lisaxelsson.blogg.se

Hej hallå alla i stugan!

Så förflöt ännu en vecka förbi, på tok, på tok för snabbt. Kan ni förstå att jag är hemma om fyra dagar? Det är ju helt galet.

I skrivande stund ligger jag i min enormt fluffig dubbelsäng och blickar ut över Lion’s Head och Table Mountain. För min sista vecka här i Kapstaden har jag  (istället för att åka iväg på något safari) tillsammans med Hannah, Ollie och Ryan hyrt en grymt fin lägenhet mitt i stan. Vi har två badrum, badkar, TV, tvättmaskin och tillgång till både gym och pool. De andra har dock inte ledigt i veckan så nu är jag själv hemma – ganska skönt faktiskt. Igår, måndag, hade jag min första riktigt ”lediga” dag. Inledningsvis planerade jag massor med saker jag skulle hitta på dessa sista dagar, men nu har jag bestämt mig för att jag bara ska ta det väldigt piano. Det är nästan så att jag längtar efter att bli lite uttråkad, så att det inte ska kännas riktigt så jobbigt att lämna.

 Måndag förra veckan(det är väl lika bra att fortsätta med veckogenomgångs-strukturen va? Synd att bryta ett vinnande koncept sista dagarna.) var lugn. Efter jobbet och middag gick alla hem till Ollie’s och tittade på film. För övrigt bland det sämsta jag sett, trots att det var Marilyn Streep och Tom Cruise i huvudrollerna.

I tisdags var det officiellt slut på våren. Solen stekte från samma sekund den gick upp i princip. Vid lunchtid följde jag med Kriti till Woodstock för en intervju hon skulle ha. Först gick vi till WEX (vårt ”vanliga” ställe) och åt lunch för att sedan leta reda på restaurangen som hon bestämt träff på. På utsidan såg det ut att vara en lite halvtaskig second hand-butik, men när man klev in tappade jag nästan hakan. Det kändes lite som att kliva rätt in i en typ fine dining. Jag förberedde mig på ett smärre rån när jag beställde min dricka, men åter igen visar Kapstaden att man inte ska låta sig luras av fasaden. Där var precis (nästan i alla fall) lika billigt som över allt annars. Jag hoppas jag har lite bilder! Efter jobbet tog jag tåget in till stan och mötte upp med hela Heathfield-gänget. Först gick vi till vårt tapasställe på Bree St och drack ett glas vin. Sedan gick vi till en känd etiopisk restaurang mitt på Long St. Det var nog den konstigaste måltid jag någonsin ätit. Vi blev grupperade om fem och fick sedan serverad vår mat på en och samma pannkaka. Det fanns inga bestick eller något, utan det vara bara att försöka grisa ner sig så lite som möjligt.

 I onsdags fick jag möjligheten att följa med Human Rights till pojkfängelset Bonnytoun. Där sitter pojkar från 13-17 år som antingen väntar på dom eller har dömts för något. Varje onsdag åker en grupp från Human Rights dit och leker och pratar med några av pojkarna. Denna vecka var lite speciellt då Shuan (en av ”cheferna” på kontoret) skulle hålla föredrag om sitt liv och dubbelt så många pojkar skulle få medverka. Det var verkligen en erfarenhet. Pojkarna var täckta i hemmagjorda tatueringar och tittade med stora ögon på oss. Först var det ganska stelt men sedan fick vi volontärer komma upp på scenen och presentera oss med namn, ålder, land, favoritsport och civilstatus. Efter det lekte vi några lekar innan Shuan började sitt föredrag. Han berättade att han växt upp i ett township med sin alkoholiserade mamma och tre knarkande brödar, medan pappan satt i fängelse och hans två systrar befann sig på okänd ort. Som 13 åring började han sniffa lim och röka på för att sedan gå över till crystal meth. Han hamnade i gäng och blev kriminell (vilket i princip alla i townshipen är). En dag började han hur som helst sjunga i kyrkokören och volontärarbeta för en organisation där de gav honom mat. Huvudanledningen att han sökte sig dit var just för att få mat. En dag kom en från Projects Abroad på besök och började prata med honom. Ett år gick, och mannen kom tillbaka. Denna gången frågade mannen om Shuan var intresserad att komma på arbetsintervju och veckan efter fick Shuan sitt första jobb. Nu har Shuan varit ren i nästan fem år och tjänar sina egna pengar. Med sin presentation försökte han inspirera pojkarna och trycka på att förändringen ligger hos dem själva. Ingen kan hjälpa dig, om du inte vill bli hjälpt, i princip. Pojken som satt bredvid mig och som varit min lekkompanjon nickade instämmande och mumlade att han aldrig skulle gå tillbaka till sitt gäng igen. Det var ganska mäktigt på något sätt. Efter jobbet åkte vi in till stan och tog en öl på en riktigt genuint, sjabbig pub innan vi drog oss till Kapstadens arena och tittade på någon fotbollsmatch (det skulle motsvara Sydafrikas Premium League men det var verkligen ingen höjdare). Det enda som var kul med matchen var det förlorande lagets klack vi hamnade i. De sjöng från startminuten tills domaren blåste av.

