lisaxelsson.blogg.se

...början på ett äventyr

Publicerad och blåtändad

Kategori: Allmänt

Hejsan!
 
Först och främst - grattis i efterskott farmor. Hoppas du hade en bra dag igår och att du fick många fina gratulationer.

Det har varit en händelserik vecka och jag är försiktigt optimistisk inför mina sista tio dagar i Ghana.

I torsdags hade jag utan tvekan min mest händelserika dag på Graphic. Egentligen skulle jag på ett uppdrag med Dominice men på grund av diverse missförstånd hängde jag istället med en tjej som heter Ohenewaa på ett 60-årsfirande på en kristen privatskola. Vi har pratat en del innan och jag tror hon tycker om mig, även om vi egentligen bara pratar om henne (kanske är det därför hon gillar mig). På skolan träffade Simone och hennes journalistkollega (eller snarare – hennes kollega hittade mig och tog för givet att vi måste känna varandra eftersom vi var de enda vita på plats). Nyhetsmässigt var det kanske ganska ointressant, det var typ åtta olika lärare och gamla studenter som höll tal om hur fantastisk och välsignad skolan var, och sedan fick vi en torr kycklingklubba, en stenhård köttpaj och ett kuvert med pengar för att vi skulle skriva något bra om skolan. Tydligen får journalisterna nästan alltid små mutor av värdarna till eventen för att stoppa i fickan. Ohenewaa erbjöd mig hälften men jag avböjde bestämt (vi snackar om typ 20 kr), då tyckte om plötsligt ännu mer om mig. När vi kom tillbaka till redaktionen satte vi oss och skrev artikeln tillsammans och jag fick välja vinkel och citat. Här ställer journalisterna aldrig några frågor efter presskonferenserna utan alla får ett kompendium med alla tal samlade och så citerar man bara ut det häftet istället. När man skriver om något så okontroversiellt som vi gjorde är det kanske strunt samma, men på det stora hela är det ju väldigt problematiskt och oroväckande för nyhetsrapporteringen. När vi var nästan klara ropade plötsligt kvinnan som är ansvarig för feature-artiklarna på mig argt och undrade vart bilderna var. Jag förstod ingenting. ”MENAR DU ATT JAG LÄST DEN HÄR I ONÖDAN?!” röt hon och viftade upprört med min artikel om poeten. Jag ursäkta mig så gott jag kunde och sa att jag hade bilderna på min dator men att jag inte visste vart bilderna skulle. Hon bara rullade med ögonen mot mig. Hur som helst – efter många om och men lyckades jag skicka bilderna till någon kille som jobbar med layouts och plötsligt insåg jag att min artikel faktiskt skulle bli publicerad. Då gjorde det plötsligt inte längre något att hon tyckte jag var dum i huvudet. Efter jobbet mötte jag upp med Nickie och käkade middag på någon halvfancy restaurang. Vi bestämde att vi skulle åka till ett ställe som heter Big Ada på en liten lyxweekend till helgen (eller det är lyx för mig åtminstone). Det kändes skönt att få några av mina lediga dagar uppstyrda i alla fall.

I fredags var kontoret helt dött och jag spenderade förmiddagen med att leta hotell inför mina lediga dagar. Det gick ganska dåligt, jag tror jag överskattade Ghanas utbud av boenden innan jag kom hit. Jag lyckades hitta boende tisdag till fredag på ett gästhus i centrala Accra (tänker att jag dedikerar de dagarna till att skriva hemtenta, tror jag kommer ha svårt att hitta pluggmotivation om jag bor alldeles intill stranden…) men vart jag ska ta vägen söndag till tordag nästa vecka är oklart. Hittills har jag inte hittat ett enda ställe som är nära vatten och har restaurang och internet för mindre än 900 kr/natten vilket inte går hand i hand med min budget. Suuuckkkk. Hatar att googla runt i oändligheter!  Nåväl, vid 12 kände jag att jag hade fått nog och bestämde mig för att packa ihop och möta upp Simone och Tom för att besöka James Town. I samma stund kommer Dominice in på redaktionen och säger att vi ska göra något. När vi kom ut på gatan sa han att vi skulle fråga några människor hur de klarade sig igenom januari efter decembers alla utgifter. Vi gick till Graphics egen vårdklinik (verkligen en bra representation av folket) och frågade tre personer där. Eller, jag frågade och Dominice satt och pillade på sin telefon. Ingen verkade riktigt vilja prata med mig och när vi skulle gå frågade dem vad jag hade att ge dem. Det tog mig några sekunder innan jag förstod att de menade pengar. Väldigt olustigt. På vägen tillbaka till redaktionen fortsatte Dominice sitt eviga tragg. Åh, alltså denna människa gör mig helt galen! Det är så uppenbart att han är en mytoman och självupptagen så det är sorligt. När vi kom tillbaka satte vi oss och skrev vars en text. När jag fick läsa vad han skrivit handlade det om något helt annat än vad jag uppfattat och våra artiklar hade ingenting med varandra att göra. Jag var trött och ledsen och sa att jag inte ville vara med på artikeln och att jag inte kunde bidra med något (jag sa även indirekt att nej jag inte var intresserad av att vara hans flickvän och att jag inte planerade att besöka Ghana igen på väldigt lång tid). Då blev han sur och började prata om att mina tatueringar var betydelselösa och att jag inte gjorde något vettigt med min tid här. Jag var så arg att jag nästan började gråta i taxin hem. När jag kom hem hängde jag med Tom på en löptur längs strandkanten. Efter det hade jag lugnat mig litegrann. På kvällen kom de andra volontärerna hem till oss på spelkväll och lite fördrinkar. Sedan åkte vi till Purple Pub (i baren kan man köpa jättebillig alkohol och kokta ägg, en kombination som jag har svårt att se skulle slå stort hemma…). Senare åkte vi till en nattklubb med AC, sjung hallelujah! En väldigt kul kväll måste jag säga.

