Graphic - snart gör jag slut!
Kategori: Allmänt
Hej allihopa!
Hoppas veckan varit härlig. I Ghana seglar dagarna förbi sakta med säkert. Jag har börjat finna mig i att det här kanske inte var det bästa valet jag gjort men att det inte är hela världen. Jag har ju gjort så himla många bra val innan detta och nog för att det kostat mig skjortan, men går ju att spara ihop till en ny skjorta när jag kommer hem.
Idag är det onsdag vilket betyder att jag åker hem om två veckor och en dag, det klarar jag! Veckan som gått har varit pendlande; jag är ömsom på gränsen att få ett psykbryt till att tycka att det är ganska härligt här. Jag tror att vad som gör att jag pallar är att Tom är så hygglig och Simone har kanske inte tonat ned sig, men blivit lite roligare i alla fall. Det är skönt att ha några att bolla frustrationer med.
I fredags bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag på jobbet. Det blev det inte. Ingen pratade med mig på hela dagen förutom en kille som heter Dominice som lovat att han skulle gå igenom mig artikel om den där författaren. Tom hade rättat den kvällen innan och dyrt och heligt lovat att han tyckte den var bra. Det tyckte inte Dominice som i princip dissade hela texten. Då fick jag nog och åkte hem och la mig på sängen och surade. Egentligen skulle jag träffa Nickie på kvällen men jag stannade på rummet resten av kvällen.
05.00 ringde alarmet i lördags. Sömndruckna och dana packade jag, mina roomies + en annan kille från huset bredvid, ihop oss och tog en trotro till Khaliesee (nästan lika hemsk knutpunkt som Circle). Därifrån bytte vi till en större minibuss med AC kallare än de sibiriska vindarna. Fyra timmar senare var vi framme i Cape Coast. I samma sekund som vi steg ur minibussen började taxichaufförer dra i våra armar för att få skjutsa oss vidare till Kakum Nationalpark ytterligare en timme iväg. Vi lyckades med en del våld tränga in oss i en liten golf och begav oss vidare. Vägarna är verkligen under all kritik och jag kan omöjligt säga vem somled mest av mig och Simone som satt i mitt knä när vi studsade upp och ner i hålorna. Framme vid nationalparken lite över 12 var de andras blodsocker, som inte hade ätit någon frukost, nere i fötterna (jag hade vid ett busstopp lyckats komma över två friterade degklumpar och en cola och kände som att en frityrhinna omslutit min magsäck). Vi bestämde oss för att slänga i oss lunch lite snabbt och enkelt. Alldeles glömde vi att ingenting är ’lite snabbt och enkelt’ här. En timme och tjugo minuter senare fick vi våra två färdigpizzor serverade medan våras taxichaufför satt utanför och väntade på oss. Mätta och lite gladare begav vi oss på regnskogshike. Efter femton minuters extremt svettig klättring kom vi till ”trädtoppsgång” som typ var stegar med plankor på inringade av nät som gick mellan träden drygt 40 meter upp i luften. Det var faktiskt sjukt fräckt! Sedan fortsatte turen runt i skogen och fick klappa på en massa coola träd som jag inte förstod ett dugg om pga guidens oklara engelska. När vi kom tillbaka till parkeringen, svettig och glada, var vår chaufför allt annat än glad och vi fick lova att betala massa extra för att han skulle köra vidare. På väg tillbaka till vårt hotell stannade vi till vid en damm där det skulle finnas krokodiler. En äldre kvinna som såg ut att vara servitris på restaurangen bredvid dammen sa att vi skulle följa efter henne. I en förvirrad tystnad knatade vi efter henne i leran längs vattnet. Helt plötsligt låg där en krokodil på typ två-tre meter framför oss. Kvinnan gick till synes helt orädd fram till den och klappade den. Sedan sa hon till oss att göra det samma. Jag vill inte spekulera kring hur säkert detta egentligen var, men jag följde bara order och satte mig lydigt på huk och klappade lite tafatt på besten bredvid mig. Det kostade två kronor. Sedan åkte vi vidare. Vårt hotell låg precis på stranden och var faktiskt över förväntan! Projects Abroad har några arbeten i området och Tom hade lyckats komma i kontakt med några av de volontärerna. De kom över till vårt hotell där tydligen byns bästa (och kanske enda) restaurang och låg. Jag träffade två trevliga tjejer från USA och Norge och det visade sig att norskan ska resa samma dagar som jag så kanske blir det att vi möts upp senare! Även om jag ser fram emot lite egentid så hade det ju varit kul att hänga lite med någon.