I torsdags hängde jag med på ännu en intervju. Denna gång med Esteban som lyckats komma i kontakt med en tjej som heter Jennifer Thorpe och tydligen är en relativt känd feministisk skribent här från Kapstaden som skriver både för The Times och The Guardian. Jag som i princip letat i en månad efter en feminist att intervjua! Esteban lät mig följa med för att bara ställa några korta frågor som jag kunde citera och klippa in i min feministartikel. Vi möttes upp på caféet Pure Good, vars motto är att belöna folk som väljer att äta nyttigt med att ha väldigt låga priser. Så smart, knökat med folk var där. Jennifer var väldigt cool och inspirerande, tyckte jag. Esteban tyckte att hon var en hagga, haha. Efter intervjun åkte jag hem och hade en väldigt lugn kväll med Jess.

Fredags var min sista dag på kontoret! Jag trodde det skulle bli en väldigt lugn dag eftersom jag avslutat i princip alla mina projekt. Så blev det inte. Dagen började med att vi blev nekade lägenheten vi sökt. Alltså – från söndag skulle jag, Hannah, Ryan och Ollie inte ha någonstans att bo eftersom högsäsongen börjat och alla hostel var fullbokade. Lite panik. Jag gick igen hela Airbnb (en grymt smart hemsida där privatpersoner kan hyra ut rum och lägenheter till en billig peng) och hittade några alternativ som jag skickade till de andra. Inget svar… Suck! Då lyssnade jag istället igenom min intervju med Jennifer och försökte hitta några bra citat att klistra in i min artikel. Det tog som vanligt längre tid än jag trott. När klockan blivit 13 och jag egentligen slutar hade Rebecca fortfarande inte läst igenom min sista version av artikeln och ingen av de andra svarat på min förfrågan vilken lägenhet jag skulle ansöka om. Då tog jag saken i egna händer och skickade en begäran till en lägenhet i stan. Saken med Airbnb är att pengarna för hyran dras direkt när man ansöker, och skickas sedan tillbaka om man blir nekad. På grund av detta kunde jag alltså bara ansöka om en lägenhet. Ägaren har sedan 24 timmar på sig att svara. 14.00 kallade Rebecca fram mig till hennes skrivbord för att gå igenom artikeln. Låt säga såhär – not good. Från att ha sagt att det enda som fattades var ett ynka citat från att få den publicerad, var nu plötsligt allt fel med den. Jag som ännu inte haft tid att springa iväg och köpa någon lunch var alldeles för trött för att kunna lista ut var skon klämde och bara stirrade med hat på datorskärmen. Vid 15 fick jag svar av de andra, de satt och drack öl med sina chefer och undrade om jag löst lägenheten ännu. Då gav jag upp. Jag sa att Rebecca att jag löser artikeln hemifrån och skickar henne en ny version i nästa vecka. Precis när jag skulle till att stänga av datorn fick jag ett mail – lägenheten jag ansökt om var vår! Jippi!!! När jag i eufori ringde upp de andra blev jag hyllade genom att de tog en tequila shot i min ära. Själv sa jag tack och hej till Rebecca och Kim och åkte hem. Där mötte jag upp med Jess. Vi satte oss en stund ute i solen och drack  vatten (det enda som finns att dricka i Gails hus, mjölken är endast till te och flingor) innan vi tog tåget till Muizenberg. Där besökte vi matmarknaden en sista gång och åt fantastisk Yellowtail fisk. Sedan åkte jag och Jess hem och tittade på Harry Potter.