Knappt fyra timmar efter att jag kommit hem ringde väckarklockan. Jag visste knappt vilken planet jag var på. Simone och jag mötte upp med några av de andra volontärerna (som inte varit ute kvällen innan) och tog gemensamt ett trotro (utan AC…) till ett vattenfall drygt tre timmar bort. Simone kräktes två gånger (först en gång i en påse som sprack så det skvätte kräk i hela bilen och sedan ut genom fönstret så det stänkte i mitt ansikte – låt säga att jag inte var allt för imponerad av henne just då). När vi äntligen kom fram visade sig att den enda vattenfallet hade torkat ut och det andra var bara ett litet fjuttfall. Efter att vi tagit några pliktskyldiga bilder, ätit medtagen lunch och badat en snabbis åkte vi hem igen. Egentligen ville jag bara lägga mig i sängen och dö men eftersom det var både Tom och Claires sista kväll tog jag mig samman. Claire är inte längre med Projects Abroad utan har ett eget rum i ett hus och har träffat en kille från Ghana som lovade att han skulle laga middag till oss. När vi kom dit visade det sig att hon varken hade stolar, bord, bestick eller belysning utan vi fick sätta oss på marken utanför huset och vänta på maten. Efter en stund fick jag och Simone en soppskål som vi skulle dela som innehöll fisk, kyckling, biff, sniglar och två risbollar som skulle förtäras med händerna (hade jag sett hur maten såg ut samt inte varit så hungrig att jag magen skrek hade jag definitivt avstått). Men vi gav det i alla fall ett försök. Det var som att någon satte eld i munnen på en och båda skrek efter dricka. Simone sträckte sig efter en colaflaska och tog en klunk och sträckte över till mig. Så fort jag fick in vätskan i munnen kände jag att det här absolut inte var cocacola. Jag sprang in i ”badrummet” och spottade i handfatet. Då såg jag att min saliv och mina händer var helt blå. Jag skrev på Simone som kom inrusande med de andra hack i häl. Det visade sig att vi hade druckit grannens tvättmedel och vi var utan överdrift heeelt blåa. Jag spottade och gurglade och fräste men mina tänder förblev som stora blåbär. Då fick jag lite panik, fatta att få tänderna missfärgade i Ghana av alla ställen?! Tack gode gud så lät Claire mig låna hennes tandborste och efter fem minuters frenetiskt borstande började färgen försvinna. Tunga, läppar och händer förblev dock blåa resten av kvällen. För andra gången den dagen var jag på bristningsgränsen med Simone… Efter middagen åkte vi en stund till Purple Pub innan jag och mina trötta roomies vände hemåt.

Igår var tanken att vi skulle åka till stranden men tanken att sätta sig på en trotro flera timmar fick det att vända sig i mig. Istället åkte jag, Simone och Kwasuki (eller hur han nu kan tänkas stava sitt namn) till en resort en bit bort och betalade 100 kr för att få tillgång till poolen. Fruktansvärt skönt att få komma bort från allt oljud och smuts. Efter några välspenderade timmar med sol, bad och lite glass (som tog drygt 35 minuter att få ut efter beställning) tog vi taxi till en sportbar och tittade på när Ghana mötte Kongo i kvartsfinalen i Afrikanska Mästerskapen. Sedan åkte vi hem och hade sista middagen med Tom innan han blev upplockad för att åka till flygplatsen. Lite ledsamt.

Idag följde jag med Timothy till ett lyxhotell där Microsoft skulle hålla i någon workshop. På vägen dit var han mycket snackigare än vanligt och berättade lite om sig själv. Tydligen kommer han från den norra regionen (något som jag räknat ut eftersom han har ett stort ärr över högra kinden som tydligen är en klangrej där upp. När bebisen föds lägger man ett bananskal över ansiktet och skär med ett rakblad igenom. Beroende på klan skär man olika ärr. Så sjukt). Hur som helst, tydligen har hans pappa sju fruar och minst 42 barn. Timothy var hans mammas åttonde barn och när han var liten gav de bort honom till en faster. Fastern hade inte råd att låta honom gå i skolan men han brukade smyga förbi skolgården som liten och tillslut hade en lärare tvingat hans faster att sätta honom i skolan eftersom han var så duktig. När Timothy har typ 13 år dog fastern och han var tvungen att klara sig själv. På något vis lyckades han när han tillslut ta sig till Accra men hade inga pengar så sina första år här bodde han i en hydda i slummen med sju främlingar. Under tiden jobbade han på Graphic (utan betalning, sju dagar i veckan) och pluggade kommunikation. Nu tjänar han 20 kr per artikel han skriver, pluggar en master i kommunikation, har en skrivskola för barn i slummen och hoppas kunna starta ett magasin för dem. Alltså man kan ju knappt ta det till sig. När vi var klara på presskonferensen och skulle åka hem fick vi 40kr var. Jag sa att jag inte ville ha pengarna utan gav dem till honom och då blev han nästan tårögd. Sedan skrev han artikeln men insisterade på att sätta mitt namn på den ändå…

Nu ska jag runda av för att åka hem och börja packa! Spännande, skönt och litelite nojigt. 

Hoppas ni får en bra vecka!! Puss och kram.  

Graphic - snart gör jag slut!

Kategori: Allmänt

Hej allihopa!

Hoppas veckan varit härlig. I Ghana seglar dagarna förbi sakta med säkert. Jag har börjat finna mig i att det här kanske inte var det bästa valet jag gjort men att det inte är hela världen. Jag har ju gjort så himla många bra val innan detta och nog för att det kostat mig skjortan, men går ju att spara ihop till en ny skjorta när jag kommer hem.
     Idag är det onsdag vilket betyder att jag åker hem om två veckor och en dag, det klarar jag! Veckan som gått har varit pendlande; jag är ömsom på gränsen att få ett psykbryt till att tycka att det är ganska härligt här. Jag tror att vad som gör att jag pallar är att Tom är så hygglig och Simone har kanske inte tonat ned sig, men blivit lite roligare i alla fall. Det är skönt att ha några att bolla frustrationer med.

