lisaxelsson.blogg.se

Hej kära familj! 

Hoppas ni mår bra! Här är det okej förutom en rasslig hals. Men jag överlever. 

 

Måndag var som en vanlig måndag. På kvällen var vi över hos Jelly och de andra och spelade spel. Det var ömsomt rolig och ömsomt väldigt stelt. Vi spelade något där vi skulle skriva olika påstående på lappar och sedan skulle vi svara vem som var mest trolig att göra det. Jag blev valt som mest trolig att skaffa en ansiktstatuering, få ett psykbryt och raka av mig håret, bli nya Nelson Mandela (vilket först var väldigt snällt, men som sen ingen ville kännas vid haha) och för att ha gruppens vackraste ögon. Låt säga att jag klarde mig väldigt lindigt undan. 

I tisdags kommer jag inte riktigt ihåg vad vi höll på med. Jag var ganska stressad över hela feministartikeln som hade sin deadline morgonen efter. Jag bestämde mig för att göra om den till en blogg eftersom jag inte hade några intervjuer (= kommer inte publiceras, utan högst hamna på nätet). Men även efter att ha fattat det beslutet lyckades jag knyta ihop det snyggt. Irriterande. Annars var det nog en ganska vanlig dag på kontoret. Efteråt mötte jag upp de andra i Claremont och åt middag på en fiskrestaurang. Allt för att hålla oss borta från huset.

I onsdags inledde jag dagen med att hålla ett litet cirkelpass för Lisa och Jess i trädgården. Det var faktiskt väldigt uppskattat. När jag kom till jobbet insåg jag att Rebecca åkt till London för att hälsa på sina föräldrar och Kim hade uppenbarligen glömt min deadline, så egentligen hade jag stressat för ingenting. (Oavsett borde jag ju egentligen, såklart, hålla min deadline. Men det är det som är grejen här, det är lite föör chill. Sätt inte ett slutdatum för mig, om det inte gället liksom). Hur som helst. Ännu en amerikanare hade kommit och jag och Kriti hade synnerligen svårt att koncentrera oss, så vi åkte till Woodstock och jobbade från det där coola cykelkaféet istället. När vi slutat åkte jag till Claremont och mötte upp de andra + Liv och Molly. Vi unnande oss lite salongstid och käkade middag på en italiensk restaurang. Typ en av de godaste pizzorna någonsin. Passande nog för mig som alltid har den sjukaste beslutsångesten kunde man få 50/50 pizzor. Genialiskt!

I torsdags var jag på en Parliament Tour inne i stan med några från redaktionen. Det var väl i ärlighetens namn sådär. Jag var gruvligt irriterad på de andra som bara var så fruktansvärt tafatta och inte brydde sig ett dugg om vi missade tåget, trots att Kim engagerat sig och bokat biljetter till oss. När jag väl lyckats rusa oss till parlamentet fick vi vänta i 30min eftersom vår guide ”glömt” oss. Mitt blodsocker var då gaaanska lågt. Turen tog en dryg timme och jag kämpade mest med att hålla ögonen öppna. Inte fick vi ta några bilder heller… Hmpf. På kvällen hade Gail födelsedagsfest som vi inte var bjudna till, så för att slippa att sitta instängda på våra rum hela kvällen bestämde jag och Hannah oss för att hänga med Simona till en salsaklubb. Vad jag inte visste var att både Simona och Hannah faktiskt kan salsa och att det inte bara var en bar där det spelades salsamusik – utan faktiskt var ett riktigt dansställe. Men oj så kul jag hade! Jag och Hannah drack ett glas rött medan Simona for ut på dansgolvet och dansade med man efter man. Jag var så grymt imponerad! Nog har jag kunnat se att hon har rytm när vi varit ute på nattklubbar och dansat lite, men detta var något helt djuriskt. Hon fullkomligt ägde! Efter att ha blivit uppbjuden flertalet gånger bad jag Hannah visa mig det mest basic moves. Hur kul som helst. Vid kvällen slut hade jag minsann dansat två danser med olika personer! Tror jag tyckte det var roligare än de gjorde haha… Påminn mig när jag kommer hem att jag ska ta salsaklasser!

