lisaxelsson.blogg.se

HEJ!

 

Det här börjar ju nästan bli lite löjligt. Hur är det möjligt att tiden kan gå så fort? 

Min senaste vecka har varit helt underbar och jag hoppas att ni haft en bra ni med. 

 

I tisdags tog vi det relativt piano. Efter middag bestående av gammal upptinad fish and chips (inga grönsaker what so ever) blev vi upphämtade av killarna och gick bort till The Tavern där vi spelade biljard och kollade lite fotboll. Gött häng! Vår lilla grupp är verkligen hur go' som helst. 

 

I onsdags hade jag idétorka på riktigt. Ingenting alls kunde jag komma på att skriva om och kontoret gav mig ingen ro. Så istället tog jag mitt anteckningsblock under armen och åkte in till stan. Där köpte jag mig och stor smoothie och gick upp till en park jag gått förbi på väg mot intervjun jag hade förra fredagen. Sedan satte jag mig under ett träd och tittade på folk. Det var faktiskt väldigt underhållande. Några få rader blev skrivna men knappast något som Rebecca och Kim kommer vara intresserade av. Nå väl, det var väldigt skönt att bara få komma ut från kontoret. Efter middag hade vi liten förfest hos Ollie och de andra innan vi åkte till Brass Bell (karaokestället i Kalk Bay). Även om vi inte entrade scenen denna gång var det ändå en väldigt lyckad kväll som bjöd på många skratt. 

 

Torsdags var tröttsam. Tre timmars sömn är definitivt för lite för att orka jobba (vår taxi snurrade till det rejält under onsdagsnatten så vi var inte hemma förrän precis innan kl 04.) Inte mycket blev gjort jobbmässigt, vilket är väldigt frustrerande. Det är nästan så att jag önskar att Rebecca och Kim bara sagt till mig att det här behövs skrivas. När arbetsdagen nästan kommit till sitt slut kom mina housemates för att ha ett litet "minikrismöte" angående Gail med huvudansvarige på kontoret. Jag orkar i ärlighets namn inte riktigt engagera mig, vilket ansvarige inte heller verkade. Jag förstår att det sätter henne i en väldigt awkward position eftersom Gail såklart nekar allt vi sagt. Hur som helst. Från kontoret var vi sedan en grupp om 15 som åkte till något som hette Noordhoek's Market för middag. Det var aboslut helt m-a-g-i-s-k-t. Det var en matmarknad (yes, ännu en) som låg högt upp på en kulle med utsikt över havet och vinrankor snirklandes runt omkring. När vi kom hem vid 21 var vi alla helt slut och slocknade innan huvudet hunnit landa mot kudden. 

 

02.35 ringde väckarklockan i fredags. Dags för Garden Route! Sömndruckna klädde vi på oss och packade snabbt ihop våra saker för att bli uppplockade kl 03 av Tyrin. 03.05 stod vi redo vid dörren. Med åter igen - African time. En bit över 04 blev vi hämtade. Suck. Dock så var vi drygt 25 stycken som skulle med, så det är klart att det tar lite tid. Sedan bar det iväg. Vårt första riktiga stopp (efter ett frukost-och-toa-stopp vid 08) blev safari! Jag, Hannah, Leo, Jess, Liv, Molly, Edward och Ryan lyckades roffa åt oss en egen jeep (alla de andra fick trängas i en jättestor truck). Safariet var inte ett riktigt på så sätt att det var fullständigt vilda djur, utan snarare en enorm park som ägs av någon superrik snubbe. På så sätt visste ju guide ungefär var de olika djuren höll till, men i ärlighetens namn gjorde det inte mig så mycket. Betydde ju bara att vi faktiskt fick se allt! Under tre timmar mötte vi så väl lejon som zebror, strutsar, noshörningar, elefanter, bufflar, antiloper, giraffer och massa andra coola djur. Efter safariet åkte vi vidare till vårt hostel. Kan lätt konstatera att det var det i särklass bästa hostel jag någonsin bott på! Det låg precis bredvid en enorm strand och hade en egen strandbar/restaurang och lyckligvis lyckades vi tjejer roffa åt oss ett eget rum. Utanför hade vi enorm balkong (som liksom tillhörde alla rum) med utsikt över havet och ett eget bord där vi kunde sitta och chilla. Efter att ha slängt i oss en väldigt sen lunch gick vi ner till stranden. Trots att klockan hade hunnit bli 17 kunde vi ändå ligga i och bada och sola. Hur gött som helst! Efter en snabb dusch och en bira på altanen gick vi ner till restaurangen där det väntades middag. Efter att ha ätit en typsikt afrikan köttgryta (inte en Gailgryta!) var det beer-pong tunering. Jag och Leo bildade ett par men blev dessvärre utslagna direkt. Vid detta laget var det fullt av människor och stämnigen var hög. Men efter att ha varit uppe mer eller mindre i 20 timmar var vi alla ganska trötta och gick och la oss ganska tidigt. 