Att vakna till ljudet av vågorna på söndagen var fantastiskt! Efter frukost med havsutsikt gick vi på guidad tur på Cape Castle som är Ghanas största slavfort. Det var verkligen helt sjukt och fruktansvärt och intressant på samma gång. Fyra meter under kyrkan som ligger på slottets innergård trängdes 2500 slavar på minimal yta utan några ljuskällor eller förnödenheter. Mellan två veckor till tre månader hölls de fångna där innan de under jord slussades ut till skeppen som skulle ta dem till Amerika eller Brasilien. På skeppen trängdes de ihop som packade sillar och majoriteten dog under färden till det nya landet. Det är så att man skäms över att vara människa när man tänker på det. När den guidade turen var klar la vi oss på stranden och solade någon timme innan vi satte oss på en trotro hem igen. Fem minuter efter att vi satt oss i bilen öppnade sig himlen för första gången sedan jag kom hit och sedan var det ett kusligt åskoväder hela kvällen.
I måndags var det dags att bege sig tillbaka till jobbet. Jag fick följa med en kille som heter Timothy till en presskonferens om unga entreprenörer i Ghana. Den var ganska ointressesant även om det var underhållade. Massor av människor trängdes i ett minimalt rum och talarna som avlöste varandra på löpande band syntes knappt bakom det höga podiet och alla dess mickar. När kvinnorna skulle tala såg man bara lite hår och hörde ännu mindre. Egentligen var det bara ett företag som gjorde ett event och bjöd in pressen för att locka nya medlemmar. På någon outgrundligt sätt lyckades ändå Timothy vända det till att bli en nyhet om nya presidentens satsning på unga. Inte en enda mening från artikeln jag skrev användes i tidningen. Efter jobbet åkte jag på en matlagningskväll som Projects Abroad anordnade hos en annan värdfamilj. Pga väldigt oklara direktiv samt galen trafik kom jag och John nästan en timme sent. Då var maten i princip klar och folk satt utspridda på plaststolar och pillade på sina telefoner. Det serverades RedRed (bönor med palmolja typ och friterade bananbitar) och Jollof Rice (ris med palmolja och tomatpuré och massa kryddor). John, som är ansvarig för Voices of the World, vill att jag och Simone ska skriva en artikel om maträtterna, så vi låtsades lite halvintresserade. När vi ätit upp åkte vi hem och somnade nästan genast i en oljedränkt matkoma.
Igår gjorde jag inte ett smack på tidningen. Det var bara Timothy och Doreen som stod på schemat och ingen av dem bjöd in mig till att följa med ut på deras uppdrag. Jag surade och skypade med Christopher istället. Sedan var det som att killarna på Graphic bestämde sig för att försöka vända min dag genom att ge mig mer uppmärksamhet på en timme än vad jag normalt får på ett år. Först blev jag inbjuden att vara med som bakgrundsdansare i någon musikvideo av en kille på annonsavdelningen. Sedan blev jag tillfrågad att lösa studentvisum till Sverige till en annan och bli hans svenska flickvän. Efter det blev jag inbjuden att åka på weekend med en tredje. Och så fortsatte det tills jag fick nog och gick hem en timme tidigare än jag egentligen ska. Väl hemma var Tom och Simone på strålade humör som smittade av sig så till den milda grad att jag gick med på att hänga med Tom på ytterligare en löprunda. Så himla skönt! Gud vad härligt det är att få röra lite på sig! Senare på kvällen mötte vi upp med de andra volontärerna och åkte till en karaokebar.