I fredags bestämde jag mig för att det skulle bli en bra dag på jobbet. Det blev det inte. Ingen pratade med mig på hela dagen förutom en kille som heter Dominice som lovat att han skulle gå igenom mig artikel om den där författaren. Tom hade rättat den kvällen innan och dyrt och heligt lovat att han tyckte den var bra. Det tyckte inte Dominice som i princip dissade hela texten. Då fick jag nog och åkte hem och la mig på sängen och surade. Egentligen skulle jag träffa Nickie på kvällen men jag stannade på rummet resten av kvällen.
     05.00 ringde alarmet i lördags. Sömndruckna och dana packade jag, mina roomies + en annan kille från huset bredvid, ihop oss och tog en trotro till Khaliesee (nästan lika hemsk knutpunkt som Circle). Därifrån bytte vi till en större minibuss med AC kallare än de sibiriska vindarna. Fyra timmar senare var vi framme i Cape Coast. I samma sekund som vi steg ur minibussen började taxichaufförer dra i våra armar för att få skjutsa oss vidare till Kakum Nationalpark ytterligare en timme iväg. Vi lyckades med en del våld tränga in oss i en liten golf och begav oss vidare. Vägarna är verkligen under all kritik och jag kan omöjligt säga vem somled mest av mig och Simone som satt i mitt knä när vi studsade upp och ner i hålorna. Framme vid nationalparken lite över 12 var de andras blodsocker, som inte hade ätit någon frukost, nere i fötterna (jag hade vid ett busstopp lyckats komma över två friterade degklumpar och en cola och kände som att en frityrhinna omslutit min magsäck). Vi bestämde oss för att slänga i oss lunch lite snabbt och enkelt. Alldeles glömde vi att ingenting är ’lite snabbt och enkelt’ här. En timme och tjugo minuter senare fick vi våra två färdigpizzor serverade medan våras taxichaufför satt utanför och väntade på oss. Mätta och lite gladare begav vi oss på regnskogshike. Efter femton minuters extremt svettig klättring kom vi till ”trädtoppsgång” som typ var stegar med plankor på inringade av nät som gick mellan träden drygt 40 meter upp i luften. Det var faktiskt sjukt fräckt! Sedan fortsatte turen runt i skogen och fick klappa på en massa coola träd som jag inte förstod ett dugg om pga guidens oklara engelska. När vi kom tillbaka till parkeringen, svettig och glada, var vår chaufför allt annat än glad och vi fick lova att betala massa extra för att han skulle köra vidare. På väg tillbaka till vårt hotell stannade vi till vid en damm där det skulle finnas krokodiler. En äldre kvinna som såg ut att vara servitris på restaurangen bredvid dammen sa att vi skulle följa efter henne. I en förvirrad tystnad knatade vi efter henne i leran längs vattnet. Helt plötsligt låg där en krokodil på typ två-tre meter framför oss. Kvinnan gick till synes helt orädd fram till den och klappade den. Sedan sa hon till oss att göra det samma. Jag vill inte spekulera kring hur säkert detta egentligen var, men jag följde bara order och satte mig lydigt på huk och klappade lite tafatt på besten bredvid mig. Det kostade två kronor. Sedan åkte vi vidare. Vårt hotell låg precis på stranden och var faktiskt över förväntan! Projects Abroad har några arbeten i området och Tom hade lyckats komma i kontakt med några av de volontärerna. De kom över till vårt hotell där tydligen byns bästa (och kanske enda) restaurang och låg. Jag träffade två trevliga tjejer från USA och Norge och det visade sig att norskan ska resa samma dagar som jag så kanske blir det att vi möts upp senare! Även om jag ser fram emot lite egentid så hade det ju varit kul att hänga lite med någon.
     Att vakna till ljudet av vågorna på söndagen var fantastiskt! Efter frukost med havsutsikt gick vi på guidad tur på Cape Castle som är Ghanas största slavfort. Det var verkligen helt sjukt och fruktansvärt och intressant på samma gång. Fyra meter under kyrkan som ligger på slottets innergård trängdes 2500 slavar på minimal yta utan några ljuskällor eller förnödenheter. Mellan två veckor till tre månader hölls de fångna där innan de under jord slussades ut till skeppen som skulle ta dem till Amerika eller Brasilien. På skeppen trängdes de ihop som packade sillar och majoriteten dog under färden till det nya landet. Det är så att man skäms över att vara människa när man tänker på det. När den guidade turen var klar la vi oss på stranden och solade någon timme innan vi satte oss på en trotro hem igen. Fem minuter efter att vi satt oss i bilen öppnade sig himlen för första gången sedan jag kom hit och sedan var det ett kusligt åskoväder hela kvällen.
     I måndags var det dags att bege sig tillbaka till jobbet. Jag fick följa med en kille som heter Timothy till en presskonferens om unga entreprenörer i Ghana. Den var ganska ointressesant även om det var underhållade. Massor av människor trängdes i ett minimalt rum och talarna som avlöste varandra på löpande band syntes knappt bakom det höga podiet och alla dess mickar. När kvinnorna skulle tala såg man bara lite hår och hörde ännu mindre. Egentligen var det bara ett företag som gjorde ett event och bjöd in pressen för att locka nya medlemmar. På någon outgrundligt sätt lyckades ändå Timothy vända det till att bli en nyhet om nya presidentens satsning på unga. Inte en enda mening från artikeln jag skrev användes i tidningen. Efter jobbet åkte jag på en matlagningskväll som Projects Abroad anordnade hos en annan värdfamilj. Pga väldigt oklara direktiv samt galen trafik kom jag och John nästan en timme sent. Då var maten i princip klar och folk satt utspridda på plaststolar och pillade på sina telefoner. Det serverades RedRed (bönor med palmolja typ och friterade bananbitar) och Jollof Rice (ris med palmolja och tomatpuré och massa kryddor). John, som är ansvarig för Voices of the World, vill att jag och Simone ska skriva en artikel om maträtterna, så vi låtsades lite halvintresserade. När vi ätit upp åkte vi hem och somnade nästan genast i en oljedränkt matkoma.
     Igår gjorde jag inte ett smack på tidningen. Det var bara Timothy och Doreen som stod på schemat och ingen av dem bjöd in mig till att följa med ut på deras uppdrag. Jag surade och skypade med Christopher istället. Sedan var det som att killarna på Graphic bestämde sig för att försöka vända min dag genom att ge mig mer uppmärksamhet på en timme än vad jag normalt får på ett år. Först blev jag inbjuden att vara med som bakgrundsdansare i någon musikvideo av en kille på annonsavdelningen. Sedan blev jag tillfrågad att lösa studentvisum till Sverige till en annan och bli hans svenska flickvän. Efter det blev jag inbjuden att åka på weekend med en tredje. Och så fortsatte det tills jag fick nog och gick hem en timme tidigare än jag egentligen ska. Väl hemma var Tom och Simone på strålade humör som smittade av sig så till den milda grad att jag gick med på att hänga med Tom på ytterligare en löprunda. Så himla skönt! Gud vad härligt det är att få röra lite på sig! Senare på kvällen mötte vi upp med de andra volontärerna och åkte till en karaokebar.
     Idag följde jag men Timothy på ytterligare ett presskonferens (inte för att han bjöd med mig utanför att redaktören sa till honom att ta med mig…). När vi kom dit satte han sig på en bänkrad där det bara fanns plats för en så att jag fick sätta mig någon annanstans. Jag satte mig med fotografen istället som i alla fall verkade lite intresserad av att prata med mig. En timme och tjugo minuter försent drog evenemanget igång. Alltså jag fick nästan hålla mig för skratt. Det handlade om lanseringen av en stiftelse som skulle ”hjälpa mindre priviligierade människor”. Grejen var att stiftelsen var ett dotterbolag till ett företag som gör energidrycker och vatten och man kunde bara bidra genom att köpa deras produkter. Så vad de i princip sa var ”köp jättemycket av våra produkter så kan vi hjälpa folk”. De kunde dock inte svara på hur många procent av deras vinst, eller vad exakt det var de tänkte göra. Så himla oklart. När vi kom tillbaka till redaktionen sa Timothy att jag inte behövde skriva något, så sedan dess har jag suttit här och rullar tummarna typ. Eller fotografen har suttit bredvid mig och ställt massa irrelevanta frågor för att han är uttråkad.

