jag hade sådan himla tur med vädret. Egentligen skulle det regna och ha sig men jag slapp allt det. Det enda jag fick stå ut med var lite djungeleld och sand mellan tårna. I centrum tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av en glass och efter att jag lite för glupskt slängt i mig den köpte jag vin och snacks inför Fraser Island (jag ringde nämligen för att reconfirma att jag skulle med på touren på morgonen och då la kvinnan i telefonen väldigt stor tyngd vid hur viktigt det var att inte glömma drickan - något jag knappt tänkt på). Sedan återvände jag till hostelet, fräschade, gjorde lunch och läste innan det var dags för att sätta på mig nästa buss upp till Rainbow Beach. På bussen träffade jag James, engelskmannen, som hade bott på ett annat hostel under tiden i Noosa. Vid 19 var vi framme i något som vars storlek jag hade noll uppfattning om eftersom solen sedan länge gått ned. Som får skyfflades vi, tillsammans med 50 andra backpackers, ut på gatan och innan vi visste ordet av det var bussen borta igen. Jag hängde på James bort till ett hostel som hette Dingos som jag hade fått för mig att jag skulle bo på eftersom vi båda bokat vår resa hos samma byrå i Byron. Efter att ha stått i kö i typ 20 minuter fick jag klart för mig att jag inte alls skulle bo där - oups. Bara lite pinsamt. Så jag virrade ut på gatan igen och in på nästa hostel. Där hade de tydligen väntat på mig en stund för receptionen var stängd och en kille i baren kom och checkade in mig. Det stod ganska snabbt klart för mig att Rainbow Beach nog endast används i ett syfte och det är som samlingsställe för alla som ska ut till Fraser Island. Hostelet bestod enbart av folk som antingen precis kommit tillbaka från sin tour eller vi som skulle åka nästa morgon. Det var ganska skönt för alla var liksom i samma båt och inga direka grupperingar hade ännu uppstått. Jag käkade lite kvällsmat och packade om mina väskor eftersom vi inte fick ta med oss hela ryggsäcken ut på ön. Sedan satt jag och snackade med människor innan det var dags att dra sig mot bingen. 

06.14 var jag uppe torsdag morgon för att käka frulle, checka ut och titta på instruktionsvideon som jag missat kvällen innan. 07.30-08 var det tänkt att vi skulle dra och jag blev bara jättestressad av tanken på att 120 personer satt och väntade på att jag skulle se klart en jäkla video, för att faktiskt kunna fokusera på vad den handlade om. När den äntligen var klar sprang jag bort till parkeringsplatsen där alla andra var. Där var det fullt kaos och klockan hann bli nästan 10 innan vi rullade iväg. Bilen som jag åkte i bestod av två skotska tjejer, två irländska killar, ett tyskt par och deras kompisar. Ska jag vara ärlig ville jag nästan gråta när jag såg min grupp, inte riktigt de personer jag i vanliga fall brukar hänga med om man säger så… Bilen var fyrhjulsdriven manuell version större och tanken var från början att vi alla i bilen skulle få köra en etapp var. Den ena skotska tjejen, Lisa, var först ut och efter bara några minuter efter att vi rullat av färjan på stranden körde vi fast. Detta samtidigt som himlen valde att inte bara öppna sig utan fullständigt vända sig ut och in. 15 sekunders puttande och vi var d-y-n-g-s-u-r-a. Mina fina, nya Vans var sig inte lika och håret låg som i våta testar på huvudet. Vi var totalt 12 bilar uppdelade i tre grupper med vars en ledare. Första stopp blev lunch vid något rastställe, som tack gode Gud hade tak vi kunde skyla under. Jag var inte med när vår bil hämtade vår matranson men jag misstänker nästan att det var killarna som stått för den delen. Vår lunchlåda, som skulle räcka för åtta personer i tre dagar bestod av ett salladshuvud, två gurkor, fem tomater, tio cl "majonäs", ett brödpaket med mackor vitare än snö, ett paket skinka och ett paket rostbiff. Jag ville nästan gråta. Det blev en fattig macka var innan vi var tillbaka i bilarna (vilken tur att jag misstänkt att maten skulle vara knaper och tagit med mig rejält med eget gotte). Stackars Lisa varken fick eller ville köra mer. Nästa anhalt var campingområdet där vi lassade av våra väskor. Jag delade tält med Hollie och Lisa. Sedan åkte vi till, ja nu kommer jag givetvis inte ihåg namnet men det kan jag säkert googla fram till er senare, till någon sjö som var en halvtimmes promenad igenom sandskogen bort. Åter igen hade vi tur och under vårt stopp hade vi uppehåll och till och med några solglimtar. Sjön var faktiskt ganska fräck. Efter att ha snubblat fram mellan träden en bra stund kom vi fram till vad som såg ut som en liten öken och sanddynorna var enorma. Och så, mitt i allt, en liten sjö med massa kattfiskar simmandes längst kanten. Jag hade dessvärre fått nog av vatten för dagen och avstod bad. Sedan åkte vi tillbaka till campet. Då var klockan knappt 16 och eftersom vädret var som det var fanns det i ärlighetens namn inte mycket att göra. Förutom att dricka vin, det vill säga. Tyskarna stod för kvällens matlagning och någon timme senare satt vi alla och avnjöt stirfried rice på smutsiga plåttallrikar och drack goon i kaffekoppar. Fancy. Vi var ett stort gäng som gjorde massa drinklekar och skrattade massor. På campet fanns det, förutom en himla massa tält och en matsal, även en mininattklubb bestående av ett dansgolv och en högtalare. Där spenderade jag största delen av kvällen. Oj, vad roligt jag hade! 

