CAPE TOWN!!
Kategori: Allmänt
Oh me, oh my!
Klockan är 20.37 (tror jag åtminstone, jag har inte riktigt förstått om här är någon tidsskillnad eller ej ännu) och jag sitter på mitt nya rum. Det senaste dygnet har varit hektiskt! Men mitt huvud är så slutkörd så jag kommer bara köra den väldigt förkortade och oslipade versionen.
16.24 avgick tåget till Kastrup. Inga konstigheter. Jag var förvånansvärt lugn och tåget var nästan i tid. Jag var i god tid incheckad och klar på Kastrup och hade tid att sitta ner och äta mitt medköpta choklad och nya (eftersom jag fått hälla ut min medköpta) dricka. Första flyget till Paris gick också förvånandsvärt bra. Ingen panik och när vi flög in över ett upplyst Paris och ett glittrande Eiffeltorn kändes det nästan orosväckande bra i magen. Sedan sket det sig lite i Paris. Jag hade bara en kort mellanlandning och var lite stressad. Så klart så är fransmännen de enda som inte bara kan hålla sig till ett vanligt gatessystem med A-Y eller 1-100, utan ska hålla på med massa upphödja siffror och bokstäver. Och dessutom på franska. Såklart. Nötter. I bordingkön till Johannesburgflyget kände jag för första gången mig lite liten. Runt omkring mig hörde jag inte ett enda språk jag kunde förstå mig på och alla verkade så stora. På planet hamnade jag vid fönstret bredvid en portugisisk dam (tror jag) som kunde totalt 0 ord på engelska och luktade äckligt. Jag somnade (som jag alltid gör) till precis vid take off men vakande sedan lagom till kvällsmaten. Tror ni inte att middagen var EXAKT samma som vi ätit som avskedslunch? Det tyckte jag var lite sjukt. Sedan tittade jag på ”How to train a dragon 2” och somnade. Eller ja, nickade till frekvent i fem timmar. Så plötsligt var det frukost och ännu en film och Afrika. Wow. Vår hemma och vår i Afrika är uppenbarligen i-n-t-e samma sak. Det var hur varmt som helst när jag steg av planet i Johannesburg. Mellan mina två flyg hade jag bara 1,5h vilket egentligen borde räcka, men det blev ändå knappt. Först väntade en megakö för att få ett visum. Tio stycken rakade mörka män satt i vars ett bås och såg uttråkade ut medan två andra civilklädda gick och pekade på oss. Sedan fick jag stå och vänta på min väska vid bandet (dock kom den i samma stund som jag kom dit – winning). Sedan var jag tvungen att re-checka in den igen. Alltså, varför det kände väl jag lite spontant men så var det tydligen… Efter det fick jag gå igenom security igen, springa till min gate som visade sig vara ett busstopp och därifrån ta buss till flyget. Precis så att jag hann alltså! Från att bara ha varit omringad av fisiga fransmän delade jag nu plan med språk och dialekter som jag aldrig hört innan och människor i all färg och form. Jag läste igenom den 66 sidors manualen en sista gång och spenderade sedan mina sista minuter i luften med att lyssna på Ola Salo och andas djupt. In och ut. När vi flög in över Kapstaden kunde man se de långa stränderna breda ut sig och bergskedjan som liksom omfamnade staden. Jag klev av planet, hämtade min väska och begav mig mot utgången. Det pirrade i magen. När jag tittade ut genom portarna såg jag massor med människor med namnskyltar väntandes. Det slog mig att det var första gången jag skulle mötas av någon på en flygplats. Det kändes stort. Efter en stund hittade jag mitt namn i slutet av myllret. Det var en kvinna i 50års åldern som stod lutad mot en pelare. Hon presenterade sig som Tyler och sa att Devor (som han som skulle hämta upp mig hette) väntade där ute men att vi skulle vänta på en annan tjej som kom med flyget efter mig. Vi började prata om att volentära och plötsligt diskuterade vi LCHF och adoption och engelskakunskaper och TV och ja, Gud vet. Hennes engelska, som jag nu förstått är så engelskan låter här, var med en ganska kraftig brytning och man får koncentrera sig en del för att verkligen hänga med. Jag tycker personligen att det låter som en blandning av irländska och nybörjarengelska. Typ. I alla fall, sen kom den här tjejen i fråga som tydligen jobbar på Projects Abroads kontor i Vancouver och vi gick ut till Devor med skåpbilen. Sedan begav vi oss av ut i Kapstaden. Folk kör som idioter här men när jag försökte hitta bilbältet blev Devor nästan förolämpad. ”I den här bilen behöver man inga säkerhetsbälten. Jag kör alltid säkert.” Jag mumlade lite till svar. När vi kört några minuter från flygplatsen pekar Davor ut till vänster på ett enorm fältliknande ställe med massa plåtruckel. Det var ett ”litet” bostadsområde där det bodde ungefär 80 000. Jag kunde knappt tro mina ögon. Alltså det såg verkligen bara ut som fyra plåtbitar som var ihopskruvade. Mellan de hängde några tvättlinor och man kunde se människor i trasiga kläder vandra omkring. Sedan var vi plöstsligt bland jättefina hus och den här sista tjejens hotell. Det tog ytterligare 25 minuter eller något att komma hem till Gail. Devor och Taylor pratade på om allt vi körde förbi men jag uppfattade föga. Det enda jag tänkte på var hur fantastiskt vacker bergskedjan som tornade upp sig i bakgrunden var, och hur jag aldrig någonsin kommer att hitta här.