Nu ska jag åka tillbaka till Projects Abroads kontor för att försöka styra upp lite saker. Först och främst är tydligen mitt visum för kort (???) så jag kommer behöva åka till någon ambassad för att betala ännu mer för det. Sedan måste jag betala 1700kr extra för att få stanna hos Mrs Odonkor tills nästa fredag då min praktik slutar – vilket jag verkligen inte är sugen på att göra. Funderar på att skita i Graphic och åka och sätta mig på någon strand istället...  Sedan måste jag säga till John att hans idé om att skriva en artikel om Jollofris är skit. Nåväl, efter det ska jag på den där salsaklubben igen. Det ska bli kul. Kanske ska jag dricka en massa alkohol och låtsas vara sjuk imorgon för att slippa jobbet… Kanske!

Ha en härlig lillördag där hemma! Imorgon är det bara två veckor till jag kommer hem!

Två veckor i Ghana

Kategori: Allmänt

Hej igen!

Förlåt att det dröjt. Två veckor i Ghana förlåt snabbt (och samtidigt, så långsamt…)

Jag mår bra; jag har mat på bordet och sover gott om natten. Samtidigt ska jag kanske inte påstå att jag stormtrivs. 

Jobbet är ganska meningslöst om jag ska vara ärlig. Journalistiken här nere går inte att jämföra med vår hemma. Här finns knappt någon undersökande journalistik över huvud taget, utan vad som skrivs är hyllningsreportage till den nya presidenten och hans regering, eller återgivningar från presskonferenser som de blivit inbjudna till. Alltså knappt något kritiskt ifrågasättande eller avsöjande. Nyhetsvärderingen är mycket märklig. Hela veckan har "vi" skrivit om kungens mamma som dött och igår hade vi, förutom tre artiklar om begravningen i den vanliga tidningen, en drygt 20 sidor lång extrabilaga i hennes ära. Lite, lite märkligt eller?
         Förra veckan följde jag på tisdagen med en kille som heter Emmanuel till Högsta Domstolen för att skriva om något fall. Byggnaden den låg i var absolut den finaste (eller renaste) jag sett sen jag kom hit. Totalt tog besöket nästan fyra timmar, varav 20 min spenderades med att behandla fallet vi skulle skriva om. Jag överdriver inte när jag skriver att jag inte förstod mer än 1/100. När vi kom tillbaka satte Emmanuel mitt namn på artikeln trots att jag inte bidragit med ett ord. Efter jobbet tog jag taxi till Accras enda köpcentrum och mötte upp Nickie och en annan tjej från Broby (!!!) som också bor här. Vi åt middag på en lite finare restaurang och sedan tog jag taxi hem.
         Onsdag och torsdag följde jag med en kvinna som heter Doreen på hennes uppdrag. Att försöka ingå en dialog med henne är som att prata med en vägg. Hon är verkligen totalt ointresserad i vem jag är eller vad jag vill. Hur som helst, jag var tacksam för att jag fick följa med. Ena dagen var vi på en presskonferens där kvinnliga kakaobönder fick ny utrustning av någon fond och andra dagen var vi hos något underorgan till FN som indirekt bad om mer pengar för att kunna hjälpa kvinnor med fistula. När vi kom tillbaka fick jag skriva en egen artikel samtidigt som Doreen med tanken om att vi sedan skulle slå ihop dem. Ena dagen öppnade hon inte ens min artikel och dagen därpå kopierade hon in cirka en mening från min upplaga, som dessutom bara rörde ren fakta. På fredagen fick jag följa med Emmanuel igen men till typ tingsrätten. Denna gång överdriver jag ännu mindre när jag skriver att jag inte förstod ett endaste skit. Alltså inget. Noll. Jag uppfattade inte ett ord av vad domare sa, vilket förmodligen är en kombination av att hon pratade tyst, hade tre högljudda fläktar framför sig och bara tittade ned i sina papper. När vi äntligen var klara sa Emmanuel att jag skulle skriva artikeln så kunde han bara fylla i lite och fråga om vilken vinkel jag skulle ha. Då ville jag nästan börja gråta. Jag kände mig som världens trögaste person. På väg till trotrosen blev vi upplockade av en man i ganska fin bil. Jag antog att det var en tidningens chaufförer som fått låna någon ny bil (sätena var fortfarande inplastade). Han började fråga mig om var jag kom ifrån och eftersom få verkar veta vad Sverige är, så frågade jag om han visste något om Sverige. Då fnyste han och det blev lite pinsam tystnad. I ett desperat försök att vända samtalet till att handla om honom, frågade jag om han jobbat som chaufför länge. Då vände sig Emmanuel om från framsätet och stirrade på mig:
– Vet du inte vem den här mannen är Lisa?! Det är ju koncernchefen!!!
Jag ville sjunka genom stolen, ner på gatan och bli överkörd av en långtradare. Så kändes det. Hade det inte varit för att jag redan hade en skitdag kanske jag hade kunnat skratta åt det, men nu var det för sent. Resten av dagen satt jag själv i ett hörn och prata inte med någon. Egentligen var jag inte ett dugg sugen på att hänga med de andra ut på kvällen, men bestämde mig ändå för att följa med en stund. Först var vi en trumföreställning på något konstställe som var himla fräckt. Sedan tog vi taxi till Purple Pub som är ett hål i väggen längs en väg med massa plaststolar och matstånd utanför. Där var nästan känslan av gatufest. Väldigt mycket dans och väldigt mycket svett blev det. På lördagen satt jag och (försökte) plugga hela dagen, till Simones stora förfäran. Herre Jesus, vilken jobbig liten ung dam hon är! På kvällen gick vi till en restaurang i närheten av vårt hus och käkade innan vi tog en trotro mot Krokobite för reggaefest. En ny kille från Japan som knappt kan någon engelska flyttade in under dagen så han följde också med. Det var ganska kul. Egentligen klickar jag inte så bra med någon i gruppen av volontärer som är här för tillfället, men jag försöker göra det bästa av situationen. En kul grej var att shotsen på festen kostade 2 kr/st. Det tyckte Japanen också som helt plötsligt var kalasberusad. Då åkte jag och mina roomies hem.