 

Lördagen inleddes med en grym frukost. På de hostel jag bott på där de erbjuder gratisfrukost, brukar den vanligtvis bestå av rostmacka med sylt. Här fanns fruktsallad, egengjord musli, yoghurt, ägg, muffins och massa mumsigt. Morgonen bar även på en överraskning då Human Right's chefer (Maria, Shervin och Shuan) dök upp. Till och med jag, som bara träffat Shuan några gånger, blev exalterad. Sedan åkte vi till världens högsta bungeejump. Mer eller mindre alla ur gruppen hoppade utom jag, Leo, Hannah och Edward som nöjde oss med att betala för att få hänga med ut på bron (vilket var läskigt nog eftersom det bara var en nätgolv, svävandes 217m ovanför marken). Alla var verkligen hur coola som helst. Mäkta imponerad! Så himla besviken på mig själv som inte ens vågar försöka. Efter att ha hejat på alla och ätit lunch åkte vi vidare till en elefantpark. Där fick vi mata och gosa med elefanter. Det var rätt coolt men efter att folk precis hoppat från världens högst bungeejump förstår jag att det blev lite anticlimax. Hur som helst, när vi kom tillbaka till hostlet hade klockan hunnit bli 18. Allt tar ju sådan himla tid när man är en stor grupp... Jag sprang ner till stranden och tog ett kvällsdopp med Molly och några till för att liksom vakna till liv igen. Helt underbart. I princip hade vi stranden helt för oss själva och solen var på väg ner och fick hela havet att glittra. Efter att ta tagit en snabb dusch och druckit en öl på balkongen (det blev en hel del öl, ja) var det dags för braai (bar-be-que med andra ord). Hela gruppen satt ner vid vårt långbord i sanden medan en stor brasa tändes och Bob Marley sjöng i bakgrunden. Det blev den bästa middagen jag haft i Sydafrika! Vi bjöds på en stor sallad, potatissallad, rostade sötpotatis, bröd, fried ris, korv, två olika sorters lamm och kyckling. Alltså, matkoma deluuuuxe haha. Åh, det var så bra. Jag blir glad i hela kroppen bara att tänka på det. Maria, Shuan och Shervin var på högvarv och sjöng massa afrikanska (tror jag) sånger och taggade igång oss alla. Efter maten gav jag och Leo oss på beer-ponget igen. Denna gången gick det bättre! Först vinst emot Molly och Jess och sedan bildade jag team med Ryan och vann ännu en match. Det dansades och sjöngs långt in på småtimmarna och när jag gick och la mig var jag gladare än jag varit på länge. 