 03.20 ringde klockan i lördags. Här jobbar vi inte med sovmorgon alltså. Dags för burdykning med hajar! 03.45 kom Tyrin och hämtade upp mig, Hannah, Molly, Ryan och Ollie. Efter att ha hämtat upp några volontärer från andra projekt åkte vi sedan två timmar till ett ställe utanför byn Hermanus som är känt för sina vithajar. Efter att ha ätit frukost och fått en säkerhetsgenomgång åkte vi ut med en motorbåt ungefär 10-15 minuter. Det fanns ingen garanti att vi faktiskt skulle få se några hajar och vår guide var mycket noga med att poängtera att vi skulle förbereda oss på att väntan kunde bli lång. Jelly och Anton som gjort samma utflykt några veckor tidigare hade bara sett en haj simma förbi båten och rekommenderade inte oss att lägga pengar på det, men jag ville verkligen och hade lyckats övertala de andra. När vi lagt ankar hoppade första gänget, bestående av mig, Molly, Ollie, Ryan och en kille som heter Ellis i våra våtdräkter för att vara beredda ifall några hajar dök upp. Jag tror vi väntade i max 1,5 minut innan första vithajen anföll tonfisken vi använt som lockbete. Sedan kom det bara fler och fler. Innan vi riktigt hunnit tänka var vi nere i buren intill båten. Killarna ombord slängde gång på gång ut betet en bra bit framför buren och skrek till oss när vi skulle ner under ytan. Herre gud säger jag bara. Vattnet var ganska grumligt så man såg inte hajen förrän den bara var några decimeter framför en vilket både var fantastiskt obehagligt med väldigt skönt. Jag vet faktiskt inte om jag hade vågat om man faktiskt sett hajarna simma hela vägen emot oss, nu dök de liksom bara upp helt plötsligt. Killarna på båten var mycket noga med att säga att de aldrig försökte få hajarna att röra eller attackera buren, men ändå hade vi en haj som verkligen gick till attack och bara var få centimeter från Ellis och Ollie som var bredvid mig. Lyckligtvis gick allt så fort att man inte hann bli riktigt så rädd som man nog egentligen borde ha blivit. Totalt såg vi tio olika vithajar vilket visade sig vara en av de bästa dagarna på flera år berättade guiden. De två senaste veckorna hade de tydligen inte sett någonting alls, så vi var väldigt lyckligt lottade. När vi kom tillbaka åt vi sopplunch (kl 10) vilket behövdes eftersom vi alla vara ganska frusna. Sedan begav vi oss hemåt. Vi körde förbi Hermanus för att speja efter valar med såg bara en liten sälbebis. När vi kom tillbaka till Heathfield hängde vi lite i vår trädgård och solade. Eftersom det var både min, Jess och Leos sista lördag hade vi bestämt att vi skulle ut på en restaurang och äta på kvällen innan vi drog ut. När jag ringde visade det sig dessvärre vara fullbokat och eftersom vi inte hade något wifi hos Gail kunde jag inte leta rätt på något annat nummer. Framåt seneftermiddagen gick Molly, Ollie och Ryan hem och lovade att de skulle försöka hitta något. Jag packade ihop mina grejer och somnade sedan. När jag vaknade igen hade Jess och Leo kommit hem och klockan hade hunnit bli mycket. Hannah sov fortfarande och hade inte ens börjat packa. Molly hörde av sig och meddelade att de inte orkade stressa in till stan utan istället skulle beställa hämtmat och lite öl. Lite halvirriterade, men för trötta för att göra något åt saken, hängde vi på. När vi kom bort till Ollie och de andra vid 20.30 hade de fortfarande inte beställt maten ännu. Så då satt vi där; trötta, hungriga och ingen bärs. Från att tidigare ha varit uppåt 20 pers på varje förfest var det nu bara vi tjejer från Gails hus, Molly och Liv och Ryan och Ollie kvar. Tur att vi kommer så bra överens annars hade det nog kunnat bli lite avdankat. När maten äääntligen kom vid 22 var vi så hungriga att vi praktiskt taget slängde i oss det och orkade inte ens bry oss om att beställningen blivit fel. En stund senare blev vi upphämtade och begav oss till Chinchin på Bree St. Efter en öl där gick vi till The Dubliners på Long St. Det var väldigt kul, till dess att amerikanerna kom och var sitt vanligt jobbiga jag. Då åkte vi hem.