         På söndagen tänkte jag ta lite sovmorgon men blev istället väckt klockan sju av att Mrs Odonko började sin söndagsskola. Jag låg i sängen och var lite grinig medan Simone snarkade tyst. I samma sekund som jag ställde mig upp (så här är det varje morgon) slog hon upp ögonen, ställde sig blixtsnabbt och tassade efter mig till frukosten. Inte en vaken sekund har jag för mig själv. Jag var lite stressad eftersom jag var tvungen att skicka in min hemtenta och försökte komma in på Projects Abroads kontor för att få tillgång till internet (eftersom modemet jag köpte inte fungerar med Apple-produkter!?!?!?). Det visade sig efter en stund vara lönlöst. Då åkte jag och mitt bihang till ett internetcafé (jag satt vid en dator – Simone satt bredvid och tittade). Sedan tog vi taxi till ett ställe som hette Zen Garden där det skulle vara poesi- och akustisk musikkväll. Vi mötte upp med John från Projects Abroad och käkade lite pommes. Eventet var faktiskt över förväntan! Det var nog faktiskt bland de bästa spoken word-artisterna jag någonsin sett, trots att 18/20 dikter handlade om Gud (och 20/20 antingen inledde eller avslutade med hallelujah/amen.)
         I måndags skulle jag intervjua en tjej som heter Poetra Asantewa som är poet/skribent. Vi skulle träffas på samma köpcentrum som jag mött Nickie och jag hade nog trott att jag skulle få ta taxi dit. Det fick jag inte av min ”handledare” utan blev inställt instruerad att ta mig till Cirle och därifrån ta en trotro till köpcentrumet. En dryg timme innan intervjun begav jag mig iväg. När jag kom till Circle var det det som vanlig kaos. Jag fick snabbt klart för mig att vad jag uppfattat som området enbart var en liten, liten den av vad det egentligen är. Medan jag trängde mig fram mellan bilar, människor, matstånd och sopor kände jag hur min puls ökade. Ljudnivån är brutal och folk visslar och skriker och tutar som om undergången var nära. Tillslut, efter väldigt många vägbeskrivningar från väldigt många män, hittade jag rätt trotro längt in i vimlet. Sedan tog det ytterligare en evighet att ta sig ut från Circle (behöver jag nämna att det ej finns någon AC?). När jag väl kom fram var jag 20 minuter sen och svetten rann. Poetra var väldigt förstående och verkade inte irriterad alls. Intervjun tog en dryg timme och efteråt var jag lätt om hjärtat. Jag tog en taxi hem (det tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt ut av) och gick sedan och satte mig på Projects Abroads kontor och skrev lite.
         I tisdags fick jag följa med en tjej som heter Teresa till en skola för handikappade som hade renoverat killarnas sovsal. Under hela tiden pratade sa hon inte ett ljud till mig. På vägen tillbaka till redaktionen började fotografen prata lite med mig om Sverige. Då frågade Teresa om ”vi” trodde att vi var överlägsna svarta i mitt land. Sedan frågade hon vilket hotell jag bodde på. När jag förklarade att så låg det inte alls till och att jag minsann inte bodde på hotell såg hon förvånad och lite skeptisk ut. Först fick jag en brinnande lust att fråga ut henne om det var därför hon varit så oartig mot mig, men sedan orkade jag inte. Det kändes lönlöst. Känns lönlöst. De får väl tro att jag är en bortskämd viting som bara kommit hit för att pracka på dem den enda rätta sanningen. Strunt samma.
         Igår var jag som vanligt näst först in på kontoret. En kille som heter Dominique frågade om jag ville följa med på en presskonferens hos något statligt betingföretag. Jag blev glad och hängde på. Först fick vi vänta på vår bil typ 15 min, sedan tog det en dryg timme att hitta stället, sedan fick vi vänta en och en halv timme på att grejen skulle dra igång (trots att vi själva varit 30 min sena) och när det sedan äntligen skulle dra igång (vi skulle åka omkring i någon bil), säger en av de ansvariga tjejerna att jag inte kan följa med, så då får jag ta en taxi själv tillbaka till redaktionen igen. Hur trött blir man? Resten av dagen satt jag och renskrev min artikel från i måndags. På kvällen var jag på synnerligen dåligt humör men bestämde mig ändå för att följa med roomisarna till en salsaklubb. Det var faktiskt kul. Jag dansade inget själv, men musiken var bra och det var kul att titta på.
         Idag har ingen pratat med mig på hela dagen på kontoret. Jag har suttit själv vid min dator och pysslat med lite egna grejer, och inte riktigt ta tag i mig själv. Jag vet att det är synd. Om jag bara legat på kanske jag hade kunnat få kopiera några papper åtminstone. Funderar på att skylla på migrän och åka hem och lägga mig.
         Imorgon ska jag hitta på något med Nickie och på lördag ska jag och roomisarna åka till Cape Coast och bo på hostel en natt. Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi ska göra där, men det ska bli skönt att komma bort lite. 