 

Tre timmar senare ringde klockan. Jag hade lyckats förtränga att Tyrin sagt att vi skulle lämna 08.30 och därför röjt en bit längre in på natten en vad jag annars hade tänkt. Trötta och överlag glada lämnade vi hostelet och åkte till ett zoo där vi bland annat fick se vita tigarar, jeoparder (tror jag det var), leoparder, krokodiler och några andra djur. Jag tror vår guide var mer exalterad än vi var... Efter det besökte vi en strutsfarm där vi fick veta massa onödiga saker om strutsar och de som ville fick rida en bit. Såg absolut helt livsfarligt ut. Hatar strutsar haha. Vid det här laget var alla både för hungriga och för trötta för att riktigt uppskatta vad som berättades. Efter att tillslut fått i oss lite mat bar det hemåt. Kändes som en av de längsta bilturerna någonsin. Lyckligtvis var landskapet vi körde igenom något av det vackraste jag sett så det gick ingen egentlig nöd på mig. Vid 20.30 var vi äntligen hemma och efter att ha ätit lite upptinad mat var det raka vägen ner i bingen. 

 

Och nu är det måndag igen. Fem dagar har jag kvar här på kontoret. Känns lite surrealistiskt. Jag har inte tid att börja på någon riktig artikel och vet egentligen inte riktigt vad jag ska göra. Verkar bli att jag får följa med alla andra på deras intervjuer och leka fotograf. Det är lite synd men jag har kommit to terms with att min resa här i Kapstaden snarare blir en enorm livserfarenhet istället för journalistiskt utvecklande. 

 

Vi hörs snart! Massa pussar och kramar! 

Hej kära familj! 

Hoppas ni mår bra! Här är det okej förutom en rasslig hals. Men jag överlever. 

 

Måndag var som en vanlig måndag. På kvällen var vi över hos Jelly och de andra och spelade spel. Det var ömsomt rolig och ömsomt väldigt stelt. Vi spelade något där vi skulle skriva olika påstående på lappar och sedan skulle vi svara vem som var mest trolig att göra det. Jag blev valt som mest trolig att skaffa en ansiktstatuering, få ett psykbryt och raka av mig håret, bli nya Nelson Mandela (vilket först var väldigt snällt, men som sen ingen ville kännas vid haha) och för att ha gruppens vackraste ögon. Låt säga att jag klarde mig väldigt lindigt undan. 

I tisdags kommer jag inte riktigt ihåg vad vi höll på med. Jag var ganska stressad över hela feministartikeln som hade sin deadline morgonen efter. Jag bestämde mig för att göra om den till en blogg eftersom jag inte hade några intervjuer (= kommer inte publiceras, utan högst hamna på nätet). Men även efter att ha fattat det beslutet lyckades jag knyta ihop det snyggt. Irriterande. Annars var det nog en ganska vanlig dag på kontoret. Efteråt mötte jag upp de andra i Claremont och åt middag på en fiskrestaurang. Allt för att hålla oss borta från huset.

I onsdags inledde jag dagen med att hålla ett litet cirkelpass för Lisa och Jess i trädgården. Det var faktiskt väldigt uppskattat. När jag kom till jobbet insåg jag att Rebecca åkt till London för att hälsa på sina föräldrar och Kim hade uppenbarligen glömt min deadline, så egentligen hade jag stressat för ingenting. (Oavsett borde jag ju egentligen, såklart, hålla min deadline. Men det är det som är grejen här, det är lite föör chill. Sätt inte ett slutdatum för mig, om det inte gället liksom). Hur som helst. Ännu en amerikanare hade kommit och jag och Kriti hade synnerligen svårt att koncentrera oss, så vi åkte till Woodstock och jobbade från det där coola cykelkaféet istället. När vi slutat åkte jag till Claremont och mötte upp de andra + Liv och Molly. Vi unnande oss lite salongstid och käkade middag på en italiensk restaurang. Typ en av de godaste pizzorna någonsin. Passande nog för mig som alltid har den sjukaste beslutsångesten kunde man få 50/50 pizzor. Genialiskt!