I söndags var vi uppe på tok för tidigt igen för att flytta till vår nya lya. Sömndrucken och dan’ packade jag ihop mitt allra sista, sa hejdå till Gail och lämnade där med Henry Thompson för sista gången. Inte speciellt emotionellt kan jag ju erkänna. När vi kom fram till lägenheten tror jag vi alla tappade hakan lite grann. Jag hade inte alls förväntat mig att det skulle vara så fräscht! Kvinnan vi hyr av, Tazeen, verkade också väldigt bra. Efter att ha slängt in våra grejer gick vi bort till Green Markets och åt brunch på det i särklass sämsta kaféet jag någonsin varit på haha. Sedan uppstod en sådan där trötthetskris där alla vill göra något men ingen har energi nog att ta tag i det. Efter otroligt många om och med hamnade vi i alla fall på Camps Bay där det blev lite solande. Vid 16 skulle Leo bli upplockad av shuttlen till flygplatsen så en timme innan där åkte vi tillbaka till lägenheten där hon hade sina saker. Efter att kramats och sagt hejdå och kramat igen åkte hon. Leo är alltså tjejen som flyttade in tre dagar efter mig i Gails hus och således den person jag spenderat mest tid med totalt sedan jag kom hit. Och vilket klippa hon varit! Bästa tysken jag träffat, hehe. Nåväl, vi har lovat att mötas upp i London i januari (ja, jag vet. Det är lite sjukt att redan planera nästa resa, men jag har så svårt att säga nej och det låter så himla roligt…) så det blev inget tårdrypande farväl. Därefter åkte jag, Jess, Molly och Liv till Kirstenbosch Gardens. Där har årets sommarkonserter precis börjat och denna söndagseftermiddag spelade South Africa’s youth orcestra (tror jag de hette). Det var helt magiskt. Vi hade köpt med oss picknick och medan solen gick ned lyssnade vi tillsammans med fler hundra andra på fanatisk musik. Efter en stund insåg vi även att Desmond Tutu satt bara en liten bit ifrån oss. I ärlighetens namn är jag inte så superpåläst om honom men de andra blev alldeles lyriska. Efter konsertens slut åkte jag hem och däckade omedelbart.

Igår vakande jag i min prisessäng. Efter att ha njutit lite av utsikten mötte jag upp med Jess och åt brunch på Pure Good. Sedan var det dags för ännu ett adjö då det var Jess tur att åka hem. Eftersom även kommer till London i januari (eftersom hon bor mitt i centrala London) blev det inte heller speciellt ledsamt. Sedan var jag on my own again, eftersom mina nya housemates fortfarande jobbar. Jag spatserade omkring i stan en stund innan jag vände hemåt och begav mig upp till poolen och låg och läste en stund. Två timmar räckte gott och väl för att mitt ansikte skulle vidta en härligt tomatröd färg. Sedan sprang jag en stund på löpbandet på gymmet. Så himla skönt! Vad jag längtar efter att börja träna igen! Sedan kom Hannah hem. Tydligen hade killarna lovat att de skulle fixa oss middag och var nu i färd med att handla. En dryg timme senare kom de hem, med pizza. Man slutar då aldrig förundras va. Sedan tog vi det lugnt och kollade lite TV innan alla somnade som stockar.

 Och nu är jag här! Tisdag. Klockan har hunnit bli alldeles för mycket, men eftersom jag inte har något direkt planerat låter jag mig inte bli alldeles för stressad. Nu ska jag ta en sväng till poolen innan jag beger mig på jakt efter lite souvenirer. Ikväll ska vi springa (förmodligen gå) ett välgörenhetslopp som Projects Abroad anordnar. Det kan nog bli kul!

 Snart, snart ses vi! Vårt wifi här i ganska kasst så de sista bilderna får vänta till dess att jag är hemma. Ta hand om er! KRAM