Lions Head och lite drama
Kategori: Allmänt
HEJ!!
Onsdags var ganska galet. På gott och ont. Det var min första officiella dag på kontoret och efter att ha tagit tåget med de andra tjejerna väntade en introduktion med Rebecca, redaktören på Cape Cameleon. Det kändes verkligen superbra. Rebecca är i 45 årsåldern skulle jag tro och är väldigt vän. Hon kommer ursprungligen från England och talar på ett sätt så att man verkligen förstår (kanske något hon lärt sig efter att ha handskats med trögtalande volontärer fem år). Vi diskuterade vad som kunde vara relevant för mig att skriva och hur det fungerar på tidsgränser och så vidare. Vi verkar få fantastiskt stor frihet och i princip verkar jag få skriva om vad jag vill. Det är dock högst prioriterat att det håller klass och när man anser sig färdig med en artikel skickar man in en ”first draft” till Rebeccas sekreterare Kim, som sedan läser, korrigerar och lämnar kommentarer på förbättringar. Sedan håller man på och skicka fram och tillbaka sådär tills de tycker att det är tillräckligt bra. Det räcker inte heller att man bara sitter på kontoret och skriver utan vi måste till varje artikel kontakta och intervjua någon relevant person och ta våra egna bilder. Varje vecka är även någon på redaktionen SMO (Social Media Operator) och är ansvarig för att Facebook, Twitter och något annat forum som jag aldrig hört talas om hålls uppdaterat.
Redaktionen består förutom Rebecca och Kim av Maryce (min housemate), Kriti (en indisk tjej), Cho (en japansk kille), Laura (italiensk) och Mélodie (fransyska). Jättetrevliga allihopa. Mitt första uppdrag blir att skriva om Operation Smile, som är en ideell organisation som finns över hela världen och hjälper barn som fötts med harmynt. Tydligen så ska Projects Abroad starta någon form av samarbete med dem och det är det jag ska skriva om. När Rebecca dock föreslog detta för mig sa hon bara att det hette ”Smile” och när man söker på det kommer både Operation Smile upp, men även the Smile Foundation och verkar på samma sätt fast enbart i Sydafrika. För min del verkade det ju mer logiskt att det var den organisationen jag skulle skriva om så det första jag gjorde var att läsa in mig på dem. Suck…
Efter vi slutat åkte jag, Maryce och Kriti (som bor ett kvarter från oss) hem för att lämna av våra datorer, hämta lite kläder innan vi skulle till Lions Head. En ny tjej från Tyskland hade flyttat in så vi bjöd med henne också men hon var för trött. På väg tillbaka till tågstationen, för att åka in till Kapstadens centrum, hände något lite olyckligt. Jag och Maryce gick i tunneln under rälsen för att komma till andra sidan stationen då plötsligt en man som är påtagligt påverkad rycker tag i mig. Han drar mig i tröjkragen och skriker något. Jag blev helt paralyserad medan Maryce började skrika på franska åt honom. Plötsligt släppte han och vi sprang iväg. Uppe från tunneln insåg jag att han ryckt i sönder mitt guldhalsband och tagit mitt guldhjärta med ”Lisa” på. Vi berättade för en kvinnlig vakt som stod uppe vid spåret och jag fick skriva mitt namn på en papperslapp hon hade i fickan. Hon talade Xhosa och jag är inte riktigt säker på att hon faktiskt förstod vad vi berättade. Det enda som faktiskt verkade intressera henne var att överfallaren varit en vit man, något som är ovanligt i här eftersom vi bor i ett svart/coloured område. Mitt i allt kom Kriti och förstod såklart ingenting. Hur som helst, jag mår i alla fall bra och har inte fått några direkt ”men”. Allt andra tycker dock jättesynd om mig hehe. Sedan tog vi tåget in till Kapstaden där kaoset fortsatte. Vi var 30 min sena till samlingen eftersom vi missat vårt egentliga tåg. Det verkade dock inte ha gjort så mycket för när vi klev av möttes vi av en helt uppstissad Mitchek (en kille som jobbar på kontoret och ansvarade för utflykten). Tydligen hade han beställt två minibussar för oss 25 som skulle med. När de skulle bli uppplockade hade bussarna stannat på en gata som tydligen tillhörde ett annat gäng och det hade blivit värsta bråket och killarna som ”ägde” gatan vägrade låta Mitchek och de andra att åka med minibussarna. Ja herre gud, jag förstod inte riktigt själv men det hade i alla fall slutat med att någon hade fått betala killarna bara för att få gå där ifrån. Efter