Så var vi framme hos Gail. Det är tydligen ett lite finare område men det skulle ju definitivt klassas som low class hemma. Gail är en 55-60 årig kvinna som nog är lite galen. Hon kramade om mig och drog genast in mig i köket där hon stod och pillade i någon panna. Och sedan började käften gå på henne, ja jo jag tackar jag haha. Men det känns ju väldigt skönt att det är åt det hållet och inte motsatt. Jag träffade även hennes dotter Shannon och barnbarn Amy (en jättesöt liten tjej på fyra som genast, av någon märklig anledning, blev galen i mig). Sedan kom de tre andra tjejerna som bor här hem. Det är Agnes från Holland, Marice (?) från Kanada och Philbie (?) från England. De verkade alla trevliga. Klockan 18 är det middag och Gail hade gjort oss baked beans med ris och några köttbitar i. Väldigt basic och inga grönsaker what so ever. Dessvärre (?) verkade de andra väldigt imponerade av måltiden och berättade att de kvällen innan fått pasta med ris och potatis. High carb diet it is. Tydligen så äter aldrig hon eller Shannon med oss, utan i normala fall sitter volentärerna på rad vid köksbaren och äter. Jag föreslog dock att vi väl kunde sätta oss vid kösbordet, som verkar användas till allt utom köksbord, och det verkade gå hem… Gails hus är väääldigt speciellt. Det är saker öveeeraaallt. Det första när man möts av när man kommer in i tamburen är en stor spegel med en byrå som dränks av plastblommor, trädsgårstomtar, prydnadssaker och något citat. Köket har ett köksbord som gömms under massa skor och chokladlådor (presenter från gamla voluntärer misstänker jag). Barstolarna är plastinklädda och i fönsterkarmarna står massa askfat. Alltså, det kommer bli alldeles för mycket att beskriva hela huset så jag ska försöka att fota här någon dag för att visa er. Haha.
Efter maten och lite snack drog jag mig tillbaka. Jag bor för tillfället själv i ett litet rum med tre hårda sängar. Precis utanför går en tågräls där det var 10-15 viner förbi tåg mot eller ifrån stan.
2014-10-07
Imorse vaknade jag av tåget och att någon av de andra tjejerna använde den lilla, lilafluffiga (Gail älskar lila) toaletten. Jag gick upp, klädde på mig och när jag kom ner till köket för att göra frukost hade de andra redan hunnit åka till jobbet. När det kommer till frukost får vi välja (eller ta båda som jag kommer göra) på antingen rostmackor med jordnötssmör, sylt eller någon konstig skinka eller cornflakes med mjölk. Till detta finns kaffe, te och juice. Tanken är sedan att vi även ska bre extra mackor och ha med till lunch. Jag har dock en känsla av att jag nog mest kommer att äta ute. Sedan kom Amy och hennes storebror och lugnet var officiellt ute. Jag hann knappt svälja mackan innan Amy började rycka i mig och vill leka. Så fram till dess att Projects Abroads kom och hämtade mig fick jag leka kurragömma med henne. Sedan kom Vash, en kille som jobbar på kontoret, och hämtade mig. Vi tog tåget till kontoret som bara ligger typ 7-8 minuter iväg. Där fick jag träffa alla som jobbar för organisationen, kolla in på tidningsredaktionen och bli presenterad för dem och få en powerpointintroduktion. Sedan tog jag, Vash, Leo (en nyanländ amerikansk kille) och Samantha en minibuss till någon statsdel jag glömt namnet på. Där käkade vi lunch och försökte fixa SIM-kort till oss. Det gick väl sådär för min del. Såklart dog ju iPhonen men Vash ska försöka hjälpa mig imorgon istället. Efter det var vi ”klara för dagen” och Vash följde mig hem. Hemma möttes jag av Amy som genast ville börja leka. Jag var slutkörd så medan hon visade mig alla sina olika ballerinadanser och omorganiserade min garderob tittade jag på två avsnitt Sex and the City. Sedan snörade jag på mig skorna och begav mig ut på en löptur. Kanske inte så smart, även om solen fortfarande stod högt på himlen. Det blev mest fram och tillbaka på gatan och jag fruktar att det nog inte kommer bli så mycket träning kommande månaderna…
När jag kom tillbaka hade de andra tjejerna kommit hem från sina projekt. Vi åt middag och pratade jättelänge. Marice, den kanadensiska tjejen, gillar jag skarpt. Hon verkar ha huvudet på skaft och med henne flyter samtalet på enkelt. Phebe verkar också jättetrevlig men det är som om att bara för att hon verkligen talar flytflytande engelska så tycker jag att det är lite läskigare att prata med henne. Hur som helst, Marice har bokat in oss alla på någon heldagsutflykt på lördag då vi ska åka till Cape Point och hikea och mountainbike en heldag. Ska jag vara ärlig har jag ingen större koll men hon verkar kunna sin grej och såhär i början är det ju bara att säga ja till allt, hehe. Därför sa jag även ja till filmkväll hos några andra volentärer från Human Rights när jag medfrågades. Det var faktiskt väldigt trevligt. Där var två svenskar, en dansk, någon indier, italienare och ja, jag vet inte riktigt vart alla kom från. Nu är vi ifall nyhemkomna, hela och säkra. Imorgon ska jag börja jobba på riktigt och när vi slutat ska vi (=alla volentärer som vill) hikea upp och titta på solnedgången vid Lions Head (som jag inte har en aning om vad det är, men ska tydligen vara fab).
Goodnight.