I fredags hade jag en intervju i stan med en av grundarna till The Street Store som är en ny artikel jag börjat på. Det hela bygger på att man genom enkla posters bygger upp en liten miniaffär ute på gatan där hemlösa kan komma och ”shoppa” gratis, istället för att bara få säckar med gamla kläder från välgörenhetsorganisationer. På detta sättet blir det även att hemlösa och vanliga människor träffas och samtalar vilket minskar klyftorna mellan oss. Hur som helst, till att börja med missade jag mitt tåg. Utan att tänka efter hoppade jag in i en minibuss som skulle in till Kapstaden. Vad jag inte tänkte på var att minibussar stannar precis ÖVERALLT där det finns människor som eventuellt är intresserade att åka in mot stan. Det tog mig drygt 45 min att komma fram och då hade jag bara 15 min att hitta till kontoret som låg i något som heter De Waterkant, som jag aldrig varit i. Så från stationen tog jag sedan taxi, som inte heller visste vart det låg. Till slut lyckades vi i alla fall komma fram och det visade sig vara i en superlyxig skyskrapa typ, där man var tvungen att signera dörrvakten för att få komma in. Kayli som jag intervjuande var supertrevlig och jag lämnade kontoret betydligt gladare än jag varit. På väg tillbaka till stationen köpte jag en macka till lunch som visade sig vara en friterad brödklump med kyckling- och majonnäsröra. Rätt gott och samtidigt ganska vidrigt. Jag tog tåget tillbaka till kontoret och satt över till klockan nästan blivit 15 (vi slutar 13 på fredagar). När jag kom hem mötte jag upp med en tjej vars nummer jag fått från Shannon som tydligen skulle vara duktig på ögonfransförlängning (eftersom jag i princip tappat alla). Hon var en riktig tjabberöv och under timmen det tog för henne att fixa mina ögonfransar hann jag i princip få hela hennes livshistoria. Men hon var väldigt trevlig! De andra åkte till Muizenberg för att äta på matmarknaden medan jag gick hem till Kriti och drack en drink innan vi tillsammans med Stine tog taxi in till stan. Vi gick till en klubb som heter The Assembly där det skulle vara en hiphopkonsert som vi läst om under dagen. Ganska random men jag kände för att göra något nytt! Vi mötte upp med Esteban och Yahima och det blev faktiskt en himla lyckad kväll! Nästan bara locals vilket var vad jag ville. Jag och Kriti har typ slagit vad om att vi måste börja prata mer med sydafrikaner istället för att bara hänga med volontärerna. Jag blev bjuden på en öl av en kille och såg genast min chans att vinna vadet. Han visade sig vara norsk. Besvikelsen var total.

I lördags åkte vi tjejer in till Waterfront och spatserade omkring några timmar. Där var någon underground market som var helst fenomenal. Ärlig talat, vartenda litet stånd hade grejer jag ville köpa. Dessvärre var jag alldeles för trött för att börja battla min beslutsångest så nu har jag bestämt mig för att åka tillbaka dit under min sista vecka med en shoppinglista och bara gå lös! På kvällen gick vi, efter att ha ätit en av de äckligaste middagarna so far hos Gail, till Ollies hus (f.d. Jellys, men hon har åkt hem nu) och förfestade lite. Sedan tog vi taxi till en rooftop bar som heter ChinChin (samma som vi var på min första helg) och drack en drink. Vad vi inte berättade för killarna var att det främst är en gaybar, vilket var lite roligt. Personligen så trivs jag nästan bättre där för då vet man att killarna som kommer upp och snackar med en, enbart gör det för de tycker att man verkar trevlig. Eftersom det var Simonas sista lördag fick hon bestämma vart vi skulle gå härnäst och då slutade vi givetvis upp på dansstället Club 169. Sedan vet jag ärligt talat inte riktigt vad som hände. Plötsligt rycker Hannah tag i mig och säger att vi ska åka hem och nästa sekund sitter vi inknökade i en vanlig taxi (alltså varken Quitons eller Tyrins). Jag frågar varför vi inte bara väntar på Quinton men av någon anledning ville alla hem så snabbt som möjligt. I taxin börjar folk knabba och stämningen är riktigt tense. När vi kommer fram till Heathfield vägrar taxichauffören släppa oss på olika ställen och tvingar oss att välja ett ställe där alla ska av. Eftersom Molly var ganska berusad kör vi hem till henne, vilket är typ 15min promenad från vart vi bor. Efter vi släppt av henne försöker vi övertyga chauffören att köra hem oss för mer pengar men han vägrar och säger att han inte lyssnar på kvinnor utan enbart pratar med män (dvs Ollie som var den enda killen i bilen). Då rinner bägaren över för allihopa på en och samma gång och vi rusar ur bilen. Vi bestämmer oss för att tysta i en grupp gå tillsammans hem, men eftersom Kriti och Simona bråkat med Hannah och Ollie i bilen väljer de att gå superlångsamt typ 15m bakom oss andra. Detta ökar irritationen ytterligare och både Hannah och Ollie var fly förbannade (förmodligen mest eftersom de var rädda). Jag, Jess och Leo går i armkror och nervösfnissar och vill väl egentligen bara komma hem så snabbt som möjligt. Sedan går allt bara så fort. Plötsligt kommer få killar upp till oss, Jess rycker tag i mig och säger att vi måste gå, gå gå. Då hör jag Leo skrika, vänder mig om och inser att en av killarna har greppat tag i henne. Medan jag springer emot dem släpper han taget och de både killarna rusar iväg. Vi var då 50m från Ollies hus så alla (utom Kriti och Simona) rusar i panik dit. När vi kommit in visar det sig att killarna kommit över Leos väska med kort, billiga telefon, nycklar och cash. Samma med Hannah. I Jess fall lyckades de bara komma åt hennes billiga mobil. Alla är uppstirrade då Kriti utbrister ”om det vore mig de gick på hade jag slått de i ansiktet” och att hon tänker gå hem själv nu. Då bryter typ helvetet lös och ja, herre gud. Leo och Jess är ganska coola, men Hannah har panik och vi gör vad vi kan för att lugna ner henne. Vi får hur som helst tag i Quiton som kommer och hämtar oss. Vi kör en runda i kvarteret för att se om killarna kanske slängt väskorna någonstans, men inget. Sedan lämnar han av oss utan att ta något betalt, vilket var schysst av honom.