Idag följde jag men Timothy på ytterligare ett presskonferens (inte för att han bjöd med mig utanför att redaktören sa till honom att ta med mig…). När vi kom dit satte han sig på en bänkrad där det bara fanns plats för en så att jag fick sätta mig någon annanstans. Jag satte mig med fotografen istället som i alla fall verkade lite intresserad av att prata med mig. En timme och tjugo minuter försent drog evenemanget igång. Alltså jag fick nästan hålla mig för skratt. Det handlade om lanseringen av en stiftelse som skulle ”hjälpa mindre priviligierade människor”. Grejen var att stiftelsen var ett dotterbolag till ett företag som gör energidrycker och vatten och man kunde bara bidra genom att köpa deras produkter. Så vad de i princip sa var ”köp jättemycket av våra produkter så kan vi hjälpa folk”. De kunde dock inte svara på hur många procent av deras vinst, eller vad exakt det var de tänkte göra. Så himla oklart. När vi kom tillbaka till redaktionen sa Timothy att jag inte behövde skriva något, så sedan dess har jag suttit här och rullar tummarna typ. Eller fotografen har suttit bredvid mig och ställt massa irrelevanta frågor för att han är uttråkad.
Nu ska jag åka tillbaka till Projects Abroads kontor för att försöka styra upp lite saker. Först och främst är tydligen mitt visum för kort (???) så jag kommer behöva åka till någon ambassad för att betala ännu mer för det. Sedan måste jag betala 1700kr extra för att få stanna hos Mrs Odonkor tills nästa fredag då min praktik slutar – vilket jag verkligen inte är sugen på att göra. Funderar på att skita i Graphic och åka och sätta mig på någon strand istället... Sedan måste jag säga till John att hans idé om att skriva en artikel om Jollofris är skit. Nåväl, efter det ska jag på den där salsaklubben igen. Det ska bli kul. Kanske ska jag dricka en massa alkohol och låtsas vara sjuk imorgon för att slippa jobbet… Kanske!
Ha en härlig lillördag där hemma! Imorgon är det bara två veckor till jag kommer hem!
Hoppas veckan varit härlig. I Ghana seglar dagarna förbi sakta med säkert. Jag har börjat finna mig i att det här kanske inte var det bästa valet jag gjort men att det inte är hela världen. Jag har ju gjort så himla många bra val innan detta och nog för att det kostat mig skjortan, men går ju att spara ihop till en ny skjorta när jag kommer hem.
Idag är det onsdag vilket betyder att jag åker hem om två veckor och en dag, det klarar jag! Veckan som gått har varit pendlande; jag är ömsom på gränsen att få ett psykbryt till att tycka att det är ganska härligt här. Jag tror att vad som gör att jag pallar är att Tom är så hygglig och Simone har kanske inte tonat ned sig, men blivit lite roligare i alla fall. Det är skönt att ha några att bolla frustrationer med.
I fredags bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag på jobbet. Det blev det inte. Ingen pratade med mig på hela dagen förutom en kille som heter Dominice som lovat att han skulle gå igenom mig artikel om den där författaren. Tom hade rättat den kvällen innan och dyrt och heligt lovat att han tyckte den var bra. Det tyckte inte Dominice som i princip dissade hela texten. Då fick jag nog och åkte hem och la mig på sängen och surade. Egentligen skulle jag träffa Nickie på kvällen men jag stannade på rummet resten av kvällen.