I torsdags var jag på en Parliament Tour inne i stan med några från redaktionen. Det var väl i ärlighetens namn sådär. Jag var gruvligt irriterad på de andra som bara var så fruktansvärt tafatta och inte brydde sig ett dugg om vi missade tåget, trots att Kim engagerat sig och bokat biljetter till oss. När jag väl lyckats rusa oss till parlamentet fick vi vänta i 30min eftersom vår guide ”glömt” oss. Mitt blodsocker var då gaaanska lågt. Turen tog en dryg timme och jag kämpade mest med att hålla ögonen öppna. Inte fick vi ta några bilder heller… Hmpf. På kvällen hade Gail födelsedagsfest som vi inte var bjudna till, så för att slippa att sitta instängda på våra rum hela kvällen bestämde jag och Hannah oss för att hänga med Simona till en salsaklubb. Vad jag inte visste var att både Simona och Hannah faktiskt kan salsa och att det inte bara var en bar där det spelades salsamusik – utan faktiskt var ett riktigt dansställe. Men oj så kul jag hade! Jag och Hannah drack ett glas rött medan Simona for ut på dansgolvet och dansade med man efter man. Jag var så grymt imponerad! Nog har jag kunnat se att hon har rytm när vi varit ute på nattklubbar och dansat lite, men detta var något helt djuriskt. Hon fullkomligt ägde! Efter att ha blivit uppbjuden flertalet gånger bad jag Hannah visa mig det mest basic moves. Hur kul som helst. Vid kvällen slut hade jag minsann dansat två danser med olika personer! Tror jag tyckte det var roligare än de gjorde haha… Påminn mig när jag kommer hem att jag ska ta salsaklasser!

I fredags hade jag en intervju i stan med en av grundarna till The Street Store som är en ny artikel jag börjat på. Det hela bygger på att man genom enkla posters bygger upp en liten miniaffär ute på gatan där hemlösa kan komma och ”shoppa” gratis, istället för att bara få säckar med gamla kläder från välgörenhetsorganisationer. På detta sättet blir det även att hemlösa och vanliga människor träffas och samtalar vilket minskar klyftorna mellan oss. Hur som helst, till att börja med missade jag mitt tåg. Utan att tänka efter hoppade jag in i en minibuss som skulle in till Kapstaden. Vad jag inte tänkte på var att minibussar stannar precis ÖVERALLT där det finns människor som eventuellt är intresserade att åka in mot stan. Det tog mig drygt 45 min att komma fram och då hade jag bara 15 min att hitta till kontoret som låg i något som heter De Waterkant, som jag aldrig varit i. Så från stationen tog jag sedan taxi, som inte heller visste vart det låg. Till slut lyckades vi i alla fall komma fram och det visade sig vara i en superlyxig skyskrapa typ, där man var tvungen att signera dörrvakten för att få komma in. Kayli som jag intervjuande var supertrevlig och jag lämnade kontoret betydligt gladare än jag varit. På väg tillbaka till stationen köpte jag en macka till lunch som visade sig vara en friterad brödklump med kyckling- och majonnäsröra. Rätt gott och samtidigt ganska vidrigt. Jag tog tåget tillbaka till kontoret och satt över till klockan nästan blivit 15 (vi slutar 13 på fredagar). När jag kom hem mötte jag upp med en tjej vars nummer jag fått från Shannon som tydligen skulle vara duktig på ögonfransförlängning (eftersom jag i princip tappat alla). Hon var en riktig tjabberöv och under timmen det tog för henne att fixa mina ögonfransar hann jag i princip få hela hennes livshistoria. Men hon var väldigt trevlig! De andra åkte till Muizenberg för att äta på matmarknaden medan jag gick hem till Kriti och drack en drink innan vi tillsammans med Stine tog taxi in till stan. Vi gick till en klubb som heter The Assembly där det skulle vara en hiphopkonsert som vi läst om under dagen. Ganska random men jag kände för att göra något nytt! Vi mötte upp med Esteban och Yahima och det blev faktiskt en himla lyckad kväll! Nästan bara locals vilket var vad jag ville. Jag och Kriti har typ slagit vad om att vi måste börja prata mer med sydafrikaner istället för att bara hänga med volontärerna. Jag blev bjuden på en öl av en kille och såg genast min chans att vinna vadet. Han visade sig vara norsk. Besvikelsen var total.