Förlåt för lite gnälligt inlägg. Det går ingen nöd på mig. Ska försöka göra lite träning på golvet ikväll och hoppas på att endorfinerna kan kicka igång mig.
Ha det så bra, puss och kram.

(Tillägg torsdag kväll: var ute och sprang längs strandkanten i solnedgången med Tom. Massa barn samt griskultingar (!) som hejade på oss. Var kul och väldigt skönt!)

Jag landar i Ghana

Kategori: Allmänt

Så var det dags för ytterligare än blogg-comeback! Här kommer en liten förvarning om ett extremt långt inlägg, men intrycken har varit många och kanske är ni lite nyfikna!

Mitt flyg till Ghana gick förvånansvärt bra. På planet fick vi en av två lappar som var tvungna att vara ifyllda för att bli godkänd genom visakontrollen. Den andra lappen var slut och flygvärdinnan påpekade att den var väldigt viktig men att den skulle finnas direkt i ankomsthallen. Det gjorde den inte. Jag fråga någon som sa att de skulle finnas på ett bord lite längre fram. Det gjorde den inte. Jag frågade en andra person som sa att den nog inte behövdes. Det gjorde den inte heller. Kön till visumkontrollen tog mer än en timme och personalen bakom luckan såg mer än uttråkade ut. När jag dörrarna öppnades till Accra slogs jag främst av två saker: först och främst väldigt många och högljudda män, och sedan en värmebölja. Jag hittade mannen som skulle plocka upp mig och tillsammans med en väldigt gammal man som skulle jobba som doktor uppe i bergen, begav vi oss in i Accra (efter att ha väntat ytterligare en timme med att få ut bilen från parkeringen.) Solen hade gått ner och när vi susade genom staden var intrycken nästan överväldigande. Vägarna var ömsom gropig asfalt, ömsom grus. Längs vägkanten fanns söndriga plåtskjul, sopor i drösar och människor som vandrade till synes planlöst.

Rebecka Odonko bor i ett litet hus omringat av en gul hög mur som toppas av sönderslagna glasflaskor. Bredvid huset finns ett mindre hus med rangliga väggar. Bakom det finns ett litet skjul med toalett och dusch. Jag bor i huset med rangliga väggar. Mrs Odonko har en kvinna på 65+ i år och 150+ i kg. När jag kom in genom porten satt hon på en plaststol på utanför huvudhuset med en linda runt kroppen och en sjal runt huvudet. Hon hälsade snabbt på mig, frågade på bruten engelska om flyget gått bra och återgick sedan till att göra vad hon nu gjorde. Percilla, en tyst liten flicka som bor hos Mrs Odonko visade mig omkring. I rummet mitt emot mitt bor Tom från England. Vi snackade lite grann och sedan gick jag och la mig. Projektet med att montera mitt myggnät gick sådär men jag var för trött för att orka bry mig. Surrandet från fläkten och svettdropparna längs ryggen vaggade mig in i tung sömn.