05.00 ringde alarmet i lördags. Sömndruckna och dana packade jag, mina roomies + en annan kille från huset bredvid, ihop oss och tog en trotro till Khaliesee (nästan lika hemsk knutpunkt som Circle). Därifrån bytte vi till en större minibuss med AC kallare än de sibiriska vindarna. Fyra timmar senare var vi framme i Cape Coast. I samma sekund som vi steg ur minibussen började taxichaufförer dra i våra armar för att få skjutsa oss vidare till Kakum Nationalpark ytterligare en timme iväg. Vi lyckades med en del våld tränga in oss i en liten golf och begav oss vidare. Vägarna är verkligen under all kritik och jag kan omöjligt säga vem somled mest av mig och Simone som satt i mitt knä när vi studsade upp och ner i hålorna. Framme vid nationalparken lite över 12 var de andras blodsocker, som inte hade ätit någon frukost, nere i fötterna (jag hade vid ett busstopp lyckats komma över två friterade degklumpar och en cola och kände som att en frityrhinna omslutit min magsäck). Vi bestämde oss för att slänga i oss lunch lite snabbt och enkelt. Alldeles glömde vi att ingenting är ’lite snabbt och enkelt’ här. En timme och tjugo minuter senare fick vi våra två färdigpizzor serverade medan våras taxichaufför satt utanför och väntade på oss. Mätta och lite gladare begav vi oss på regnskogshike. Efter femton minuters extremt svettig klättring kom vi till ”trädtoppsgång” som typ var stegar med plankor på inringade av nät som gick mellan träden drygt 40 meter upp i luften. Det var faktiskt sjukt fräckt! Sedan fortsatte turen runt i skogen och fick klappa på en massa coola träd som jag inte förstod ett dugg om pga guidens oklara engelska. När vi kom tillbaka till parkeringen, svettig och glada, var vår chaufför allt annat än glad och vi fick lova att betala massa extra för att han skulle köra vidare. På väg tillbaka till vårt hotell stannade vi till vid en damm där det skulle finnas krokodiler. En äldre kvinna som såg ut att vara servitris på restaurangen bredvid dammen sa att vi skulle följa efter henne. I en förvirrad tystnad knatade vi efter henne i leran längs vattnet. Helt plötsligt låg där en krokodil på typ två-tre meter framför oss. Kvinnan gick till synes helt orädd fram till den och klappade den. Sedan sa hon till oss att göra det samma. Jag vill inte spekulera kring hur säkert detta egentligen var, men jag följde bara order och satte mig lydigt på huk och klappade lite tafatt på besten bredvid mig. Det kostade två kronor. Sedan åkte vi vidare. Vårt hotell låg precis på stranden och var faktiskt över förväntan! Projects Abroad har några arbeten i området och Tom hade lyckats komma i kontakt med några av de volontärerna. De kom över till vårt hotell där tydligen byns bästa (och kanske enda) restaurang och låg. Jag träffade två trevliga tjejer från USA och Norge och det visade sig att norskan ska resa samma dagar som jag så kanske blir det att vi möts upp senare! Även om jag ser fram emot lite egentid så hade det ju varit kul att hänga lite med någon.
Att vakna till ljudet av vågorna på söndagen var fantastiskt! Efter frukost med havsutsikt gick vi på guidad tur på Cape Castle som är Ghanas största slavfort. Det var verkligen helt sjukt och fruktansvärt och intressant på samma gång. Fyra meter under kyrkan som ligger på slottets innergård trängdes 2500 slavar på minimal yta utan några ljuskällor eller förnödenheter. Mellan två veckor till tre månader hölls de fångna där innan de under jord slussades ut till skeppen som skulle ta dem till Amerika eller Brasilien. På skeppen trängdes de ihop som packade sillar och majoriteten dog under färden till det nya landet. Det är så att man skäms över att vara människa när man tänker på det. När den guidade turen var klar la vi oss på stranden och solade någon timme innan vi satte oss på en trotro hem igen. Fem minuter efter att vi satt oss i bilen öppnade sig himlen för första gången sedan jag kom hit och sedan var det ett kusligt åskoväder hela kvällen.