I lördags åkte vi tjejer in till Waterfront och spatserade omkring några timmar. Där var någon underground market som var helst fenomenal. Ärlig talat, vartenda litet stånd hade grejer jag ville köpa. Dessvärre var jag alldeles för trött för att börja battla min beslutsångest så nu har jag bestämt mig för att åka tillbaka dit under min sista vecka med en shoppinglista och bara gå lös! På kvällen gick vi, efter att ha ätit en av de äckligaste middagarna so far hos Gail, till Ollies hus (f.d. Jellys, men hon har åkt hem nu) och förfestade lite. Sedan tog vi taxi till en rooftop bar som heter ChinChin (samma som vi var på min första helg) och drack en drink. Vad vi inte berättade för killarna var att det främst är en gaybar, vilket var lite roligt. Personligen så trivs jag nästan bättre där för då vet man att killarna som kommer upp och snackar med en, enbart gör det för de tycker att man verkar trevlig. Eftersom det var Simonas sista lördag fick hon bestämma vart vi skulle gå härnäst och då slutade vi givetvis upp på dansstället Club 169. Sedan vet jag ärligt talat inte riktigt vad som hände. Plötsligt rycker Hannah tag i mig och säger att vi ska åka hem och nästa sekund sitter vi inknökade i en vanlig taxi (alltså varken Quitons eller Tyrins). Jag frågar varför vi inte bara väntar på Quinton men av någon anledning ville alla hem så snabbt som möjligt. I taxin börjar folk knabba och stämningen är riktigt tense. När vi kommer fram till Heathfield vägrar taxichauffören släppa oss på olika ställen och tvingar oss att välja ett ställe där alla ska av. Eftersom Molly var ganska berusad kör vi hem till henne, vilket är typ 15min promenad från vart vi bor. Efter vi släppt av henne försöker vi övertyga chauffören att köra hem oss för mer pengar men han vägrar och säger att han inte lyssnar på kvinnor utan enbart pratar med män (dvs Ollie som var den enda killen i bilen). Då rinner bägaren över för allihopa på en och samma gång och vi rusar ur bilen. Vi bestämmer oss för att tysta i en grupp gå tillsammans hem, men eftersom Kriti och Simona bråkat med Hannah och Ollie i bilen väljer de att gå superlångsamt typ 15m bakom oss andra. Detta ökar irritationen ytterligare och både Hannah och Ollie var fly förbannade (förmodligen mest eftersom de var rädda). Jag, Jess och Leo går i armkror och nervösfnissar och vill väl egentligen bara komma hem så snabbt som möjligt. Sedan går allt bara så fort. Plötsligt kommer få killar upp till oss, Jess rycker tag i mig och säger att vi måste gå, gå gå. Då hör jag Leo skrika, vänder mig om och inser att en av killarna har greppat tag i henne. Medan jag springer emot dem släpper han taget och de både killarna rusar iväg. Vi var då 50m från Ollies hus så alla (utom Kriti och Simona) rusar i panik dit. När vi kommit in visar det sig att killarna kommit över Leos väska med kort, billiga telefon, nycklar och cash. Samma med Hannah. I Jess fall lyckades de bara komma åt hennes billiga mobil. Alla är uppstirrade då Kriti utbrister ”om det vore mig de gick på hade jag slått de i ansiktet” och att hon tänker gå hem själv nu. Då bryter typ helvetet lös och ja, herre gud. Leo och Jess är ganska coola, men Hannah har panik och vi gör vad vi kan för att lugna ner henne. Vi får hur som helst tag i Quiton som kommer och hämtar oss. Vi kör en runda i kvarteret för att se om killarna kanske slängt väskorna någonstans, men inget. Sedan lämnar han av oss utan att ta något betalt, vilket var schysst av honom.