Morgonen efter vaknar jag upp av att Hollie snarkar som en liten gris. Kroppen värker av att ha sovit rätt på marken och jag upptäcker att vi inte bara glömt dra igen myggnätet - vi var inte stängt tältet över huvud taget (något de varmt rekommenderat oss att göra om vi inte vill ha besök av spindlar, ormar eller andra läskigheter). Min väska hade ett stort hål mitt i locket och min chokladkaka på insidan hade fått tydligt besök. Jag ville tro att en dingo hade varit inne i tältet,, men tydligen var det någon form av råtta. Inte lika coolt…  Irländarna fixade scrambled eggs med lök till frukost och det var ungefär lika äckligt som det låter. Alltså inga kryddor, inga toast (eller jo, det låg några snömackor på under men de tillförde föga) och inga grönsaker. När gruppen efter lite om och men äntligen var fit for fight märkte vi att en saknades. Den tyska kompisen, aka tredje hjulet, hade bestämt sig för att åka hem. Något vi alla, inklusive tyskarna, tyckte var jätteskönt så hon ungefär bidragit med ett enda ord och noll leenden under gårdagen. Vi åkte först vi till Champagne Pools, som består av klippliknande stenar som liksom skapat som en liten pool där vågorna dundrar in och gör så att det bubblar och om man är tillräckligt berusad kan man säkert få för sig att det påminner om champagne. Det blev ett snabbt bad som jag egentligen inte tror någon av oss direkt njöt av då vinden tjöt och blåste lite kallt. Solen tittade fram då och då. Sedan åkte vi till någon utkiksplats som jag inte heller kommer ihåg namnet på men som var enastående vacker. Åter igen hade vi uppehåll och sol. Det går ju egentligen inte att förklara såhär utan ni får vänta på att bilderna kommer upp så kanske ni förstår lite bättre. Efter detta ände vi tillbaka till campet för lunch, aka en wrap bestående av en skinkbit, en rostbiffsbit, en gurkbit och lite tomat (salladen var ju slut vid det här laget). Alltså jag förstår inte hur svårt det kan vara att göra en meny för ett sånt här event? Jag menar de gör den här touren i princip var eviga dag, märker de inte att maten inte räcker?? Snålerier. Efter maten åkte vi till Hangover Creek (nej så hette det inte egentligen men vår guide Brendan kallade det för det av någon anledning) och gjorde det som jag tyckte var roligast med hela trippen. Man gick liksom på en gång ovanför marken in i skogen några hundra meter. Så slutade gången tvärt och man fick hoppa ned i forsen/bäcken som rann under och flyta hela vägen tillbaka. Det var bergsvatten och jätteklart och Brendan visade oss sitt berömda sexy-salmon-swim som jag hysteriskt roligt. När vi kom upp igen började det precis regna igen och man blev nedkyld ganska omedelbart. På vägen tillbaka körde vi förbi det kända skeppsvraket som ligger vid stranden och har gjort det i typ 70 år nu. Egentligen ska man stanna där och ta massa gruppfoton men det var ingen, som ni säkert förstår, direkt sugen på… När vi kom tillbaka till campet var jag helt slut, det fanns liksom ingen energi kvar överhuvudtaget. Jag tog en powernap medan de andra började på vinet. Kvällsmaten stod jag och Lisa för (med en viss hjälp från tyskarna) och det blev potatismos med köttbit, stekt lök (vi hade nämligen fått ca 15 lökar per bil) och en sallad. Sedan satt vi i samlad trupp och gjorde olika lekar och hade allmänt jäkligt trevligt. Vid det här laget började vår bil "bonda" på riktigt. Efter lite dans satte vi oss runt brasan som brann utanför köket och berättade spökhistorier. Jag försökte dra Svarta Damen. Låt säga att det är liiiite svårare att berätta spökisar på engelska…. (och man egentligen inte kommer ihåg hur storyn gick.)