Nästa morgon vaknade jag innan alarmet ringde. Hettan var omedelbar. Nästan som att vakna i ett tält en solig sommarmorgon. Jag gick in i huvudhuset och under en spetsduk och sedan en servett hittade jag tre pannkakor som jag antog var till mig. Sedan kom Andy från Projects Abroad och hämtade upp mig. Vi gick bort till Projects Abroads kontor som bara är typ 300m från var jag bor och gick igenom lite basics. Sedan tog vi en så kallad ”trotro” inåt staden. Trotros är sönderrostade minibussar från tidigt 90-tal som trycker in så många människor det bara går och sedan släpper av en där man skriker att man vill av. En man kör och en man tar betalt och hänger genom den öppna dörren och skriker och visslar på alla förbipasserande. Jag ska inte ljuga, de är sjukt läskiga. Vi åkte till ”Circle” som ska fungera som någon sorts av resecentrum. Det visade sig vara en liten jordplätt längs den stora vägen där folk, matstånd, bussar och högtalarförsäljare (bland annat) trängdes på minimal yta (för liten yta vilket resulterar i att den största kommersen faktiskt händer i vägrenen). I Ghana finns det med än 47 olika språk och det verkar inte som att några är riktigt obligatoriska att kunna. Flest här verkar dock prata ”twi” och förstå lite engelska. När jag och Andy gick omkring kände jag mig ganska utsatt. Folk stirrade ohämmat, sa saker till mig som jag inte förstod, försökte ta på mig och ja, det kändes lite jobbigt. Sedan åkte vi till ett område som kallas Osu där vi Andy visade mig en vanlig mataffär. För att få komma in i affären var man tvungen att lämna av alla sina saker till en kille i entrén. Så fick man en liten plastbricka och var välkommen in. När vi vandrade omkring bland hyllorna blev det plötsligt becksvart. Då satte folk bara ned sina varor och gick oberörda ut ur butiken. Vi vandrade vidare längs vägkanten som omges av dryga halvmetersdjupa vattenrännor fyllda av grönt slask, sopor och då och då någon höna som hoppar omkring. (Det är bar en tidsfråga innan jag kommer trilla ned). Jag köpte en liten mobil och överraskades ännu en gång över den monumentala entusiasm personalen uppvisade. Kvinnan i kassan hängde på sina armbågar, rullade med ögonen och tuggade smaskande på sitt enorma tuggummi. Efter det tog Andy mig till en restaurang för att äta lunch. På bordet med plastduk stod ett pepparkar och en flaska diskmedel. Sedan kom en man ut med varsin skål med vatten till oss. Förvirringen var total. Sedan kom det ut plasttallrikar (allt är i plast) med ris i olika nyanser, röda oljiga såser, friterade kycklingben och ett vitt knyte deg som kallas doku. Tydligen äter man bara med höger hand här och tanken var alltså att vi skulle tvätta händerna i skålarna. Så det var bara att hugga in. Känns ju väldigt märkligt, och ofräscht, men med tanke på att jag är känd för att äta som en gris passar det mig ändå ganska bra. Efter det åkte vi hem och jag, utpumpad på energi och fullpumpad av intryck, somnade som en sten på sängen. På kvällen när Tom och jag satt och åt middag kom en annan man in i köket som tydligen också jobbar på Projects Abroad (här kommer och går olika människor hela tiden) och sa att jag skulle börja jobba på måndag istället. Han ”varnade” (liksom Andy gjorde innan på dagen) mig om att redaktionen på Daily Graphic var väldigt tuff och att jag skulle bli tvungen att kämpa för att bli sedd och villig att åka omkring i Accra och hitta mina egna stories men att chansen att bli publicerad i princip var minimal.  När jag gick och la mig den kvällen kände jag mig olustig och lite uppgiven. 10 februari kändes som en livstid iväg och tanken på att jag skulle behöva ta mig omkring i denna stad av kaos formade en liten, liten klump av panik i min mage.

Morgonen efter vaknade jag snäppet mer optimistisk. Jag gick bort till Projects Abroads kontor och efter väldigt mycket krångel lyckades jag tillslut komma in på nätet. Sedan satt jag på ett smutsigt kontorsgolv i typ fem-sex timmar och beklagade mig för mamma och pappa och försökte plugga lite grann. På eftermiddagen kom en kille som hette John in på kontoret och frågade mig om jag kunde bidra med någon artikel till ett projekt som han driver som heter ”Voices of the World”. Han var det första Ghananen jag träffat som pratar klar och tydlig engelska. Det slutade med att vi satt och snackade i mer än två timmar och när jag gick hemåt hade klumpen i magen nästan försvunnit helt. Hemma hade Simone från Australien flyttat in i mitt rum. Vid 21.30 kom Nickie som jag pluggade med på gymnasiet och hämtade upp mig tillsammans med sin kusin. Det var skönt att se ett bekant ansikte! De var båda väldigt stiliga och jag kände mig grymt underklädd i mina smutsiga vans och toviga hår. Vi åkte till en restaurang i ett område som inte liknande något av det jag tidigare sett. Utanför stod vakter som gick igenom killars fickor och avvisade folk på grund av klädval (jag tror endast att jag kom in på grund av Nickies stilettklackar var höga för två). Vi åkte upp till takbaren och lyxen gick som att ta på. Där var nästan lika många vita som svarta och maten var nästan fyra gånger så dyr som på en vanlig restaurang. När jag berätta om min upplevelse av Cirle och trotrosen skrattade både Nickie och hennes kusin högt. De var övertygade om att jag skojade. Sedan spärrade de upp ögonen och trodde mig knappt. Ingen av dem hade någonsin satt sin fot på varken Cirle eller i en trotro. Det blev snabbt uppenbart för mig att vi levde i helt olika världar här. Uppe på baren med kristallkronor och designerlampor var alla spår av utsidans fattigdom utsuddad. Vi åt och drack och åkte vidare till någon fancy nattklubb. Nickies kusin hade abonnerat VIP-hyllan och vi eskorterades genom folkmassan. Uppe på hyllan stod tjejer i kortkorta klänningar och killar med champagneglas. Det var med blandade känslor jag gungade med till musiken. Det kändes på något vis som ett ”svek” mot de andra jag bodde med men jag kunde inte frångå känslan att det var ganska skönt att vistas i en plats där jag inte gavs mer uppmärksamhet än någon annan (förmodligen mindre än de andra tjejerna till och med). Sedan åkte vi till ytterligare en klubb men även kön var för lång och värmen för stor för att vi skulle orka ta oss in. Istället följde jag med Nickie hem till hennes uncle och aunty där hon bor. Det var helt fantastiskt att komma in till ett ”riktigt” hus, med en ”riktig” säng och en fungerade AC. Jag somnade innan mitt huvud nått huvudkudden.