Morgonen efter bestämmer jag och Jess oss för att det inte är någon mening med att sitta inne och tycka synd om oss själva. Efter lite övertalning får vi med oss Leo att åka till Hout Bay där det var en mat- och klämarknad (ja jag vet – det är helt bisarrt hur många matmarknader de har. Men jag älskar det). Hannahs familj hade lyckligtvis landat tidigt på söndagsmorgonen så hon var redan iväg med dem. Hout Bay var fantastiskt. Solen sken och färgerna var slående. Vi tre mös omkring där ett tag, tog coola bilder och åkte sedan tillbaka in till stan. Medan Jess var på Afternoon Tea på Mount Nelson satte jag och Leo oss på tapasbaren på Bree St och drack kaffe. Det var skönt att bara hänga lite. När vi kommit hem och ätit middag, gick vi över till Ollies hus och gav honom och Leah (en av hans housemates som vaknade när vi kom in och hjälpte alla att spärra kort och dylikt) en bukett blommor. Timat nog skulle de precis sätta sig och äta tårta så vi stannade för en bit. Sedan följde de oss hem.

Månad morgonen. Dramat fortsätter. Jag inleder dagen men en powerwalk, som blivit lite av en morgonrutin. När jag passerar Ollies hus (typ 300-400m från vårt) märker jag att en man i en bil saktat in och nu kör precis bredvid mig. Jag reagerar inte märkbart, här blir mat utstirrad och visslad på hela tiden så det har liksom kommit till en punkt där jag inte riktigt bryr mig längre. När jag dock möter några människor på trottoaren och jag märker att han kör fram för att sedan vänta in mig, börjar jag bli lite nojig. Jag låtsas att jag inte ser honom även om han är precis bredvid. När han svänger in på min gata stannar jag och gömmer mig bakom en buske (våran gata är folktom och jag vill inte gå in där själv med honom). När han svänger ut igenom skyndar jag iväg, in mot huset. På något vis får han syn på mig och gör en u-sväng och kommer efter mig. När jag kommer fram till huset inser jag att Gail bytt lås och att jag inte kommer in. Medan jag ser honom svänga upp på garageuppfarten bankar jag hysteriskt på dörren och lyckligtvis var Leo snabbt med att öppna. När jag kom in hade jag hjärtat i halsgropen och var ganska uppriven. Förmodligen så ville han väl bara skrämma mig men det var ändå väldigt obehagligt. Leo och Jess väntade tills jag var redo och sedan gick vi tillsammans till tåget. Vi har nu bestämt att ingen går själv, oavsett när och jag måste sluta med mina morgonrutter. Efter jobbet mötte jag upp med Leo, Jess, Molly och Liv och åkte in till stan. Där satte vi oss först på tapasbaren och drack ett glas vin innan vi mötte upp med Hannah och hennes familj och blev bjudna på middag på en känd afrikansk restaurang på Long St. Det var väldigt trevligt. Sedan fixade Hannahs pappa så vi fick skjuts hem av hotellet de bodde på, efter Quiton och Tyrin inte svarade. När vi kom hem fick vi en utläggning av Gail vilken förmögenhet det kostat henne att byta lås på grund av oss och blablabla. Hon vill nu att vi ska betala henne 100R var (halva priset vad hon vanligtvis tar eftersom ”det inte var HELT vårt fel att vi blev av med dem”). Alltså riktigt häxa är hon.

Och här sitter jag nu. Tisdag. Har ont i huvudet och svullna halsmandlar. Ska prata med huvudkontoret om vår situation. Lite irriterad men mest trött. På fredag ska vi i alla fall åka på något som heter the Garden Route över helgen. Det ska bli kul.

Hörs snart! Puss och kram! (PS. förlåt om jag oroar er, men det är okej. Jag låter inte detta påverka mina resterande veckor.)

Min lunch på the Biscuit Mill hehe. Extra allt.

 

Godmorgon, godmorgon! 

 

Tisdag morgon. Gråväder och regnrusk. Kontorsmiljö och kallt kaffe. Hu... 

Senaste veckan har varit relativt "lugn" i jämförelse med tidigare. Ganska skönt faktiskt. 

 

Förra tisdagen var också väldigt chilled out. Efter jobbet tog jag tåget till Claremonth och åt middag med Leo och Hannah. Ingen direkt anledning mer än att vi alla var lagom trötta på ris.