Morgonen efter bestämmer jag och Jess oss för att det inte är någon mening med att sitta inne och tycka synd om oss själva. Efter lite övertalning får vi med oss Leo att åka till Hout Bay där det var en mat- och klämarknad (ja jag vet – det är helt bisarrt hur många matmarknader de har. Men jag älskar det). Hannahs familj hade lyckligtvis landat tidigt på söndagsmorgonen så hon var redan iväg med dem. Hout Bay var fantastiskt. Solen sken och färgerna var slående. Vi tre mös omkring där ett tag, tog coola bilder och åkte sedan tillbaka in till stan. Medan Jess var på Afternoon Tea på Mount Nelson satte jag och Leo oss på tapasbaren på Bree St och drack kaffe. Det var skönt att bara hänga lite. När vi kommit hem och ätit middag, gick vi över till Ollies hus och gav honom och Leah (en av hans housemates som vaknade när vi kom in och hjälpte alla att spärra kort och dylikt) en bukett blommor. Timat nog skulle de precis sätta sig och äta tårta så vi stannade för en bit. Sedan följde de oss hem.

Månad morgonen. Dramat fortsätter. Jag inleder dagen men en powerwalk, som blivit lite av en morgonrutin. När jag passerar Ollies hus (typ 300-400m från vårt) märker jag att en man i en bil saktat in och nu kör precis bredvid mig. Jag reagerar inte märkbart, här blir mat utstirrad och visslad på hela tiden så det har liksom kommit till en punkt där jag inte riktigt bryr mig längre. När jag dock möter några människor på trottoaren och jag märker att han kör fram för att sedan vänta in mig, börjar jag bli lite nojig. Jag låtsas att jag inte ser honom även om han är precis bredvid. När han svänger in på min gata stannar jag och gömmer mig bakom en buske (våran gata är folktom och jag vill inte gå in där själv med honom). När han svänger ut igenom skyndar jag iväg, in mot huset. På något vis får han syn på mig och gör en u-sväng och kommer efter mig. När jag kommer fram till huset inser jag att Gail bytt lås och att jag inte kommer in. Medan jag ser honom svänga upp på garageuppfarten bankar jag hysteriskt på dörren och lyckligtvis var Leo snabbt med att öppna. När jag kom in hade jag hjärtat i halsgropen och var ganska uppriven. Förmodligen så ville han väl bara skrämma mig men det var ändå väldigt obehagligt. Leo och Jess väntade tills jag var redo och sedan gick vi tillsammans till tåget. Vi har nu bestämt att ingen går själv, oavsett när och jag måste sluta med mina morgonrutter. Efter jobbet mötte jag upp med Leo, Jess, Molly och Liv och åkte in till stan. Där satte vi oss först på tapasbaren och drack ett glas vin innan vi mötte upp med Hannah och hennes familj och blev bjudna på middag på en känd afrikansk restaurang på Long St. Det var väldigt trevligt. Sedan fixade Hannahs pappa så vi fick skjuts hem av hotellet de bodde på, efter Quiton och Tyrin inte svarade. När vi kom hem fick vi en utläggning av Gail vilken förmögenhet det kostat henne att byta lås på grund av oss och blablabla. Hon vill nu att vi ska betala henne 100R var (halva priset vad hon vanligtvis tar eftersom ”det inte var HELT vårt fel att vi blev av med dem”). Alltså riktigt häxa är hon.

Och här sitter jag nu. Tisdag. Har ont i huvudet och svullna halsmandlar. Ska prata med huvudkontoret om vår situation. Lite irriterad men mest trött. På fredag ska vi i alla fall åka på något som heter the Garden Route över helgen. Det ska bli kul.

Hörs snart! Puss och kram! (PS. förlåt om jag oroar er, men det är okej. Jag låter inte detta påverka mina resterande veckor.)