det åkte vi upp till foten av Lion’s Head. Vad jag hade förklarat för mig var det en timmes promenad upp till toppen och en timme ner. Jag hade på mig mina kontorskläder, skinnjacka men lyckligtvis bytt till gympaskor. På grund av vår påtagliga försening skyndade vi på lite. Det slog mig ganska snabbt att det nog inte bara var en vanlig promenad. Redan från början sluttade det ganska bra och svetten började snabbt pärla sig i pannan. Solen sken och utsikten var helt fantastisk. Plötsligt slutade grusvägen och gick över till att enbart vara stora stenar och klippor vi fick hoppa, klättra och balansera emellan. På sina ställen var det riktig klättring med enbart några kedjor fastspikade i berget som man fick använda för att häva sig upp. Sedan kom det stegar och liksom hakar och ju högre upp vi kom desto mer började jag ifrågasätta om detta verkligen var en bra idé. Vi detta laget hade jag tappat bort mina housemates och jag vandrade med en amerikansk och en norsk kille med rätt bra tempo. Mitt i allt flås och svett började det regna och de sandiga klipporna blev påtagligt hala. Till slut, efter vad som kändes som en evighet (eller vandringen till Mordor) nådde vi toppen och regnet upphörde. Då visade det sig att vi var först upp! Utsikten var slående och i några minuter stod jag bara och njöt av utsikten. Sedan kom en efter en uppstånkandes. Vi tog några coola foton, såg typ solnedgången (något dold under några moln) och sedan började i alla fall jag frysa ganska ordentligt. Från att först ha svettats, sedan bli blöt av regnet och nu blåsten på toppen. Hu. Dessutom fasade jag något fruktansvärt hur vi egentligen skulle kunna komma ner. Anledningen att Lions Heads utflykten tog form just den dagen var pga av fullmånen som är känd för att vara fantastiskt uppe från toppen. En stund innan den steg valde dock jag, Phoebe och Jack (en engelsk kille) att börja klättringen nedför. Det gick oväntat bra. Vi enades om att svälja vår stolthet och att det bitvis var mer än okej att kasa på rumpan (vilken tur att man hade så bra kläder…). Efter bara en liten stund blev det dock väldigt mörkt men med hjälp från mobillampan och en strålande fullmåne gick det bra. På vägen ner mötte vi massor med människor på väg upp. Måste ju vara helt livsfarligt tänkte jag men sa inget…
När vi äntligen var nere hade klockan hunnit bli 20.30 (vi åkte hemifrån vid 16.30) och vi fick vänta en bra stund taxin. Sedan åkte vi som bor i Heathfield tillsammans och köpte indisk take away och begav oss sedan hemåt. Sällan har jag sett tröttare tjejer! Stackars Agnes, den holländska tjejen, som anser att den 8 min långa promenaden hemifrån till tåget är träning, var helt förstörd.
Jag sov gott den natten!
Igår var nog min första ”vanliga” dag. Alla på redaktionen hade uppdrag på olika håll på framåt förmiddagen var det bara jag kvar. Det var på ett sätt ganska skönt. Jag läste och läste och läste om Operation Smile men visste inte riktigt vad jag skulle börja (det vet jag fortfarande inte) så trots att det borde varit ett guldläge att vara riktigt effektiv blev jag precis tvärt om. När vi slutat gick jag och köpte en ny mobil eftersom min iPhone inte vill fungera. Sedan åkte vi hem, åt middag och pratade jättelänge. Det är främst jag, Maryce och Phoebe som traggar eftersom de andras engelska inte är så bra. Vi diskuterade feminism och det var ganska intressant faktiskt. Sedan åkte Marcye iväg på någon kulturfestival medan vi andra valde att ta det lugnt framför en film.
Idag är det fredag!!! Wiho! Jag sitter för tillfället på Human Rights office där de snart ska ha ett möte om veckan som gått där de diskuterar pågående fall och så vidare. Mitt jobb är typ att ta lite anteckningar och senare berättade på redaktionen vad de sysslar med. Jag är mest glad över att få komma ut… Dock är jag lite nervös för att ta tåget själv tillbaka själv efteråt. Min nya mobil fungerar inte heller (AH vad jag anskyr teknik) så om jag tappar bort mig kan det ju bli lite jobbigt. Men det ska jag ju såklart inte. Hehe… Idag slutar vi vid 13 så efter det tror jag att vi ska åka in till centrum och kolla in något köpcenter. Jag har ingen riktig koll, jag hänger mest på. Imorgon ska vi på den där heldagsutflykten, det ska bli himla spännande!
Trevig helg där hemma! Kram