I onsdags var det som sagt Pressclub. Zelda la Grange, Nelson Mandelas assistent, talade. Eventet hölls i en stor balliknande sal med kristallkronor och högt i tak. På borden stod vin i ishinkar och kypare sprang ständigt omkring och fyllde på våra glas. Zelda var inte alls som jag trodde. Hennes engelska var påtagligt bristfällig, hon var blond och blåögd och fyllde 44 år precis på dagen. Det betyder alltså att hon var typ 23 år när hon började jobba för Mandela. Innan Mandela kom till makten hade hon röstat konservativt och talade enbart Afrikaan (det här holländskliknande språket). Att Mandela ändå valde att anställa henne säger väl en hel del om hans geni. Efter jobbet gick vi ut på det där kareokestället. Igen. Den här gången var det inte alls lika kul. Det ösregnade och eftersom baren ligger precis vid straden och bara delvis är under tak blev vi alla ganska genomsura.

I torsdags hade vi en workshop på jobbet. Det var ett ordtest som Kim hade satt ihop och som hon menade "ändå var relativt enkelt" och att vi alla borde få åtminstone 50% rätt. Jag hade 3 rätt utav typ 18. Jag vet inte om det betyder att jag är dum i huvudet eller Kim är en nedlåtande besserwisser. Oavsett. Jag skämdes lite och försökte rättfärdiga det hela genom att slå upp alla ord och lova mig själv att plugga in dem till dagen efter. Det hände inte... När jag kom hem hade en ny tjej flyttat in i mitt rum. Jess från England. Hon verkar snäll. 

Fredags inleddes med en liten morgonlöpis om jag inte missminner mig. Hannah och Leo berättade att de skulle iväg till ett skyddshem för utsatta kvinnor och deras barn som heter Sister Incorporated. Där skulle det vara en liten loppis och säljas smycken som kvinnorna gjort själva. Jag lyckades övertyga Rebecca att jag definitivt borde följa med, så efter att ha varit på kontoret typ en timme tog jag ENSAM en minibuss (eftersom tågen inte gick) till Human Rights kontor i Rondebosch. En upplevelse. I princip så knör så många människor som möjligt in sig i en lite minibuss och säger vart de ska. En man kör och en man klättrar omkring bland sätena och samlar in pengar. Oavsett vart du åker så kostar det aldrig mer än 7SEK. Så fort bussen inte är full sticker mannen som samlar in pengar ut huvudet genom fönstret och busvisslar och skriker på alla på gatan. I början blev jag livrädd och tänkte att de bara måste skrämma iväg folk på det sättet. Men jag antar att det är tvärt om, eftersom alla gör det. Hur som helst, tillsammans med de andra tjejerna från Human Rights tog vi oss till kvinnohuset. Jag köpte en tygpåse, liten sminkpåse och en enorm stickad tröja som jag definitivt aldrig kommer få med mig hem. Men det var ju pengar till ett gott syfte. Jag försökte intervjua några kvinnor som jobbade där men det gav i ärlighetens namn föga. Eftersom kvinnorna som söker skydd där är gömda från sina män (eller dylikt) kunde jag givetvis varken göra en intervju eller ta några bilder på dem. Efter besöket åkte jag, Leo, Hannah, Jess, Jelly (den svenska tjejen) och Yahima (en ny belgisk tjej som är ganska weird) till Cape Town och shoppade halloweenutklädnad. Efter många om och men blev jag tillslut en zebra, haha. Hannah och Gails dotter Shannon sminkade mig och det blev faktiskt ganska bra. I vanlig ordning hade vi lite förfest hos Jelly och hennes roomies innan vi tog taxi in till Long St. Väl ute var det väl sådär. Klubben vara ganska folktom och musik var dålig. Men, men!