Förmiddagen efter beställde Nickie en Uber till mig (bilar i garanterat bättre skick än taxi).  Jag hade glömt meddela Mrs. Odonko att jag ville ha frukost och lunch så hemma fanns ingen mat alls så det slutade med att jag köpte ett paket Digistive i hörnbutiken bredvid oss (det stod mellan det och chips…). Sedan satte jag på mig träningskläder och begav mig mot stranden där Tom sa att det fungerade bra att springa. Jag håller nog inte med honom. Stranden är ett enda långt sopberg och bebos av grisar (???) och extremt fattiga människor som går och gräver bland det som spolats upp. Vandrande i vattenbrynet fick jag extremt mycket blickar, en del kommentarer men inga direkta kontaktsökanden. Det är skumt här, man är egentligen extremt utsatt men ändå så känner jag mig relativt trygg. Här finns gott om ficktjuvar men ingen skulle försöka råna dig öppet. Det är i alla fall vad jag fått höra och magkänslan säger samma (det blir också väldigt mycket enklare att ta sig igenom dagen med det tankesättet). På kvällen tog jag och mina roomies en taxi inåt Odu tillsammans med de andra volontärerna som är här för tillfället. Några har varit här väldigt länge och tycks kunna Accra som sin innerficka. Vi åt middag på en lokal restaurang utan namn i någon gränd och jag åt talilipa och planties som jag fick rekommenderat. Vad jag fick ut var en hel fisk på en tallrik med massa lök på, och en annan tallrik med stekta bananbitar. Sedan var det alltså bara att äta den här fisken med högran. Kladdigt men faktiskt väldigt gott (även om jag avstod att äta hela huvudet med ögon och allt som en av de andra menade var det bästa). Jag hamnde bredvid en tjej som nu bor i Accra men som tidigare varit med Projects Abroad på Daily Graphic. Hon beskrev sin upplevelse där som ”en mardröm”. Kändes väl mindre kul att höra. Efter middagen gick vi vidare till en bar som heter ”Container” som är precis vad det låter som. Utanför själva containern var det krönfullt med människor runt plastbord. Ur högtalare dånade lokalmusik och när opposionspartiets vallåt spelades var det som att stället exploderade. Unga och gamla runt vartenda bord (en, flera, alla) ställde sig upp och började dansa.  Det går knappt att beskriva men det var helt fantastiskt! Alla var bara glada och dansade så svetten stänkte.

Söndag morgon väcktes jag av barnsång ca en meter från min huvudkudde. Hade det inte varit för att jag blivit förvarnad hade jag blivit livrädd. Mrs Odonko håller i någon form av söndagsskola för barn som inte är gamla nog att gå till kyrkan och hela vår innergård var full av barn i alla åldrar, finklädda till tänderna. Det var så fint och alla barn var så söta! (Tyckte jag inledningsvis. När sedan samma sång sjungit om och om i drygt två timmar var det inte riktigt lite kul längre). Sedan åkte vi volontärer till en badstrand som jag inte vet namnet på. Det tog oss 1,5 timmar med två trostros och en taxi och kostade ungefär 15kr. När vi skulle gå ned till stranden fick vi gå igenom ett litet bostadsområde (skjulområde?) då vi plötsligt blev stoppade av två killar spärrade av vägen. Alltså för att förtydliga, de satt på varsin sina av vägen med ett rep slängt över marken och när vi kom så sträckte de linan och krävde pengar för att släppa förbi oss. Jag blev typ full i skratt. Vi gick vägen bredvid istället. Stranden var mörk sand och relativt ren. Här är något som kallas … och betyder att luften är full av sand från Sahara och bidrar till att det ser konstant dimmigt ut. På grund av detta är inte solen speciellt stark. Det blev några timmars bad och sol, men mest titta på människor. Många tog, mer eller mindre diskret, selfies med oss i bakgrunden och ville veta ens namn och telefonnummer. På stranden fanns också en massa kvinnliga försäljare med alla sina varor balanserade på huvudet. Vanligast är färsk frukt, olika drycker, köttpajer och kokta ägg. Fatta att balansera ett helt torn av ägg på huvudet när du går omkring på stranden?! Vid 17 begav vi oss hemåt. Det tog nästan 2,5 timme då vi var först in i vår trotro (den åker inte förrän den är full), sedan slutade växellådan fungera och tillslut hela bilen, då var vi tvungna att byta, och sedan ytterligare en gång till en som åkte någon märklig omväg och ja jesus, snabbt går det inte i det här landet.  Jag fick förresten veta att anledningen till att nästan alla flickor upp till typ 16 år har rakade huvuden är eftersom det ingår i deras skoluniform. Om man kanske skulle försöka pitcha den idéen för Herr Fridolin?

Nu sitter jag på kontoret på the Daily Graphic, det är min andra dag på kontoret. Igår fick jag en rundvisning (efter att ha fått vänta en dryg timme utanför ett kontor) och genomgång av tidningens policy (som jag sedan ombads återge ord för ord). Efter det behandlades jag som ett spöke. Mannen som jag tror ska vara min handledare gav exakt blanka fan i mig och jag spenderade största delen av dagen med att försöka connecta med wi-fi:et vilket gick åt skogen (förstå att ingen på Ghanas största tidning vet om hur man loggar in på deras wifi?!). Men men, idag är jag lite mer optimistisk. Om inte annat har jag sjukt mycket skolarbete som behövs göras hehe...

Åter igen, förlåt för extremt lång inlägg, men som sagt intrycken är många och det känns bra att få på papper hur det en gångs kändes när jag ser tillbaka på det i framtiden. Men summa summarum:  Det är ett väldigt märklig situation jag befinner mig i, but I kinda like it.   

Take care! Kram från Lisa