Igår väckte Brendan oss vid 7,30 och på relativt ostabila fötter avnjöt vi frukost i form av torra cornflakes (då vi inte hade någon mjölk) och snömackor med peanutbutter och sylt (smör ingick inte heller i vår frukostbag). Ganska otillfredsställda, städade vi vårt camp, packade ihop och knökade in oss i bilen. Sedan gjorde vi en ganska lång körning, upp i skogen och minst sagt knaggliga stigar till en sjö som heter Lake McKenzie som känd för att ha så rent vatten att du kan dricka den och sand som påminner om kristaller och kan användas till att polera allt från smycken till tänder med. Det var fräckt. Tyvärr gömde sig solen och på bilderna ser man inte hur fantastiskt blått vattnet är. Sedan vände vi tillbaka igen. I vår bil var det allsång och efter tre dagar tillsammans kommer det fram att Patrick, ena irländaren, sjunger som en Gud. Då skäms man lite för att man skrålat så… Go stämning hade vi iallafall. Sedan var det lunchstopp men vid det här laget hade vi inget mer än några lökar, en halv fruktkaka och några kex kvar så vi köpte paj på det lilla bageriet vid raststället. Efter detta var det dags att vända tillbaka mot färjan. Himlen hade åter igen öppnat sig och det var min tur att köra. Jag stod över. 1, min skor var fortfarande dyngsura så jag skulle fått köra barfota - no no no. 2, efter att ha sett paniken i samtliga av de andra ögon när hjulen börjat spinna i sanden så kände jag att min första biltur på åtta månader nog iiiiinte skulle vara här med full bil. Lite fegt och lite förståndigt, försöker jag intala mig. Så vi körde tillbaka till hostelet på Rainbow Beach. På vägen såg vi en gigantisk sköldpadda som var delad på mitten av en haj. Vid 15-16 var vi tillbaka och kön till duschen formades direkt. Vi tog en liten siesta och gick sedan ut och åt middag på ett café en bit bort. Aldrig i mitt liv har väl fish and chips smakat så bra. Sedan började festen, åter igen. Med tanke på att min väckarklocka stod på 06 tog jag det ganska lugnt och förståndigt. Men även denna kväll hade jag otroligt trevligt, vilka goa människor jag hamnade med vill jag lova! Brendan var lite trubadur och spelade massa önskelåtar och allsången var ett faktum. 

Imorse var jag nog mer död än levande när jag packade ihop mina saker och trippade ut från rummet. Jag lämnade en liten lapp till de andra eftersom jag inte fick chans att säga hejdå på riktigt. Sedan satte jag mig på bussen till Brisbane. Och här är jag nu, på något hostel som mer påminner om en labyrint. De var det enda hostelet som hade fritt internet men efter att ha suttit och skrivit här i nästan tre timmar har jag fortfarande ingen signal. Får väl se om jag ens får upp det här inlägget. Suck. Lätt huvudvärk. Kan även bero på att dagens kost bestått av två torra frallor till frukost, en halv liter jordgubbsmjölk till färdkost och sedan ett hamburgarbröd (i snömackeklass) med två ägg i till lunch. Om man kanske skulle asa sig till någon affär och köpa något redigt… 

Imorgon är min sista dag i Australien!!!! Herre Gud vad konstigt. Och skönt. Jag känner mig faktiskt väldigt färdig. Då måste jag iallafall skriva ut mina flygbiljetter och växla pengar för på tisdag morgon lyfter planet till Bali. Oj, vad kul!