I måndags var det dags att bege sig tillbaka till jobbet. Jag fick följa med en kille som heter Timothy till en presskonferens om unga entreprenörer i Ghana. Den var ganska ointressesant även om det var underhållade. Massor av människor trängdes i ett minimalt rum och talarna som avlöste varandra på löpande band syntes knappt bakom det höga podiet och alla dess mickar. När kvinnorna skulle tala såg man bara lite hår och hörde ännu mindre. Egentligen var det bara ett företag som gjorde ett event och bjöd in pressen för att locka nya medlemmar. På någon outgrundligt sätt lyckades ändå Timothy vända det till att bli en nyhet om nya presidentens satsning på unga. Inte en enda mening från artikeln jag skrev användes i tidningen. Efter jobbet åkte jag på en matlagningskväll som Projects Abroad anordnade hos en annan värdfamilj. Pga väldigt oklara direktiv samt galen trafik kom jag och John nästan en timme sent. Då var maten i princip klar och folk satt utspridda på plaststolar och pillade på sina telefoner. Det serverades RedRed (bönor med palmolja typ och friterade bananbitar) och Jollof Rice (ris med palmolja och tomatpuré och massa kryddor). John, som är ansvarig för Voices of the World, vill att jag och Simone ska skriva en artikel om maträtterna, så vi låtsades lite halvintresserade. När vi ätit upp åkte vi hem och somnade nästan genast i en oljedränkt matkoma.
Igår gjorde jag inte ett smack på tidningen. Det var bara Timothy och Doreen som stod på schemat och ingen av dem bjöd in mig till att följa med ut på deras uppdrag. Jag surade och skypade med Christopher istället. Sedan var det som att killarna på Graphic bestämde sig för att försöka vända min dag genom att ge mig mer uppmärksamhet på en timme än vad jag normalt får på ett år. Först blev jag inbjuden att vara med som bakgrundsdansare i någon musikvideo av en kille på annonsavdelningen. Sedan blev jag tillfrågad att lösa studentvisum till Sverige till en annan och bli hans svenska flickvän. Efter det blev jag inbjuden att åka på weekend med en tredje. Och så fortsatte det tills jag fick nog och gick hem en timme tidigare än jag egentligen ska. Väl hemma var Tom och Simone på strålade humör som smittade av sig så till den milda grad att jag gick med på att hänga med Tom på ytterligare en löprunda. Så himla skönt! Gud vad härligt det är att få röra lite på sig! Senare på kvällen mötte vi upp med de andra volontärerna och åkte till en karaokebar.
Idag följde jag men Timothy på ytterligare ett presskonferens (inte för att han bjöd med mig utanför att redaktören sa till honom att ta med mig…). När vi kom dit satte han sig på en bänkrad där det bara fanns plats för en så att jag fick sätta mig någon annanstans. Jag satte mig med fotografen istället som i alla fall verkade lite intresserad av att prata med mig. En timme och tjugo minuter försent drog evenemanget igång. Alltså jag fick nästan hålla mig för skratt. Det handlade om lanseringen av en stiftelse som skulle ”hjälpa mindre priviligierade människor”. Grejen var att stiftelsen var ett dotterbolag till ett företag som gör energidrycker och vatten och man kunde bara bidra genom att köpa deras produkter. Så vad de i princip sa var ”köp jättemycket av våra produkter så kan vi hjälpa folk”. De kunde dock inte svara på hur många procent av deras vinst, eller vad exakt det var de tänkte göra. Så himla oklart. När vi kom tillbaka till redaktionen sa Timothy att jag inte behövde skriva något, så sedan dess har jag suttit här och rullar tummarna typ. Eller fotografen har suttit bredvid mig och ställt massa irrelevanta frågor för att han är uttråkad.
Nu ska jag åka tillbaka till Projects Abroads kontor för att försöka styra upp lite saker. Först och främst är tydligen mitt visum för kort (???) så jag kommer behöva åka till någon ambassad för att betala ännu mer för det. Sedan måste jag betala 1700kr extra för att få stanna hos Mrs Odonkor tills nästa fredag då min praktik slutar – vilket jag verkligen inte är sugen på att göra. Funderar på att skita i Graphic och åka och sätta mig på någon strand istället... Sedan måste jag säga till John att hans idé om att skriva en artikel om Jollofris är skit. Nåväl, efter det ska jag på den där salsaklubben igen. Det ska bli kul. Kanske ska jag dricka en massa alkohol och låtsas vara sjuk imorgon för att slippa jobbet… Kanske!
Ha en härlig lillördag där hemma! Imorgon är det bara två veckor till jag kommer hem!