I lördags var jag uppe 07.30 (!!) för att ta tåget till Rondebosch. Mina nya, svindyra (för att vara i Sydafrika) ögonfransar hade redan lossnat och den enda tiden de hade ledig för refill på salong var 08.30. Lite segt men också skönt att vara uppe i tid. Efter att jag fixat med det satte jag mig på ett café, drack kaffe och läste i min bok jag fått av Phoebe. Tanken var att jag skulle möta upp Leo och några fler och tillsammans åka till the Biscuit Mill för att äta frukost (vilket jag iochförsig redan gjort). Först var de väldigt försende. Sedan hoppade jag på fel tåg och insåg inte att jag var fel förrän jag kommit till slutdestinationen. Efter att i panik hoppat på ett nytt tåg för att åka tillbaka och äntligen kommit rätt, blev jag stoppad av securityn för att inte ha biljett. (Jag gick faktiskt själv fram för att köpa en, eftersom kontoret i Rondebosch varit tomt). Då blev jag anklagad för att ljuga och blev tvungen att betala en straffavgift haha. Alltså dessa människoooorrrr... Tillslut kom vi ändå till marknaden och jag köpte mig, med all rätt, den fetaste bratwursten jag kunde hitta, dränkt i bacon och majonäs. Efter att ha gottat oss en stund åkte vi in till stan för att sedan kunna åka vidare till stranden. Där mötte vi upp Kriti som egentligen skulle tagit sitt dykarcert. men efter att ha kommit till den sista fasen blev nekad då det visade sig att hon inte kan simma. Jag skrattade så mycket att jag nästan höll på att kissa på mig. Hur kan man ansöka om ett dykcertifikat, om man inte kan simma? Kriti fattade däremot ingenting. Efter maaasssoor av hit och dit lyckades vi hamna på en minibuss som tog oss till Camps Bay. Det är Kapstadens gräddhylla och är proppat av lyxkåkar, glammiga restauranger och en lång vit strand. Hur vackert som helst. Eftersom klockan redan hunnit bli 14 var vi bara där några timmar innan vi ringde Quinton och bad honom plocka upp oss. På kvällen åkte alla in till stan igen och åt på en mexikansk restaurang för att fira av Jack som åker hem imorgon.

I söndags var jag uppe tidigt och sprang min lilla morgonrunda. Skönt efter gårdagens svullerier. Sedan ringde jag, Hannah och Jess Quinton och bad honom köra oss till District 6 Museum som vi alla ville besöka. Halvvägs in till stan insåg vi att museumet är stängt på söndagar, suck... Då åkte vi till stranden istället där vi mötte upp med resten. Det blev en lång dag på stranden som bjöd på både bad (iskallt!!!) och volleybollek. Jag stukade mitt pekfinger som nu är oböjligt och svullet. Buhu... På kvällen var vi alla trötta och härlig solsvedda (några av oss mer än andra) och vi somnade nog innan 21 allihop.

Igår var en klassisk måndag. Jag skippade morgonlöpningen eftersom det regnade och jag skulle testa ett nytt gym som tydligen finns nära kontoret. Jobbet var som vanligt. Jag är ganska stuck i mitt skrivande ärligt talat och tycker det är superfrustrerande, men jag vet inte rikrigt vad jag ska göra. Kriti lyckades övertyga mig om att skippa gymmet och följa med henne på bio istället (jag var säkert väldigt svårövertalad..). Vi såg Gone Girl på bion i Claremonth tillsammans med Simone och Yahima. Den var skum men bra!!

 

Och så, där fick ni senaste veckans uppdatering! 1,5h av arbetsdagen tog det. Men nu kan jag åtminstone säga att jag skrev någonting idag, hehe. Idag SKA jag till gymmet och ingenting får stoppa mig!

 

Hoppas ni haft en bra vecka! Jag vill även passa på att be om förlåtelse för dålig uppdatering. Jag har planerat att skicka vykort till er alla men posten är sedan tre veckor på strejt och inga brev lämnar landet. Hoppas det löser sig innan det är dags för hemfärd, annanrs får ni helt enkelt vänta på dem tills dess att jag är hemma.

 

PUSSoKRAM!